Stadens störste
Smord av Gud, formad av sitt hjärta och älskad av romarna. Idag hamnar Roma och Lazio på kollisionskurs igen. Idag står Francesco Totti redo att spela sitt trettiosjätte derby. Idag står vi bakom honom för trettiosjätte gången.
Enligt Svenska Akademiens ordlista är ”leda” detsamma som att vara främst, att anföra. Francesco Totti vet. Han är kejsaren av den nya världens romarrike, arvtagaren till det gigantiska imperium som fick fiendernas ögon att gnistra av rädsla. Vi känner honom som Romas sol, andra väljer att peka på hans fläckar – men en ledare fortsätter att vara främst och att anföra oavsett hur många svärmar av avundsjuka pilar som avfyras mot den rödgula rustningen. Kanske är Francesco Totti störst av just den anledningen, för att han alltid marscherar vidare i motgångar med hela det romerska folket i ryggen. Kanske handlar det om alla målen och framspelningar, om magin och framgångarna – kanske är han bara bäst för att han alltid har blickarna på sig när det vankas derby i Italiens förtrollande huvudstad, eller för att buropen stiger mot skyn varje gång han nuddar bollen med sin silkeslena fötter.
Visst har vi en ny murbräcka i Mehdi Benatia, ett par pumpande lungor i Kevin Strootman och ett återställt ånglok som kallas Maicon. Men allra främst har vi en fanbärare. Han är störst i staden för att han är stadens störste, och han har vinklat upp frisparkar i krysset lika ofta som han dessvärre krutat dem i muren på sistone. Han har sparkat bollen i mål med prickfri precision, för att sedan välla ner en testosteronstinn tonåring som förolämpat hans romerska bakgrund. Han har lyft bollen över maktlösa målvakter lika många gånger som han misslyckats lyfta Roma över tröskeln till det absoluta finrummet. Men vad spelar det för roll? Vi rycker på axlarna över att solen har sina fläckar, över att myntet har två sidor. För oss är glaset halvfullt. Och när Totti leder sina trupper till stadens strid för trettiosjätte gången står vi bakom honom för att hjärtat fällt avgörandet i vårt beslut, precis som den gjort för honom.
Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan begripa. Innanför pannbenet har Totti en enastående gudagåva som ser omöjliga luckor, som uppfattar matchsituationer med svindlande snabbhet. Flera gånger har hjärnan påmint honom om talangen han välsignats med, viskat i mörkret om att ljuset finns någon annanstans än i Roma. Varje gång har den fått ge vika. Det sägs att hjärnan är vår överlägset starkaste muskel eftersom den fungerar trehundrasextiofem dagar om året och sju dagar i veckan – tills vi blir förälskade. Totti har alltid var kär i en rödgul varginna, och i tjugo år har han krisskrossat igenom Europa för att sprida hennes lära. Han är missionären av ”unico grande amore”. Idag brakar Roma och Lazio samman för första gången sedan Romas största nederlag i modern tid. Då som nu stod vår ledare där. I vinst och förlust är det honom vi följer, han som alltid anför och för evigt är främst.
