Simone Perrotta återuppstår
Söndagen den andra december var en dag att minnas.
Mattia Destro gjorde två mål mot sitt gamla lag. Roma tog sin tredje raka seger och gav sig själva en ärlig chans att blanda sig i Champions Leaguediskussionen. Underbart, såklart. Men söndagen den andra december 2012 handlade om något helt annat. Något större. Något viktigare. Den handlade om att aldrig underskatta en mästares hjärta. Den handlade om Simone Perrotta.
När Zdenek Zeman tillträdde under sommaren blåste föryngringens vindar återigen över Trigoria. Ut med det gamla, in med det nya. Äldre spelare med dyra kontrakt vädrades ut, de oslipade diamanterna med lägre löneanspråk skeppades in. Begripligt och till viss del nödvändigt. Men vissa spelare behandlar man inte som en gammal unken doft. Vissa spelare förtjänar något bättre. Vissa spelare förtjänar respekt. Simone Perrotta är definitivt en av dem.
Istället gjorde ledningen och Zeman direkt klart att Simone inte längre var önskvärd i klubben han hade gett sina bästa år. Han fick inte följa med när laget åkte på träningsläger. Han bjöds gratis ut till allehanda klubbar. Ledningen ville riva det nypåskrivna kontraktet. De ville ha bort honom. De gjorde bara bort sig själva.
Vad gjorde då Simone Perrotta? Han gjorde det han alltid har gjort, i medgång och motgång, i medlut och motlut, från soluppgång till solnedgång: Han kämpade, han slet och han sprang för allt han var värd för att ännu en gång motbevisa sina belackare. Han sprang för att ännu en gång få spela en avgörande roll i den gulröda dräkten han skattar så högt. Söndagen den andra december 2012 var han äntligen framme.
I den 80 minuten byttes han in mot Tachtsidis. Exakt sex minuter senare visade fotbollsgudarna att de, till skillnad från reformivrande klubbledningar, minsann inte glömmer sina förnämsta förkämpar i första taget. Som en skänk från ovan uppenbarade sig bollen vid Perrottas fötter och med all den precision som egentligen fattats honom framför mål i hela hans karriär snirklade han iväg ett lågt, långsamt skott mot den bortre stolpen.
Tiden tycktes färdas ännu långsammare än bollen, som ville den göra hela världen uppmärksammad på vad som faktiskt höll på att hända. Gianluca Pegolo i Sienamålet sträckte ut sig i sin fulla längd och såg först ut att göra ännu en vacker räddning, men på något obegripligt vis smet bollen förbi hans utsträckta fingrar och letade sig in i den första maskan vid stolproten. Ingen skugga skall dock falla över den gode Gianluca. Den här eftermiddagen var det större krafter än honom i rörelse.
Simone Perrotta såg oroligt på medan bollen letade sig över mållinjen. Sedan sprang han. Snabbare och gladare än någon annan kan. Rakt ut mot bortaklacken för att ta dem alla i famnen sprang han. Rakt in i våra hjärtan sprang han. Ibland händer goda saker goda människor.
Må du aldrig sluta springa, Simone Perrotta.
