Simone Perrotta vägrar ge sig
Simone Perrotta, snart 35, har en bollbehandling som vissa dagar påminner besvärande mycket om Olof Mellbergs. Andra dagar är det mycket värre än så. Ändå betalar Roma nära 30 miljoner kronor för hans tjänster under ytterligare ett år. Förvånande? Kanske lite. Korkat? Inte alls.
Bojan Krkic har det nog inte så lätt för tillfället. Fotbollslivet i den italienska huvudstaden kan vara kärvt och krävande. Hela den unge spanjorens uppenbarelse tycks dessutom bjuda in till tjuvnyp. Han är timid. Spanjor. Söt. Från Barcelona. Har ett både dyrt och märkligt kontrakt. Gör inget väsen av sig. Nämnde jag att han är spanjor? Han är helt enkelt lätt att avfärda. Själv är jag, kanske just därför, ganska svag för den lille killen och kommer förmodligen att till hans trettioårsdag hålla mina tummar för att allt ska lossna för honom.
Men om Bojan verkligen känner sig ifrågasatt och kritiserad så finns det en person i omklädningsrummet som han med fördel kan vända sig till. En fadersgestalt. En som vet allt om hur det känns att hårt ifrågasatt springa in på Olimpicos gräsmatta. En ärrad veteran. En världsmästare. En Simone Perrotta.
Simone Perrotta föddes – nej, inte med två vänsterfötter, även om man lätt kan få för sig det ibland – men i England, vilket vissa kanske skulle anse vara illa nog. Den 17 september 1977, således en dryg vecka innan en guldlockig gosse vid namn Francesco Totti skulle till att fira sin ettårsdag hemma i Rom, såg den lille skrynklige Simone för första gången dagens ljus i Ashton-under-Lyne, bara ett stenkast från Old Trafford. Och även om han som väldigt ung flyttade med sin familj till soliga Kalabrien, beläget på den italienska stövelns tåspets, så tycks någonting i den brittiska luften ha hunnit sätta sin prägel på den lille pojken, ty genom hela sin karriär har Romas mittfältsdynamo varit mer engelsk än italiensk i sin tolkning av hur fotboll ska spelas.
Sin absoluta topp nådde Perrotta någonstans mellan åren 2005 och 2008. Han var en riktigt duktig fotbollsspelare innan dess och han var en mycket kompetent spelare efteråt, men under ett par säsonger var han kanske hela italiens allra nyttigaste mittfältare. Under VM 2006 startade han samtliga matcher för Gli Azzurri. Utan att knota spelade han var än Lippi sade åt honom att spela. Han spelade högerytter, han spelade vänsterytter, han spelade innermitt, och framförallt spelade han som ingen annan.
Simone Perrotta har aldrig varit ett fotbollsgeni i ordets traditionella bemärkelse. Men bättre än någon annan förstod han att samarbeta med det största geniet av dem alla: Francesco Totti. Tillsammans slet de djupa hål i alla sorters backlinjer, må de ha tillhört Tyskland, Frankrike, Milan eller Madrid. Totti slog passningarna och Perrotta löpte i luckorna. Detta, märk väl, samtidigt som han tog ett stort defensivt ansvar varje gång han klev in på en fotbollsplan. Att inte ta hemjobbet är ord som aldrig någonsin har nämts i samma mening som hans namn, inte heller så i denna.
Men sedan 2009/2010 någon gång, skrämmer Simone Perrotta inte längre slag på några backlinjer. På grund av skador, stigande ålder och en tillsynes tilltagande ineffektivitet så spenderar han alltmer tid på avbytarbänken. Hör vi honom gnälla? Aldrig. Vi ser honom däremot ge sitt yttersta varje gång han äntrar planen. Så fort han är skadefri och kliver innanför de kritade linjerna så börjar hans ben trumma på, som av sig själva. Varje match och, ännu viktigare, varje eviga träning. Ibland ser Perrottas löpningar nuförtiden ut att sakna både mening och mål, men jävlar i min låda, han tar dem!
Personligen kan jag inte tänka mig ett bättre föredöme för Romas unga talanger än så. De lär sig att man inte behöver ha Tottis talang för att lyckas. Perrottas obändiga vilja att ge allt i alla situationer kan göra dem till världsmästare ändå. De lär sig att knyta näven i fickan när skador och motgångar duggar tätt. De lär sig att stillatigande göra sitt jobb även då publiken vädrar sitt missnöje och tränaren besviket slår ut med armarna, inte för att man inte gör sitt bästa, utan för att man helt enkelt inte får ordning på grejerna. De lär sig att respektera fotbollens själva essens, att var och en bidrar efter bästa förmåga för att göra laget så framgångsrikt som möjligt. Och de lär sig förhoppningsvis ständigt nya sätt på vilka man inte bör behandla en fotboll.
När Luis Enrique kom till Roma i somras var en av de första sakerna han sa något som förvånade många: ”Francesco Totti, Daniele De Rossi och Simone Perrotta ska utgöra stommen i det här laget.” Vad menade karln? Skulle det nya projektet, de nya ägarnas långtidssatsning, kretsa kring två 35-åringar? Gällande Francesco Totti, denne evige gulröda konstant, gick det möjligen att förstå – men Simone Perrotta. Vad tusan hade han med det här att göra?
Det Luis Enrique till sin stora förtjänst begrep, var att i en så turbulent tid som nu väntade AS Roma så gällde det att ta tillvara på de få mästare man hade att tillgå. Det gällde att behålla den innersta kärnan trots att man hastigt ömsade skal. Det gällde helt enkelt att hålla hårt i hjältarna.
Simone Perrotta må ha en bollbehandling som vissa dagar påminner besvärande mycket om Olof Mellbergs och som andra dagar är mycket värre än så. Men alla dagar i veckan är han en hjälte.
Självklart ska gubben ha ett nytt kontrakt! Inte för lång och trogen tjänst – utan för att han behövs.
Vad säger ni? Har Simone Perrotta spelat ut sin roll eller gör Roma rätt som behåller honom för ännu en säsong?
