Stadens sista biljett
Tåget mot Europa är redo att tuffa iväg. Roma vill haka på. I desperat försök att rädda spillrorna av en sönderslagen säsong vill elva skolpojkar kliva ombord. Det är dags att lämna lillebror kvar på perrongen, det är tid för upprättelse.
Daniele De Rossi är romare. Han har berättat om sina förtvivlade svårigheter att somna natten till derbydagar under åren då han fortfarande var en pojkspoling med rakat huvud. Francesco Totti är Roma. Han har varit med många gånger. Han vet att den södra curvan gastar om att den sjunger ända in i döden, om att den stolt höjer sina färger mot skyn. Han är också en skickligare fotbollsspelare än någon annan i hela staden, inkluderat alla Lazio-spelare. Det spelar ingen större roll. När tåget glider iväg mot Europas gyllene slätter finns det bara plats för de som verkligen visat hjärta. I ett derby handlar det aldrig om pappret, aldrig om spelarmaterialet. Det handlar om mentalitet och psyke, om nerver av stål.
Jag har uppgivet konstaterat att säsongen är ett misslyckande. Visst, när halvdana spelare som Michael Bradley och Panagiotios Tachtsidis fått mer utrymme än de kunnat hantera för att bära ett lag som aspirerar på topplatser – då är säsongen egentligen på väg mot väntad destination. Det enda som kan upprätta hedern ligger och lurar i slutet av maj. Roma är ett steg ifrån en cupfinal mot sin bittraste rival Lazio, och en sådan batalj skulle balansera på en livsfarlig knivsegg. Å ena sidan möjliggör mötet en katapulteffekt, där seger skickar årets Roma från flopp till topp. Å andra? En förlust skulle spetsa klubbmärket så blodigt att prisskåpet och äran förblev övergivna. Men framtiden är för drömmare och visionärer. Nutiden är för realister. Roma har aldrig varit ett lag med särskilt realistiska fans, men varför sväva iväg till en fantasi om eventuell cupfinal när derby i ligan knackar på dörren?
I morgon marscherar ett ivrigt och fokuserat gäng mot perrong 31 för att knuffa till sig en plats på tåget. I täten går Totti, den givne lekledaren, som för tre år sedan fick höra av Lazios Mauro Zarate att han var slut som fotbollsspelare. Totti har De Rossi i släptåg, pojken som blivit man och vunnit över sömnen på sin sida. Bland följet finns tre spelare som behöver biljetten mer än några andra. Om inte Miralem Pjanic, Erik Lamela och lille Marquinhos får uppleva världen i rödgula skoluniformer kommer de se till att få sina förflyttningspapper i ordning för att byta skola. Bortskämda? Nja, ungdomar vill framåt, ungdomar vill bli odödliga. De har sått, snart vill de skörda. Roma står för livets hårda skola, den som genomsyras av lidelse och motgångar men som är smockad till bristningsgränsen av en skärpmatsportion kärlek – onyttig men älskvärd. I morgon avgörs huvudstadens kamp om den sista biljetten till Europa. Låt oss hoppas att pojkarna visar varför de förtjänar att vara män, och låt oss be för att det inte blir en sömnlös natt för oss alla.
