Supporter i fokus: Joakim Johansson
En romanista som hittade sin klubb i världen genom Jonas Thern och Francesco Totti berättar om sitt supporterliv.
- Vem är du och hur hamnade du på SvenskaFans?
Jag är 28 år, sliter mitt hår över en masteruppsats i historia vid Uppsala Universitet, har en förstående flickvän och tillsammans med henne en kerubisk katt som naturligtvis är gulröd och som tekniskt sett inte är döpt till Il Bimbo d'Oro men som lystrar till namnet när jag kallar honom det i smyg. Jag har alltid älskat fotboll och efter att min kusin tipsat mig om SvenskaFans 2005 så var jag fast direkt. För drygt ett år sedan hade så Romaredaktionen vänligheten att låta mig bli skribent och det hoppas jag få förbli ett bra tag framöver.
- Varför blev det just Roma? Val eller slump?
Även om klubben vid det här laget känns mig närmast av naturen given så ligger det naturligtvis en gnutta slump där i bakgrunden och skvalpar. Till att börja med, uppvuxen i Luleå fanns det inget svenskt lag att ödsla min kärlek på, utom då möjligen Bergnäsets AIK i division fyra. Under VM -90 fångade så Schillacis galna ögon och Donadonis magiska namn min fantasi och de blev mina barndomshjältar. Jag kan fortfarande minnas hur underbart Donadonis namn klingade då jag, med obligatoriskt galna ögon, skrek det rakt ut i luften efter att ha tofflat in ännu en boll i det nätlösa målet nere på ängen. Sedan dess har Italien varit mitt andra landslag.
VM -94 hette hjältarna Thern, Brolin, Schwarz och Kennet Anderson och genom Uno Kryss Due, detta förträffliga program, kunde jag följa dem i Serie A. Jag hejade till en början på alla lag med en svensk på planen, men när de mötte varandra så märkte jag att jag alltid hejade lite extra på Roma och Jonas Thern. Redan då var jag historieintresserad, varför själva staden Rom naturligtvis tilltalade mig lite extra. Sedan en dag så stod han bara där, Francesco Totti, och då var saken klar.
- Vad är det viktigaste för dig som supporter?
I grund och botten vill man naturligtvis alltid vinna fotbollsmatcher. Jag vill att AS Roma ska vinna alla matcher jämt. Det kommer naturligtvis AS Roma aldrig att göra. Jag ser därför gärna att klubben, som traditionen påbjuder, står för en friflödande fotboll som bygger på kreativitet och viljan att göra mål snarare än på rädslan för att släppa in ett. Jag ser gärna att laget även i fortsättningen kan byggas runt egna talanger som Conti, Giannini, Totti och De Rossi. Men kanske viktigast av allt är ändå att spelarna visar att de vill vara på planen. Att de också vill vinna varje match. Att de visar både glädje och ilska, frustration och fantasi. Jag ser gärna en nervöst missad målchans eller en desperat tvåfotstackling som resulterar i rött, bara jag slipper den krypande känslan av att ingen där nere på planen verkar bry sig. Det är det värsta jag vet. Så länge känslan är att spelarna är engagerade och gör sitt bästa så kan jag egentligen aldrig gnälla. Det är det viktigaste för mig.
- Vad är du mest stolt över när det gäller ditt lag?
Exempelvis den ovan nämnda traditionen av att ha en egen produkt som fanbärare, bandiera, är något som gör mig stolt; även om det naturligtvis är helt ologiskt att jag ska sitta här i den fjällhöga Norden och vara nöjd över att Roma representeras av romare. Men den närmast obrutna raden av fanbärare stärker klubbens lokala förankring och identitet. Fanbärarna utgör också en ryggrad som ger Roma karaktär och som ständigt binder klubbens nutid vid dess historia och traditioner på ett sätt som verkligen tilltalar mig.
- Och minst stolt över?
Den 10 april, 2007. Manchester United – AS Roma, 7-1. Nog sagt.
- Vad vill du att alla ska känna till om Roma?
Att laget har de vackraste tröjorna och den vackraste klubbhymnen känner väl alla redan till. Kanske är det ur ett svenskt perspektiv nämnvärt att klubben har tränats av tre svenskar: Gunnar Nordahl 1958-59; Sven-Göran Eriksson 1984-86; samt av Roma- och Milanlegendaren Nils Liedholm vid inte mindre än fyra tillfällen, 1974-77, 1980-84, samt snabba inhopp 1988 och 1996. Il Barone stod således vid rodret när Roma vann sin blott andra (av totalt tre) scudetto 1982-83. Nordahl och Lidholm utgör som bekant två tredjedelar av den mytomspunna Gre-No-Li-formationen i Milan, men alla kanske inte visste att de båda också tränat Roma.
- Vilka är era största rivaler efter Lazio?
Lazio igen. Sedan finns det två klubbar som sticker ut: Juventus och Napoli. Möjligen kan man sett till de senaste åren även klämma in Inter i det gänget, men det gör nog inte jag personligen. En seger mot Juventus smakar förvisso något bättre än en mot Napoli eftersom Roma under min tid som supporter har haft det relativt lätt mot Napoli och förnicklat svårt mot Juventus. Men eftersom nära nog alla klubbar ser Juventus som sina rivaler och eftersom Napoli nu är tillbaka i hetluften på allvar så blir trots detta Derby del Sole mitt val. Solens Derby har, enligt vad jag har förstått, spelats vid 130 tillfällen. 46 matcher har slutat oavgjort och Roma leder maratontabellen knappt med 43 segrar mot Napolis 41. Rivaliteten är naturligtvis delvis sprungen ur det geografiska läget, dessutom ur ett ryggradsmässigt förakt från neapolitanarna gentemot den politiska makt som utstrålar från Rom. Derbyt var som mest infekterat under 80-talet och nådde sin höjdpunkt säsongen 87-88 då Salvatore Bagni kvitterade till 1-1 på Stadio Olimpico för sitt decimerade Napoli och bjöd på en utstuderad provokation när han vilt och barnförbjudet gestikulerande firade sitt mål framför Curva Sud. Bagni har sedan bett om ursäkt gång på gång, men utan effekt. Romas och Napolis ultras har fortfarande inte glömt.
- Vad kallas Roma-supportrar?
Romanisti, kort och gott.
- Står Roma-supportrar för något politiskt?
Nja, om man blickar tillbaka så höll man sig, relativt de flesta andra lags supportrar, något mer till vänster på den politiska skalan. Men sedan en tid så är curvan tämligen apolitisk, med några beklämmande inslag av extremhöger.
- Hur påverkar ditt supporterskap ditt vardagliga liv?
För den som inte har någon koll på Romas spelschema så ter sig förmodligen mina humörsvängningar som något som borde stabiliseras medelst medicin. Dessutom påverkar det i stor utsträckning planeringen av framförallt helgens aktiviteter. En solig promenad längs Fyrisån, en fika i Linnéträdgården eller en blöt barrunda är alla trevliga aktiviteter. Men är det match så är det match. Något enstaka födelsedagsfirande av nära och kära har nog dessvärre också fått stryka på foten.
- Hur ofta ser du ditt lag på plats?
Jag skäms att erkänna det, men jag är en papperssupporter som bara har sett två ynka matcher på Olimpico. En oavgjord och en förlust, så jag kanske bör hålla mig borta även i fortsättningen. Pengar, eller snarare bristen på dessa som student, är den största delen av (bort)förklaringen, en annan är att jag har förtvivlat svårt att lura någon i min bekantskapskrets att en fotbollsresa till Rom är det optimala sättet att spendera sin tid och sina pengar på. När jag blir stor ska jag frekventera Olimpico i betydligt större utsträckning!
- Vilken årgång av Roma är den bästa du sett?
Det måste väl vara den som bärgade den tredje scudetton 2001. Batistuta, Cafu, Emerson, Totti, Montella, underbara Tommasi, Samuel, Aldair. Listan kan göras lång. Vilka spelare, vilket lag.
- En särskild match du minns?
Det är naturligtvis 3-1 segern mot Parma som säkrade titeln i den sista omgången 2001. Inramningen på Olimpico var fullständigt magisk. Fullsatt arena, tusentals flaggor som fladdrade i solskenet, avancerad pyroteknik och en känsla av oförlöst eufori i luften. Vid vinst för Roma var titeln bärgad. Vid oavgjort för Roma och vinst för Juventus väntade omspel mot Den gamla damen. Vid förlust för både Roma och Juventus och vinst för Lazio väntade omspel mellan Roma och Lazio! Vilken match det hade kunnat bli. Parma, med Buffon i målet, Cannavaro och Thuram i backlinjen och Di Vaio och Milosevic i anfallet var sannerligen ingen lätt motståndare. Allt kunde hända. Allt stod på spel. Totti gjorde första målet. Montella andra. Batistuta tredje. Eufori och ett minne för livet.
- Favoritspelare nu och genom tiderna?
Francesco Totti. För mig är han unik. Speluppfattningen, passningarna, klackarna, lobbarna, målen, målgesterna, bollkontrollen, hjärtat, ja hela hans aura är magisk. Till och med hjärnsläppen bidrar till att skapa den magin. Jag har all respekt för spelare som alltid uppträder som Moder Theresa, som alltid är professionella, som aldrig säger eller gör något kontroversiellt, som svarar artigt på alla frågor i alla lägen – men de trollbinder mig inte. Det perfekta är svårt att relatera till. Det är blandningen av galning och geni som skapar magi.
- Ultimat drömvärvning?
Alltså, när frågan nu är ställd som den är så blir ju onekligen den av hela fotbollsvärlden sönderkramade Lionel Messi svår att bortse ifrån. Men en Xavi eller en Fabregas hade kanske behövts än mer i dagens Roma.
- Realistisk dröm inför framtiden?
Om Roma faktiskt får nya kapitalstarka ägare så ser jag det inte som en omöjlighet att Roma kan etablera sig i det yttersta toppskiktet bland Europas klubbar. Förmodligen blir det inte så. En realistisk dröm är därför att Roma spelar Champions Leaguefotboll kontinuerligt och att klubben bärgar sin fjärde titel inom tio år.
- Finns det någon annan klubb i Italien du unnar framgång?
Nja, egentligen inte. Men Parma, Bologna, Fiorentina, helt enkelt de lag där VM-svenskarna spelade i mitten på nittiotalet, kan jag väl unna någon framgång här och där. Dessutom så ser jag nog gärna att de lag som representerar Serie A i europaspel vinner sina matcher oftare än de förlorar dem. Helt enkelt därför att jag vill att Serie A ska behålla sin ställning som en av världens bästa ligor. När Roma äntligen vinner sin fjärde scudetto så vill jag att det ska vara ett bevis på att man är ett av världens absolut bästa klubblag.
