Svezia vs Italia
Serie A har stängt och sommaren tillbringar jag på svensk dagspress. Väl hemma följer jag min älskade allsvenska, men märker snabbt stora skillnader. Och väl på svensk ligafotboll, längtar jag tillbaka till det soliga Italien, där små citroner blomma...
Det är stor skillnad mellan en presskonferens i allsvenskan och Serie A. Hemma i Sverige sitter journalisten i ett trångt pressrum och väntar på att tränarna kommer in. Och det gör de... En del lite kvickare, många ganska långsamt.
Men de kommer, häller upp en kopp Gevalia i en frigolit kopp. Vevar med en plastsked och alla sitter spänt och väntar på att det innehållslösa tragget ska börja. Och det gör det... Monotona inövade floskler, totalt meningslösa och helt ointressanta.
Annat är det i Serie A. Först så hoppas man på att tränaren verkligen ska komma. Jag står med kolleger vid en buffé och smaskar på snittar och dricker läsk för omväxlingens skull. Till slut kommer kanske tränaren. Och det kan vara i ett mycket upprört emotionellt tillstånd. Efter lång väntan slängs dörren upp och en gammal hjälte kommer infarande, blicken full av ilska eller kanske en passion som slagit slint.
Han sätter sig ner häftigt, tar kanske en mun San Pellegrino, rätar slipsen, sätter munnen till mikrofonen och börjar kackla.
Efter några minuter börjar journalisterna ställa frågor. Tränaren blir allt mer upprörd, det skiter de internationella reportrarna i. Bara svenskar oroar sig för fotbollstränares mentala tillstånd.
Stämningen i rummet blir allt mer upptrimmad. Någon kollega ifrågasätter tränarens kompetens. Han svarar i raseri.
(Samtidigt i allsvenskan)
Den grånade tränaren sitter fortfarande och maler om något ingen begriper. ”Vi spelade bra utan boll”. (Bara det är en bravad). Han fortsätter: ”Vi satte för låg press och materialförvaltaren hade glömt att vaxa benen.” Efter en stund lämnar han över till sin kollega i träningsoverall.
Denne håller på att lösa upp sockerbitar i sitt Gevalia och behöver, tre eller kanske fyra ögonblick för att komma igång. Men när han väl gör det, så begriper ingen vad karln säger. ”Vi tappade en del fjärdelägen, och skulle haft fyra straffar, men man kan inte skylla på domaren, vi var sämre än dem i dag. Vi behöver träna avslut i en trygg miljö”, säger kanske karln utan att visa en enda känsla.
Vid det här laget har den italienska kollegan förklarat pressen totalt krig! Han gapar i mikrofonen och pekar ut vissa journalister som är jävligare än andra. Pressen flinar och antecknar flitigt som attan.
(Samtidigt i allsvenskan)
Båda allsvenska tränarna har babblat osammanhängande i några minuter. På några hopfällbara stolar sitter journalisterna. Några gäspar och funderar på när de kommer hem. En ung praktikant antecknar febrilt.
Klubbens presskontakt frågar journalisterna om de har några frågor. Sällan har de det. Tränarna utbyter några artigheter och tittar ut över församlingen. De tittar tillbaka lite blygt, och efter några minuter så börjar en av tränarna att stryka handflatorna över benen.
”Ja då är väl presskonferensen över om ingen har några frågor. Är det någon som har det? Nehej, inte det, säger pressgubben.”
Om lite drygt en månad börjar Serie A. Jag kan redan sticka ut hakan och ge ett spiksäkert tips, Moestafa El Kabir kommer att slå igenom. Cagliari har gjort ett superklipp. El Kabir är perfekt för Italien.
Det sa Cagliaris klubbdirektör Francesco Maroccu till mig i våras. ”Vi har inte köpt honom för att sitta på bänken, El Kabir är utmärkt för Italien, teknisk och fysisk”, sa den mycket sympatiska fotbollsbossen.
El Kabir är redan som fisken i vattnet på Sardinien. Jag tippar att han gör ungefär 15 mål! Om tre år spelar han i Juventus!
Och nu slipper Moestafa El Kabir de svenska domarna, en grupp som han haft en lite svajig relation till. ”Jag lär inte bli lika varnad i Italien”, sa han efter sin sista match på Strandvallen.
Benvenuto a Italia El Kabir!
