Ser du också sprickorna, Antonio Conte?
"Idag är det den 2 maj 2014. Igår kväll slog Benfica ut Juventus ur Europa League. För några månader sedan drog Galatasaray ner den svartvita ridån i Champions. Och jag kan inte annat än börja fundera."
Vi malde ner dem. Elva illvilliga terriers som stressade motståndarna sönder och samman. Yttrar som löpte som om det aldrig skulle komma en morgondag. Mittfältare som inte gav bort en centimeter, som aldrig visade pardon. En målvakt som briljerade och anfallare som var på rätt plats, vid rätt tillfälle. Juventus var maskinen med stort m, kollektivet som förbluffade fotbollseuropa. Den gamla damen i en ny, charmerande och ändlöst springande version.
Detta var den 20 oktober 2012. Kvällen då vi mosade de dåvarande Champions League-mästarna Chelsea i en oförglömlig uppvisning på Juventus Stadium.
Idag är det den 2 maj 2014. Igår kväll slog Benfica ut Juventus ur Europa League. För några månader sedan drog Galatasaray ner den svartvita ridån i Champions. Och jag kan inte annat än börja fundera. Ser du också sprickorna i projektet, Antonio Conte?
Det är lätt att peka på siffror, nyslagna rekord och imponerande statistik. Det är lika tryggt att raljera över inhemsk dominans och makalös poängskörd. Men Serie A är inte vad den en gång har varit, långt ifrån. Till och med den portugisiska ligan är högre rankad nu. Att vi dominerar i Italien ger oss faktiskt ingenting utanför landets gränser. Och vem nöjer sig egentligen med att vara överlägsen i en underlägsen liga?
I takt med försvagningen av Serie A har det kollektiva Juventus delvis förvandlats till det individuella Juventus. Löpmeterna har minskat, skickligheten har ökat. Carlos Tevez gör precis det han köptes in för. Andrea Pirlo smäller in frispark efter frispark. Men det där fanatiskt springande kollektivet från 2011 är svårskådligt i dagens lagbygge. Och när förlitandet till den individuella briljansen blir för stor, då börjar i alla fall jag att skaka på huvudet.
I fjol var det Jürgen Klopps Dortmund som charmade Europa. I år är det Diego Simeones Atletico Madrid. De två lagen hade och har väldigt mycket gemensamt med det obesegrade Juventus från säsongen 2011-12. Det Juventus som var synonymt med ordet grinta, som revolutionerade Serie A och bara saknade den ynka, lilla spetsen av klass som skulle lyfta laget ytterligare några nivåer.
Idag finns den spetsen i Juventus. Istället saknas delar av den grinta som fanns då, som i samspel med den nuvarande nivån på truppen aldrig hade tillåtit detta snöpliga resultat i Europaspelet. Jag vill inte att det ska låta som att jag tvivlar på Antonio Contes kompetens som Juventustränare. Jag hoppas bara att han ser vad som saknas när laget ställs mot kvalificerat motstånd. Det finns trots allt anledningar till att vi vann i princip samtliga stormatcher i serien för två säsonger sedan.
För en objektiv betraktare kan årets övertygande siffror i Italien ses som monstruösa framgångar för Contes Juventus. Vi som dock följer laget på daglig basis kan nog ana några sprickor i den i övrigt ramstarka fasaden. Olösliga? Absolut inte. Det gäller bara att reparera dem så snart som möjligt. Och då återstår bara en oundviklig fråga.
Ser du också sprickorna, Antonio Conte?
