Sergio Floccari: Stanna eller lämna?
Jesper Lindberg resonerar kring Sergio Floccaris vara eller icke vara i Lazio.
Låt oss börja med att slå fast följande faktum: Sergio Floccari är en anfallare av hög klass. Tillsammans med exempelvis Gilardino, Atalantas Doni, Miccoli i Palermo och Marco Borriello är han en spelare som hade varit given i ett aningen sämre landslag, med aningen mildare konkurrens, än de fyrfaldiga världsmästarna Italien. Under Lazios oerhört mörka säsong 2009-2010 kom han in som en räddande ängel i januari och var tillsammans med André Dias den enskilt största anledningen till att vi överhuvudtaget höll oss kvar i Serie A. Floccari gjorde under vårsäsongen 2010 starka 0,47 mål per match och blev precis den offensiva injektion som Claudio Lotito hoppats på. Med näsa för mål, ett bra huvudspel, ett fint spelsinne och kloka avvägningar var han vår överlägset bäste offensiva spelare. Dessvärre är det lätt att glömma bort detta, när stora namn som Cissé och Klose anslutit under sommaren, och när fjolårssäsongen för Floccaris del innebar lite mindre förtroende samt lite mindre flyt. Dock låg Floccari även ifjol på ett åtminstone hyfsat målsnitt på 0,32 per match.
Gentlemannamässige Sergio Floccari har aldrig någonsin varit den ensamme skarprättaren som likt Beppe Signori, Zárate eller Cissé kan göra två-tre motståndare med hjälp av sin fina teknik och snabba fötter. Den stilige Vibo Valentinafödde 29-åringen är ingen riktig Vieri- eller Borriellotarget heller, som med tyngd och längd plockar ner bollar och skapar tid för sina medspelare. I det avseendet saknar Floccari riktig spets. Däremot är han med Serie A-mått mätt hyfsad på allt, och i en roll som supportive striker en väldigt skicklig fotbollsspelare. Han har en ytterst sympatisk och ödmjuk framtoning, och med sin respekt för motståndare och domare är det lätt att tycka om Floccari. Att tappa honom till en konkurrent som Fiorentina eller Cagliari hade känts tungt.
Så vem ska då bort? Ja, det är frågan. Cissé och Klose går naturligtvis ingenstans. Beppe Sculli sitter nöjt på nytt kontrakt men kan inte förvänta sig mycket speltid. Mauro Zárate vill stanna och Laziosupportrar världen över hade gråtit floder om han blivit såld, nästan oavsett summa. Tommaso Rocchi blir knappast yngre, men är att betrakta som 2000-talets störste Lazioprofil och borde i en nostalgisk värld få bestämma själv hur han vill göra. En Rocchi i form är också fortfarande en vass fotbollsspelare och därtill en ledare både på och vid sidan av planen. Unge Libor Kozak räddade mången poäng i vintras men kommer alltid att vara en begränsad fotbollsspelare, och borde rimligtvis offras först. Det vore faktiskt ingen större förlust.
Lazio står offensivt sett oerhört väl rustade. Men med Cissé, Klose, Zárate, Rocchi och Floccari som riktigt starka anfallsalternativ kommer någon oförtjänt att bli lidande av utebliven speltid. Rocchi kan säkerligen acceptera det, som han också gjort de senaste skadefyllda säsongerna, men knappast övriga fyra. Floccari själv står på toppen av sin karriär som fotbollsspelare och vill inte göra inhopp var tredje match, och det är inte heller något konstigt med det. Vet Edy Reja med sig att Floccari kommer att vara fjärde- eller till och med femtealternativ i anfallet är det inte mer än rätt att aktivt jobba mot en försäljning. Även om det vore tråkigt att se honom lämna så förtjänar sympatiske och underskattade Floccari det.
