Sergej Milinkovic-Savic – får det lov att vara en sista dans?
I augusti 2015 anlände en så kallad stortalang till den eviga staden för några få miljoner euro. Hans namn var Sergej Milinkovic-Savic och framför sig hade han hela sin fotbollskarriär på ett oskrivet, blankt blad. Sju år senare har han spelat tionde flest matcher genom tiderna i Lazio, men man börjar samtidigt inse att kärleken inte kommer vara för evigt.
Förväntan låg i luften i Rom denna klibbiga och varma augustikväll. Mörkret hade fallit och snart skulle Stadio Olimpicos strålkastare tändas. Champions League-hymnen skulle höras högt längs med de snåriga romerska vägarna som omger det italienska olympiska området. Stadens första fotbollslag skulle återigen vara i det europeiska rampljuset när Bayer Leverkusen kom på besök för en kvalmatch till Champions League. Detta var första gången på nästan tio år som Lazio fick höra Champions League-hymnen dåna i högtalarna. Stefano Pioli stod där vid sidlinjen i sin vita skjorta och marinblå slips med Lazioemblemet tydligt synligt.
När Jonas Eriksson satte pipan till munnen efter den första halvleken så insåg Stefano Pioli att han behövde göra något om han skulle lyckas skaffa sig en fördel inför returen i Tyskland en vecka senare. I halvtid kom Keita Baldé, en av de största talangerna Lazio någonsin sett, in istället för en viss tysk anfallare vid namn Miroslav Klose. Men det räckte inte för Stefano Pioli. Han vände sig om mot bänken och ropade upp en 20-årig serbisk stortalang som var inne på sin andra veckan i klubben och ännu inte hade fått spela en minut. Sergej Milinkovic-Savic gjorde sig redo och i den 53:e minuten gav han en snabb klapp på axeln till Ogenyi Onazi som byttes ut till förmån för honom. Sergejs första steg som Laziospelare var ett faktum. Där och då kunde ingen, absolut ingen, ana att vi sju år senare skulle fortsätta förundras över allt han kan göra på en fotbollsplan.
Nu ska den här texten inte handla om Lazios uttåg mot Bayer Leverkusen i Champions League-kvalet 2015, trots att man vann den där första kvalmatchen efter att Keita Baldé haft lekstuga i andra halvlek. Texten ska istället handla om en fotbollsspelare som jag inte kan få nog av. Texten ska handla om en spelare som jag har dåligt samvete för, som jag unnar all världens lycka och framgång, som jag hoppas ska visa exakt hela världen hur otroligt jäkla bra han är. Sergej Milinkovic-Savic är Lazios tionde mesta spelare genom tiderna, fastän det känns som att han bara varit i klubben i några år. Han har gjort fler matcher än Tommaso Rocchi, Stefano Mauri och Marco Parolo. Han har över 300 gånger dragit på sig Laziotröjan och klivit ut på planen med huvudet högt. Det är siffror som är svåra att ta in.
På måndag kommer han kliva ut på Artemio Franchi i Florens och mötas av rejäla burop. Alla vet att det egentligen var Fiorentina han skulle hamna i, men efter att ha fått kalla fötter valde han istället huvudstaden Rom och Lazio framför Florens. Matchen kommer vara nummer 306 i Laziotröjan, och jag småler och förundras över hur vi lyckades få ha honom i över 300 matcher. Varje gång jag ser honom på planen den här säsongen, oavsett om det är i Europa League eller Serie A, så har jag både ett leende på läpparna och en klump i magen. Jag ler för att Sergej Milinkovic-Savic skriver fotbollspoesi med sitt spel. Jag ler för att han gör saker som inte borde vara möjliga av en spelare i den storleken. Jag ler för att han är en av världens bästa mittfältare och att han tillhör mitt Lazio. Klumpen i magen finns där för att jag vet att det här är sista dansen. Jag vet att det inte kommer bli någon match nummer 400 i Laziotröjan. Alla kommentarer och hintar från hans agent Mateja Kezman tyder på att det här blir den sista säsongen i den ljusblå tröjan för Sergej.
Sergej Milinkovic-Savic har hunnit fylla 27 år. Han har spenderat stora delar av sin fotbollskarriär i Lazio, trots att han flera gånger haft chansen att flytta på sig och få ett ännu starkare strålkastarljus mot sig. Jag känner tacksamhet gentemot honom. Jag känner att hela fotbollsvärlden kommer få se vad han går för i VM i Qatar som är några veckor bort. Och jag känner stolthet, för om det är någon som förtjänar all världens fotbollsframgång så är det Sergej Milinkovic-Savic.
Om drygt åtta månader kommer vi sitta framför tv:n eller varför inte befinna oss på en italiensk arena, och se Sergej Milinkovic-Savic göra sin sista match i Laziotröjan. Utan att förringa Lazio med sin storlek och historia så kan jag med handen på hjärtat erkänna att jag verkligen unnar Sergej en världsklubb. Han ska spela i Champions League varje vecka. Han ska trenda på Twitter. Han ska synas på TikTok. Han ska vara i hela världens blickfång. Han är värd varenda en sekund av framgång och stordåd. Men innan dess så tycker jag att vi gör den här sista dansen till världens vackraste dans någonsin. Innan dess ska vi passa på att njuta och förundras över att en spelare som Sergej Milinkovic-Savic faktiskt gjort över 300 matcher i vår tröja. Jag åtminstone kommer sitta där varje match resten av säsongen och le för mig själv.
