Tack för allt Claudio!
Vissa saker bör aldrig ta slut, likt förbannat gör de det ändå. Livet är hårt, orättvist och ofta faller de finaste människorna offer för den bistra verkligheten. Det var inte såhär det skulle sluta Claudio, likt förbannat gjorde det det ändå.
På fredagsmorgonen den sjuttonde augusti nås vi av beskedet att Juventus och Claudio Marchisio kommit överens om att bryta kontraktet. En utifrån sett logisk lösning då Marchisio i och med de senaste årens skador kommit längre och längre ifrån startelvan och med konkurrens som Pjanic, Khedira, Matuidi, Emre Can och Bentancur skulle han få det väldigt svårt att ta en plats i laget. Men trots det är det något som gnager. Det var inte såhär det skulle sluta. Spelaren som spelat i klubben sedan barnsben och som under alla år varit klubben trogen. Spelaren som var med och spelade upp oss från Serie B var med och tog oss till första Scudetton efter calciopoli och som i perioden mellan Serie B och Scudetton aldrig ens haft en tanke på att lämna. Den spelaren har nu lämnat. Det är med tung själ vi kan konstatera att ytterligare en fanbärare försvinner denna sommar.
Säsongen 2013-2014 kom första stora bakslaget i karriären då han genom en skada tidigt på säsongen förlorade sin plats i startelvan till Paul Pogba. Han lyckades inte ta tillbaka platsen under hela säsongen. Det var först nästa säsong efter ett tränarbyte och ett spelsystem skifte som han var tillbaka i elvan. Och som han var tillbaka. Han flög fram på sin högersida och visade upp sitt fantastiska tvåvägsspel. Säsongen efter lämnar Pirlo, varpå Marchisio tar plats i regissörsstolen. Ytterligare en succe och det känns som han hittat en position där han kommer kunna spela länge då han inte behöver springa så mycket samtidigt som han får använda sitt kloka huvud. Men när det går som bäst lurar alltid katastrofen bakom hörnet. Sagt och gjort våren 2016 sliter han av korsbandet och efter det har han svårt att komma tillbaka i matchform och flertalet små skador håller honom borta i stora stycken. Förra säsongen spelade han en väldigt liten roll då till och med ungtuppen Bentancur gick före på mittfältet.
Trots det känns det som att avskedet kommer chockartat. Visst förstår man att Claudio var inne och sjöng på sin sista Juvnetusvers men man hade räknat med ett värdigare avslut. Exempelvis att få tackas av vid denna säsongs sista hemmamatch i lika pampig stil som Buffon och Del Piero tackades av. Det är det minsta Juventus skulle kunna gör för en av klubbens absolut största genom tiderna.
Jag tillhör dessutom den skaran som känner att han inte riktigt fått chansen sedan det där korsbandet rök 2016. Samtidigt som jag förstår att man inte kan bygga ett lag kring en halvskadad spelare känns det ändå som att han kunde fått några fler matcher att visa upp sig.
Men det spelar ingen roll nu. Sanningen är den att en av våra största idag lämnar klubben. Istället för att sörja ska vi hylla en man som alltid satte klubbens bästa före sitt eget. En spelare som inte har sökt efter supportrarnas kärlek utan fått den för det han gjort för klubben. Han kommer aldrig bli så stor som Del Piero och Buffon för de flesta Juve supportar, men för mig är han den största.
Tack för allt Claudio, uno di noi!
