Tack för allt, Miro!
Det finns få spelare i dagens pengastinna fotbollsvärld som är lika ödmjuka, lika jordnära och lika sympatiska som du. På söndag kommer en era ta slut då du för sista gången kommer beträda din hemmaplan iklädd en ljusblå Laziotröja. Tack för uppvisningen, Miro!
På söndag kommer du ta dina sista fotbollssteg som en Laziospelare. Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig. Jag skulle vilja tacka dig för alla fantastiska ögonblick som du har skänkt laziali runt om i världen. Jag skulle vilja hylla dig för att du i varje sekund av din fotbollskarriär har varit den gentlemannen som du egentligen inte ska vara med tanke på din omgivning och alla miljoner som flödar i dagens pengastinna fotbollsvärld. Jag skulle vilja flytta tillbaka tiden till den 16 oktober 2011 då du med en liten bollberöring sparkade dig in i våra ljusblå hjärtan när du sänkte Roma efter flera års derbytorka. Jag skulle vilja minnas tillbaka när du gjorde fem mål i en och samma match mot Bologna. Jag skulle vilja titta om och om igen på när du erkände att du tog med handen i samband med ett mål mot Napoli. Men nu är det snart slut. Eran Miroslav Klose i den eviga staden är inne på sista versen och allt man känner är sorg, vemod och – framförallt – tacksamhet.
Men framför allt skulle jag vilja säga förlåt till dig, för hur din sista säsong i Lazio blivit. Det var den här säsongen du äntligen skulle spela i Champions League med Lazio. Du har snubblat flera gånger på mållinjen men den här gången skulle du ge din hemmapublik allt som de drömt om i ett decennium. Men istället byttes Champions League ut mot en tom curva, urusla insatser och ett skamligt uttåg i Europa League. Jag skäms över att det blev så. När du som mest förtjänade det – under din sista säsong i den ljusblå tröjan – så svek supportrarna, medspelarna, tränarna och lagledningen dig. Du förtjänade så mycket bättre.
På söndag kommer du för sista gången beträda Olimpicos gröna gräsmatta som Laziospelare. Jag hoppas att du får den avtackning du förtjänar. Jag hoppas att varenda en långsint supporter som bojkottat Lazios matcher den här säsongen tar sig till arenan för att ge dig ett värdigt avslut. För om någon förtjänar att hyllas så är det du, Miro. Jag hoppas att hela föreningen sluter sig samman och lägger alla sina meningsskiljaktigheter bakom sig bara för en dag, för det är du värd. Under fem års tid har du alltid stått bakom varje tränare, aldrig klagat en sekund när du inte fått spela och alltid visat respekt mot föreningen likt den gentleman du är. Jag hoppas att du för sista gången får höra ditt namn sjungas av en fullsatt Curva Nord. Jag hoppas att du för en sista gång får göra din patenterade volt och skrika ut glädjen framför de supportrar som har lärt sig att älska dig.
Jag kommer ihåg sommaren 2011 tydligt. Namnkunniga spelare hämtades in på löpande band. Det var Federico Marchetti, Senad Lulic, Djibril Cissé och så var det du, Miroslav Klose. Tysken som enligt de allra flesta redan var slut som fotbollsspelare och som endast kunde göra mål med huvudet. Tysken som inte hade något i Serie A, världens mest taktiska fotbollsliga, att göra. Men du sa inget, du lät dina fötter och din fotbollshjärna tala istället. Nu, fem år och 62 mål senare, har du visat att det var i Italien och Rom du hörde hemma. Ditt spelsinne var vackrare än alla andras och ditt sätt att spela fotboll gjorde att du förtjänade hela Serie A:s respekt. Egentligen går det inte att beskriva din betydelse för Lazio de senaste fem åren. Tryggheten vi haft när du varit på planen, stoltheten vi känt när du slagit alla världsmästerskaps målrekord och framförallt tacksamheten för att du valde Lazio.
På söndag gör du din sista match som Laziospelare och det enda vi kan göra är att tacka dig, Miro.
Tack för alla minnen. Tack för alla mål. Och framförallt, tack för att du är du, Miroslav Klose.
