Storebror mot lillebror
Storebror mot lillebror?
Ett fotbollsItalien i spillror gav Inter chansen att återta den inhemska fotbollstronen 2006. De följande åren kunde man som Interfan leva det goda livet då laget prenumererade på scudetton medan Milan med Galliani i spetsen ”var bra som de var”. Vi hade världens bästa svensk i laget och blev bortskämda av att hela tiden höra om Inter och Ibra, vad snabbt det skulle vända.
Jag kommer ihåg den mörka tiden innan Inter började vinna. De levde lite grand på det förflutna och kallades storklubb på grund av gamla meriter, därför kunde man en bra dag få se laget spela på Canal +. Dock var de oftast undanskuffade till reservkanalen med en engelsk kommentator som lät som en förinspelad Henrik Strömblad på FIFA 12. De enda gångerna laget nämndes i svensk media var antingen då de förlorat mot ett bottenlag eller då supportrarna ”utmärkt sig” såsom var fallet vid Vespa-incidenten. Under de påvra åren hade jag turen att min italienska stamkrog hade SKY Calcio vilket innebar att så fort man inte kunde se Inter på svensk TV (vilket var ganska ofta) så kunde man gå ner dit, klippa några Birra Moretti för att sedan se Inter bjuda på en klassisk Pazza-show. När Ibra kom ändrades allt…
Ibra hade gjort lite väsen av sig i Juventus men var inte ens nära stjärnstatusen han idag besitter. Dock hade bollen börjat rulla och från och med dagen Zlatan lyckades plita ner sitt bomärke trädde Inter in i en ljus och klar mediatid. Milan å andra sidan hade påbörjat sitt fall med mediokra och panikartade värvningar, och endast ett Roma i trans kunde hota Inter i scudetto- och coppa-racet. Kulmen kom då Inter vann trippeln medan Zlatan försökte hålla jämna steg med filosofen i deras gemensamma dans. Lillebror hade blivit storebror och vi Interisti hade knappt vant oss vid situationen förrän allt vände, och det gick snabbt utför. Mourinho lämnade, Benitez raserade, Leonardo skadekontrollerade och Gasperini gästspelade.
Under tiden hade Milan, i form av lillebror, återigen stått för en kontroversiell och irriterande värvning då de för tredje gången på kort tid lyckats få en gammal Inter-hjälte att sälja sin själ till djävulen. Då de tidigare stått för andra klassens re-cycling var Ibra-värvningen ett genialt drag som sexade till en liga i förfall samtidigt som de fick Sportbladets reportrar att (efter fiaskot i Barcelona) i en unison blöt suck flämta ”wow”. Inter började mer och mer falla i glömska medan Sportbladet bokade mittuppslag till när Ibra snöt sig. Bara det faktumet att de skickade ner en reporter till Milano för att följa allt vad Milan och Ibra hade för sig visade att oavsett vad svensken gör, så säljer det. Övergången från storebror till lillebror hade gått snabbt, väldigt snabbt och efter att Milan och Ibra vunnit scudetton 2011 var tronskiftet ett faktum.
Livet som storebror var fantastiskt, underbart och kort. Inter får för närvarande finna sig i att stå i skuggan av Milan. Mediabevakningen och tv-sändningarna är ett minne blott, numera är man förvisad till nätet för att kunna följa vårt kära Inter. Inte har det blivit bättre av att Milan, ganska klart, har vunnit de tre senaste derbymatcherna. Med tanke på det lag de har, har det osannolika inträffat. Milan är för tillfället storebror och laget med allas ögon på sig medan Inter återigen är den fula ankungen vars tillkommakortanden är det enda som drar åt sig uppmärksamhet. Efter att ha vunnit fem raka matcher (mot svagare motstånd bör tilläggas) har förhoppningarna återfötts, känslan är dock att baksmällan från trippelsäsongen fortfarande sitter kvar och att ett oavgjort resultat är helt ok. Skulle Inter vinna i morgon känns det som att återresan kanske har börjat.
Oavsett resultatet vet vi alla hur framsidan på Sportbladet kommer att se ut på måndag: ”Ibra chock-målar i derbyt på straff”.
