Supportern och Marchisio - Som pappans relation till sonen
Claudio Marchisio är viktigare än någon annan spelare i Juventus. grovjobbare, defensivt nyttig, ett vapen offensivt och så tekniken! Vilka mottganingar, vilken kontroll och vilka mål han gör. Han, om någon förtjänar en hyllning. Så varsågod, här kommer den!
Att vara pappa till en son som råkar vara talangull i byggdens fotbollslag kan vara komplicerat. Tränaren och andra föräldrar dunkar honom i ryggen med orden: "Fan, din grabb kan bli nåt alldeles extra!". Farsan kanske borde sträcka på ryggen och glädjas. Men istället blir han avvaktande, "Han kan jobba hårdare och bli en bättre avslutare". Reaktionen beror dels på tvivel men har också att göra med kraven, mot sina egna har man högre sådana. Vinner pojklaget en cup så grämer sig den stackars pappan över sonens missade målchanser istället för att jubla åt lagets seger. Känner någon igen sig? Det gör åtminstone jag, inte som pappa eller son, men i rollen som supporter. Min relation till Claudio Marchisio är klart jämförbar med en fars till sin parvel. Han har burit Juventus tröja sedan barnsben. Det gör att Marchisio står oss supportrar närmre än vad spelare med andra hemvister gör. För mig har det varit komplicerat, har varit stolt men också kräsen, sökt fel och brister hos honom.
Tiden har passerat med hisnande fart sedan återkomsten från Serie B. Det har varit en stor omställning på både spelare och ledare. Flertalet spelsystem har testats och skrotats, en handfull misslyckade spelare har kommit och gått. Marchisio har stått mitt i skiten, sett sin moderklubb närmast förfalla. Under de här säsongerna är han en av få som kan gå med huvudet högt. Han har inte glänst, kanske varit lite ojämn. Men Claudio Marchisio har alltid gett 100 %, stått ut med flertalet spelsystem och roller. Jag själv började med tiden upptäcka att Marchisio utöver sitt slit var utrustad med en fin teknik. Mottagningar i hög fart och några snygga mål vittnade om den saken. Men supportern/pappan i mig var inte så lätt att imponera. "Killen har teknik, visst. Men han slår ju inga avgörande passningar". Juveprodukten var nu mer eller mindre bofast i landslaget med ett VM-slutspel i ryggen. Mitt omdöme hade förvisso tinat litegrann. "Marchisio är ju en riktigt skaplig tvåvägsspelare, men någon stjärna blir han aldrig". Så fel jag haft!
Antonio Conte har en tylig spelidé, vilket passar Marchisio. Nu nyttjas han äntligen på rätt vis. Conte försvarar högt med presspel, en frenetisk spelare likt Marchisio blir som klippt och skuren. Tränaren vill att mittfältarna fyller på i djupled, den gode Claudio är en suverän djupledsspelare och blir ett grymt offensivt vapen. I de lägre försvarsspelet är det viktigt att inte släppa till i ytan mellan försvar och mittfält, här blir hans förmåga att läsa spelet och löpvilja ovärdelig. Passa på att studera detta i nästa match, Marchisio är grym på att skära av passningssvägar samt komma först i duellerna strax utanför boxen. Från hjälpgumma långt ner i banan till dödligt giftig avslutare med hjälp av sitt djupledsspel, Marchisio har blivit en tvåvägsspelare av gyllene snitt. Få mittfältare i världsfobollen har sådana kvalieér över så stora delar av planen och det är ingen tvekan om vem Conte tänker på först när han tar ut laget.Den lilla stolthet jag innan kände har nu vuxit och blivit till stor sådan, den kräsna, tvivlande sidan sjönk definitivt som en sten i samband med Turin-sonens 3-0 mot Palermo i söndags! Förresten, pappan jag nämnt, hoppas han får vara med om samma sak. Kanske när sonen avgör finalen i St Erikscupen via frispark? Vad vet jag?
