Serie B 21/22: ”Saknaden av självinsikt förstörde säsongen”
Med amerikansk storpotät som ägare och Buffon i mål - vad skull kunna gå fel för Parma?
Vi tittar in hos Martin Eliasson och hör vad han har att säga om Parmas allt annat än succésäsong.
Hur skulle du vilja betygsätta lagets säsong?
1/10 blir betyget. Det hade inte kunnat gått sämre än vad det gjorde. Jag var en av de mest pessimistiska inför säsongen och jag trodde ändå Parma skulle lyckas norpa åt sig en av de sista playoff-platserna men man var ju aldrig i närheten av den bedriften. Dyraste truppen i hela serien, faktum är att bara spelarna som varit försatta i Parmas frysskåp under säsongen är dyrare i drift än samtliga lags trupper på nedre halvan av Serie B.
Skulle du kunna peka ut minst tre olika faktorer som gjorde att säsongen blev som den blev?
Det enkla svaret är att Parma anställde fel tränare, rekryterade fel spelare och hade fel säsongsstrategi och plan. Allt detta är knutet till en till synes oförmåga att inse vart man befinner sig någonstans. Parmas ledning med Krause och klubbdirektören Javier Ribalta i spetsen pratade i somras om en långsiktig satsning och därför anställdes unge Enzo Maresca. Maresca skulle sedan implementera ett system som skulle ta tid att få på plats men det är framtiden som är Parmas inte samtiden. Men sedan värvar Parma Franco Vazquez och Gianluigi Buffon som har en kombinerad ålder på 77 år och kommer till spel med en trupp vars reservbänk kostar mer än motståndarnas startelvor. Osade ju inte direkt av långsiktigt tänk. Föga förvånande insåg Maresca ganska snabbt att det inte var frågan om någon långsiktighet i Parmas tillvägagångssätt och övergav sitt system väldigt tidigt innan det ens var i närheten av att börja klaffa. Han besatt sedan inga kortsiktiga lösningar för att nå de önskvärda resultaten. Men det var som sagt inte därför anställdes från första början heller enligt den kommunikationen som Krause hade förmedlat. Parmas problem det gångna året är knutna till att Krause och hans gubbar har utgått från att man bara skulle jogga hem Serie B, när de pratade långsiktighet så menade dem Serie A. Det fanns ingen strategi eller plan hur man skulle ta sig an Serie B utan man trodde att Parmas status skulle generera poängen automatiskt.
Ditt starkaste minne under säsongen av ditt lag?
För det mesta är det negativa saker som träder fram ur minnescentralen. Som hemmaförlusten mot Ternana som ledde till öppna protester på stadens torg efteråt. Gianluigi Buffons komiska tavla mot Perugia ligger väldigt långt fram också:
I positiv bemärkelse får jag lyfta fram ”El Mundo” Vazquez fina frisparkar under säsongen. Jag kunde dessvärre inte hitta något hyfsat klipp från dem men det fanns ett bra klipp på hans fina mål i förlustmatchen mot Ternana som jag nämnde tidigare, här visar han prov på sitt väldigt fina tillslag:.. Den unge spanjoren Adrián Bernabé missade hela hösten på grund av skador men dök sedan upp framåt vårkanten och var den största ljusglimten för Parma. En fantastisk teknik där han kan driva bollen i sanslös fart och samtidigt ha den limmad längs fötterna. Väldigt fin beslutsförmåga i offensiven också samt väldigt klinisk i sina avslut. Många har dragit jämförelser med Lionel Messi men jag tänker mer på en ung Andrés Iniesta om vi prompt måste dra in Barcelonalegendarer. Här är en kort samling höjdpunkter från hans fina vår .
Spelarmässigt, vilka har utmärkt sig - både positivt och negativt?
Råkade i princip besvara den här frågan i förra frågan. Franco Vazquez har varit den spelaren som levererat konsekvent över hela säsongen. Han är Parmas bästa spelare och han bevisade att han egentligen är för bra för Serie B. Man har mycket kvalité i sig om man kan stå ut och leverera så mycket poäng som ”El Mundo” har gjort i ett sådant underpresterande kollektiv som Parma har varit. Bernabé kom in och briljerade i flera matcher under våren som tidigare nämnts. Unge polacken Adrian Benedyczak var länge den enda någorlunda ljusglimten under hösten och nu sägs det ju att Giovanni Sartori vill värva honom till Parmas rival Bologna och det om något vittnar ju om polackens potential när Sartori ser något stort i honom. Enrico Del Prato är också en spelare som gjorde det bra när han kom in under vintermercaton. Visst finns det saker att klaga på men många supportrar blev bara glada över att se 24-åringens attityd och mentalitet. Det påminde mig om Massimo Gobbi under hans bästa tid hos klubben, den där uppstudsigheten och gamla hederliga jävlar anammat. På den andra sidan kan man i princip nämna vem som helst av de övriga i truppen men Stanko Juric är en kandidat till sämsta värvningen i Serie B. Han har varit en vandrande akilleshäl för laget hela säsongen både defensivt som offensivt. Buffon var bra till en början men ju längre säsongen led ju mer började det kännas som att den här comebacken var ett misstag. En del spelare som man trodde man skulle kunna förlita sig på inför som mittbacken Osorio har varit en besvikelse. Parma hade för många spelare som inte såg ut att vara särskilt nöjda med att befinna sig i Serie B, attityden var inte den bästa hos många vilket hade påverkan på resultaten och säsongens utfall.
Sommarmercaton är snart här. Hur önskar du att klubben agerar?
Jag hoppas man agerar med precision och kompetens. Man måste ha en plan, en strategi och en röd tråd som hela rekryteringen präglas av. Kvalité framför kvantitet i Parmas fall. Och med kvalité menar jag att man ska ta in spelare som kommer ha en väldigt tydlig roll att spela. Man behöver minska ned kraftigt på truppen också, Parma har en enorm trupp just nu där ganska många inte fyller något direkt syfte. Det är absurt att Parma hade en trupp på 33-man den gångna säsongen men lik förbannat saknade Maresca och Iachini hela tiden alternativ på någon vital position. Här har vi ett fint exempel på vad åratal av felrekrytering kan leda till.
Säsongen för Serie B som helhet. Hur tycker du den varit?
Det har varit en bra Serie B-upplaga fylld med dramatik och även romantik. Sann italiensk fotboll på alla plan. Massimo Cellino förklarade krig mot sin egen succétränare Filippo Inzaghi vilket var en komedi som inte ens Shakespeare hade klarat av att författat. Cellino hade alltså inkluderat en klausul i Super-Pippos kontrakt som löd att Inzaghi inte kunde få sparken så länge Brescia låg topp 8 vilket de gjorde under hela säsongen. Cellino glömde bort den här klausulen och sparkade Pippo ändå vilket var ett kontraktsbrott och ledde till en lång och utdragen soppa som hörde hemma i en välskriven såpopera. Cellino blev fri från Inzaghi och hans fina coachning så småningom och han ersattes med Eugenio Corini. Samma Corini som fick sparken av Cellino tidigare för att han enligt den färgstarka presidenten var en inkompetent ynkrygg eller nåt i den stilen. Men utöver Cellinos galenskaper så har man även sett prov på sportchefsövningar och tränarinsatser av hög kvalité. Fabio Pecchia rollspelade som Massimo Allegri och betraktade säsongen som ett parti schack och norpade en direktplats för sitt Cremonese. Pantaleo Corvino och Marco Baroni lyckades bryta ned serien till dess grundläggande essens. Serie B är en serie där det först främst handlar om att inte förlora snarare än att vinna och Lecce var det mest svårslagna laget i serien och förlorade där med minst matcher. Det är alltid kul när nya tränarpjäser introducerar sig på allvar på den italienska fotbollskartan som fallet är med Luca D’Angelo som gjort det fantastiskt i Pisa den gångna säsongen efter att ha anlänt från Serie D.
Vilka lag har varit den bästa och sämsta överraskningen?
Återigen råkade besvara två frågor i en egentligen. Pisa är en väldigt stor överraskning, ingen tippade dem topp 5 inför säsongen. Likaså med Cremonese egentligen där Fabio Pecchia som sagt gjort ett otroligt fint jobb. Måste också hylla Cristiano Lucarelli lite grann eftersom väldigt få uppmärksammat hans fina jobb med lilla Ternana. De har fortsatt spelat sin kompromisslösa fotboll från Serie C där de sköt serien sönder och samman. Konsekvenserna av det offensiva tänket ledde till att de släppte in näst flest mål i serien men slutresultatet blev en respektabel 10:e plats. Detta fick mig faktiskt att fantisera lite om Cristiano till Parma som tränare med brodern Alessandro ovanför sig som sportchef, det hade varit kul att få bevittna. Att Crotone faktiskt lyckas med två raka nedflyttningar efter varandra är fascinerande. Dock ska det väl sägas att när de tippades som en uppflyttningskandidat inför säsongen så var mercaton inte avslutad och de tappade flertalet nyckelspelare på sluttampen av sommarfönstret men de är likväl den största besvikelsen i konkurrens med mitt Parma.
Hösten är långt borta men vad vill du absolut att klubben ska fixa innan säsongen sätter igång igen?
En ny tränare och en ny sportchef eftersom Beppe Iachini inte fick förnyat förtroende och Javier Ribalta har sagt upp sig i protest nu under den soliga senvåren. Parma har redan knutit till sig säsongens succétränare Fabio Pecchia och det har ryktats starkt om att Napolis gamla sportchef och Walter Mazzaris radarpartner Riccardo Bigon ska kliva in som ny sportchef. Men det verkar inte vara klart på den fronten än och Bigon lär vara attraktiv för de flesta klubbar även i Serie A som letar nya sportchef. Jag hade dock önskat att Krause hade tagit lärdom från Parmas tidigare ägargrupp Nuovo Inizio och insett värdet kring romantiken. Många hävdar ofta att romantik och pragmatik befinner sig i konflikt med varandra, att man måste välja mellan dessa två ting men så är inte fallet. Man behöver bägge två och balans är vad man bör eftersträva. Och Parma har nu gått från att ha haft en överdos på romantik från förra ägargruppen där de nästan gick lite överstyr ibland med alla gamla spelarprofiler som skulle in i klubben till Krause nu som i princip rensar klubben på alla genuina Parmahjärtan. Och man ser ju resultatet framför ögonen. Ribalta som är Krauses gubbe och tilltänkta högra hand lämnar skutan så fort det börjar blåsa lite tunga vindar. Men Krause får ju vad han betalar för där. Och för att träda in i rollen som en arrogant supporter så anser jag att Parma behöver romantik mer än de flesta andra klubbar. Det är bara titta tillbaka på det glamorösa 1990-talet. Det kryllade av hemmasöner inom Parmas organisation och det var egentligen samma gamla gubbar som var i klubben under majoriteten av den tiden. Ricky Sogliano kom till Parma på mitten av 1980-talet och ledde klubben från Serie B lunken till ärofyllda cupfinaler. Och när demontränaren Nevio Scala skulle ersättas vart riktade Sogliano och ägaren Tanzi sina blickar? Mot hemmasonen Carlo Ancelotti vars enda merit som huvudtränare var en enda säsong i Serie B med lokalrivalen Reggiana. Och Don Carlo var sedan en ynka feldömd straff från att leda klubben till sin första ligatitel någonsin. Jag använder en massa onödiga ord för att få fram att jag tycker Alessandro Lucarelli ska vara Parmas sportchef och starke man. Jag är fundamentalt övertygad om att Lucarelli skulle vara för Parma vad Paolo Maldini är för Milan. Parma saknar ett starkt bultande hjärta för stunden och jag tror inte på det artificiella organet som Krause försökt framkallat som substitut för det.
