Svårt att tro på årets Juventus
...men måtte samma spelare och tränare få förtroendet nästa höst!
En ny säsong närmar sig (för vissa av klubbarna som är involverade i Europaspel har den redan börjat, men den skaran tillhör ju inte Juventus numera...). Det börjar bli dags att känna den där speciella förväntan som hör varje ny säsong till. De senaste säsongerna har jag hoppats på att få se Juventus i den absoluta ligatoppen. Jag har blivit grymt besviken. Inte bara som vanligt när det går dåligt för ens favoritlag, utan jag har känt mig SVIKEN. Av underpresterande spelare, av dålig moral, slarv och en klubb som inte tycks veta vilken fot den ska stå på. Inför den kommande säsongen vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska hoppas på. Det känns som att vi har köpt ett halvdussin komplement till de senaste årens många komplementinköp, och det samtidigt som vi sålt Melo - lagets bästa spelare förra säsongen. Hur ser den naturliga förstaelvan ut? Vad och vilka ska vi hoppas på?
Under åratal kunde man se en tydlig strategi i Juventus agerande, där en hörnsten var att varje säsong ändra lite men kraftfullt. Bortsett från någon enstaka större renovering var spelaromsättningen de flesta säsonger ganska liten. Karaktärsspelare som Peruzzi, Di Livio, Pessotto, Birindelli, Ferrara, Conte, Buffon, Thuram, Nedved och Del Piero utgjorde stommen av laget, vars spel byggde på väl förankrade rörelsemönster och samspelade lagdelar. Man köpte främst talang på uppgång (Trezeguet, Zidane, Zambrotta, Davids och Ibrahimovic, för att välja några) och tvekade inte att sälja toppspelare dyrt om de passerat zenit (Ravanelli, Vialli, Zidane).
Den totala motsatsen var Inter, som år efter år hade en hel egen spalt i sammanställningarna av sommarens spelarköp och -försäljningar. Varje säsong omnämndes de som titelkandidat, varje säsong fick deras nyinköpta stjärnor samma problem att spela ihop som ett lag, och varje nästföljande säsong gjorde man sig av med sin gamla spelartrupp och köpte en ny. Inter var ett svindyrt komiskt projekt som outtröttligt upprepade samma misstag och aldrig lärde sig något av det, medan titlarna gick till de mer gedigna lagbyggena Milan och Juventus.
Idag fungerar Milan likadant som alltid. Samma gamla trygga tråkiga lag som varje säsong kompletteras med en eller två pensionärer på nedgång (typ Favalli, Zambrotta, Ronaldinho), samt någon enstaka spoling som tillåts vara med trots att han inte fyllt 30 år (typ Pato eller Thiago Silva). Och medan vi andra småskrattat åt åldringsvården på Milanello de senaste tio åren har de helt oförskämt gått och vunnit två titlar vardera i serie A och Champions League (samt därtill totaldominerat en tredje CL-final i 110 av 120 minuter som förlorare).
Titelsamlandet i Inter de senaste säsongerna har tagits med en relativt konstant spelartrupp som undan för undan förstärkts med ett fåtal högklassiga nyförvärv. Cesar, Zanetti, Cordoba, Materazzi, Samuel, Stankovic och Cambiasso har till exempel alla funnits i klubben sedan 2005 - de flesta av dem anlände tidigare än så. Maicon och Chivu har spelat i Inter sedan 06 respektive 07.
Under tiden har Juventus köpt och sålt, lånat och lånat ut i hissnande takt. Man har satsat ungt och inhemskt och gammalt och utländskt, man har satsat på egna talanger och på Grosso och Toni, man har januarivärvat, bytt spelsystem och sedan bytt spelsystem igen, satsat på unga oprövade tränare ur det egna spelarledet och äldre meriterade signori, på Giovinco och Del Piero, på danskt, brasilianskt och portugisiskt. Ständigt helgarderat och på plan A, B och C samtidigt, och vid motgång har man testat något nytt. Det har inte gått särskilt bra. Och än mer beklämmande: nästan ingen av Juventus spelare (möjligen Sörensen undantagen) har blivit bättre under den här perioden.
Fotbollen under 2000-talet har framför allt dominerats av två klubbar: Manchester United (som haft samma tränare sedan bronsåldern) och Barcelona (vars tränare Guardiola en gång fick frågan om hur deras alternativa plan såg ut ifall deras anfallsspel skulle köra fast, och svarade "Vi har ingen plan B, vi har bara ett sätt att spela"). De har konkurrerat med fotbollsvärldens två fetaste plånböcker (Chelseas och Real Madrids) och visat att ett konsekvent och strategiskt lagbygge i längden besegrar en svindyr trupp av nyinköpta stjärnor. Om Juveledningen frågar tillräckligt snällt kanske de är välkomna på ett studiebesök...
Om fyra veckor drar Juventussäsongen 2011-2012 igång med ännu en ny tränare och ännu en nykomponerad spelartrupp. Vad som än händer under året hoppas jag att ungefär samma spelare och tränare får förtroendet även nästa säsong. Nya Juventus är på väg att bli en en sämre och löjligare version av gamla Inter. Nu måste vi börja tro på det vi har och är, istället för på allt annat.
