Svaga eror följs av framgångsrika - Juventus kommer igen
På lördag spelas finalen i Champions League mellan Barcelona och Manchester United. En final mellan nutidens främsta representanter för fotbollen.
Manchester United och Barcelona tillhör, tillsammans med en handfull klubbar, den starkast lysande skaran av stjärnor på fotbollshimlen. Matchen blir en multipel orgasm i fråga om fotbollskvalitet. Som Juventus-anhängare ser man fram mot matchen med tillförsikt, men också med ett litet stänk av vemod. Det är en fantastisk match för alla som överhuvudtaget hyser ett uns av intresse för fotboll, fast som svartvit känns det bittert när man begrundar hur långtifrån den här nivån som Juventus befinner sig. Klubben har avverkat ännu en säsong där man missar Champions League, det är dags för ytterligare ett tränarbyte och till sommaren väntar en ny och oviss mercato. Allt känns så fruktansvärt likt föregående säsonger att man förlorat hoppet . Det är nästan surrealistiskt att Juventus, innan degraderingen, var lika slagkraftiga som Lördagens båda finallag.
Det fanns en tid när en Juventuströja ingav respekt och satte skräck i hela Fotbolls-Europa. Under den senare delen av 90-talet spelade man tre raka CL-finaler och följde upp det med en semifinalplats, respekt var ordet! I dagsläget skänker tankar på forna dagars framgångar ren ångest, vad fan har hänt? Samtidigt får man vara realist, ingen storhetstid varar för evigt och få klubbar har enbart haft toppar genom åren. Det brukar vara på så vis att en framgångsrik era följs av en klart sämre, mättnad, sämre generation av spelare - orsakerna kan vara många. Juventus fick ju ett abrupt och brutalt avslut på sin senaste (inte sista, tro mig) storhetstid i kölvattnet av Calciopolin. När vi nu är i en djup svacka så känns det kanske surt och föga tröstande men det kommer nya framgångar, var så säkra!
Jämför med Manchester United och deras framgångar som känns eviga. Men så är inte fallet. När Alex Ferguson tog över klubben, 1986, så var det en klubb i klar identitetskris. Man visade musklerna genom dyra spelarförvärv men sällan av rätt slag. Ferguson fick klubben på rätt körl, satsade på egna ungdomar och spelare med rätt karaktär som inte bara spelade för lönen. Med detta var embryot till en sagolik era inledd. Intressant att konstatera idag är att när United vann ligan första gången med Sir Alex, 1993, så hade man inte vunnit titeln på 26 år. Väcker om inte hopp (för oss Juventinis) så åtminstone förståelse för hur tufft det är där uppe i toppen. Innan United lyckades vinna igen så var det konkurrenten Liverpool som var allra vassast. Idag har Pool inte vunnit ligan på 21 år, ni ser, bra eror följs av sämre.
Vi kan hitta jämförelser även på närmare håll. Juventus har haft svaga perioder även förr. Efter att Platini lagt skorna på hyllan (1987) så följde en skral period för damen. I skarven mellan 80/90-tal hade klubben några sämre år. Serie A var på den här tiden mycket stark så det kanske inte ska jämföras med idag, men man var långtifrån den vinstmaskin som vi idag vill tro att Juventus alltid varit. När Lippi tillträdde och man lyckas ro hem scudetton, 1995, så var det första titeln på 9 år. Utöver Juventus så hade våra antagonister Inter en tuff period på 90-talet, stor omställning bland både spelare och tränare med följden en klubb i spillror. Milan vill nog knappast minnas första halvan av 80-talet och Lazio höll mest till i Serie B under decenniet. Exemplen är många som ni ser, exemplen på att framgångsrika respektive sämre eror följs och att ingen klubb haft enbart framgång.
Det är möjligt att det kommer ta tid för Juventus att vinna igen, men tiden kommer. Det kan bli så att vi även nästa säsong kommer svära framör TV:n och ligga sömnlösa och undra varför allt är så hopplöst. Precis som många Unitedfans gjorde under 70 och 80-talen. Förtvivlat undra vad som sker med klubben, men envist fortsätta stötta sitt lag. Till slut ger det resultat. Jag kan inte svara på när det sker, om vi är 30, 40 eller 50 vid tidpunkten. Kan bara svara på att det någon gång kommer att göra det. Har vi tur kanske Conte är rätt man och får ihop rätt lag redan till hösten. Har vi otur är han inte det och då står vi ännu mer förtvivlade om ett år, med floppande värvningar, missad Cl-plats och ytterligare en sparkad tränare.
Det är många gånger brutalt, men det är dessa ytterligheter bland känslorna som göder en supporter. Ilska, sorg och glädje - allt måste rymmas i Juvehjärtat. Supporterskapet är på något vis som livet i miniatyr. Det finns perioder då man önskar sig bort, men lika ofta är det helt underbart. På lördag bänkar vi oss för giganternas kamp, United mot Barca. Evra kommer visa hur en modern ytterback agerar, generat påminns vi då om Grygera och hans snedträffar. Vi kommer få se hur Messi flyter fram över planen och förfasat fantisera om hur Martinez klumpigt och förvirrat tar sig fram. Många av oss kommer tycka att det handlar om en annan sport än den Juventus ägnar sig åt. Det spelar dock ingen roll. Efter matchen kommer vi ändå sitta där med Juvehjärtan som bultar starkare än någonsin. Avundsjukt konstatera hur långt ifrån Juventus är dessa klubbar, men trösterikt tänka att svaga eror följs av framgångsrika!
