Su due piedi: Provinsprinsar
En blogg om italiensk fotboll.
De flesta minns nog vinterns transfersnurr kring Bolognas succéman Simone Verdi. Den forne Milan-talangen skulle nu efter en stark höst ta steget över till Napoli som jagade anfallsalternativ för att klara sig i scudettoracet. Napoli och Bologna var överens om prislappen. Problemet var bara att Verdi inte ville gå.
Han var nämligen nöjd med att vara ordinarie och på sätt och vis stjärna i provinsklubben Bologna. I Napoli var det inte alls säkert att han skulle få speltid, om ens någon med tanke på Maurizio Sarris omvittnade obenägenhet att rotera laget.
Många ifrågasatte dock beslutet och Verdis ambition med sitt fotbollsspelande när han valde bort möjligheten att spela om titlarna i en storklubb i Italien. Att han nästan var skyldig sig själv att ta ”steget”. Men frågan är om det alltid är det viktigaste?
Nyligen uttalade sig Torinos Andrea Belotti om att han inte var beredd att flytta till någon storklubb om det inte vore för att vara ordinarie anfallare:
”Många säger åt mig att jag borde lämna Torino och gå till en stor klubb. Men jag kommer bara att lämna [Torino] och gå till en storklubb om det finns en möjlighet att starta. Jag vill inte sitta på bänken.”
Möjligen är det ett utfall av att fjolårssäsongens hybris har lagt sig något kring ”Il Gallo”. Han som av president Cairo spåddes gå för en miljard kronor för ett halvår sedan. Men där skador och dålig form nu har märkts mer än Belottis målskörd. Betänk om detta nu hade varit Milan som den rödsvarta supportern Belotti hade varit i. Trycket hade varit enormt och frågan är om vad som hade hänt med anfallstalangens självförtroende och karriär. I den mindre klubben Torino får han istället tid och stöd att komma tillbaka från en tuff period.
Det är kanske lätt att se vad som egentligen kan vara det som en spelare behöver för att lyckas; nämligen att få spela och att genom det må bra.
För många spelare är det kanske det som behövs, inte feta kontrakt eller statusfyllda klubbadresser. Men det tas kanske alltför ofta för givet att toppen alltid är målet, inte att om man kan få göra mål så mår man toppen.
Någon som vet(?) hur det är att misslyckas i storklubbar är månne Italiens ständige ”golden boy” Mario Balotelli. Han har på senare tid äntligen fått det hela att bottna i den lite mindre franska klubben Nice, mycket tack vare kontinuerlig speltid och en mer tydlig roll som stjärna i laget.
Nu står det dock klart enligt klubbens president att Balotelli kommer att lämna Nice i sommar. Frågan är vilket steg som Balotelli kommer att göra.
Kommer hans agent Raiola pumpa upp honom att tro att han är redo att åter äntra fotbollens toppklubbar? Borde han isåfall göra det eller istället fortsätta på den inslagna vägen?
Kanske borde Balotelli följa med sitt Palermo upp i Serie A om de når tillbaka dit? ”Balo” i rosa, visst vore det både fräckt och passande?
