Tankar om il Derby di Coppa
Jag hade först tänkt skriva den här texten efter uttåget ur Europa League. Men jag var deppig och bitter, jag orkade inte. Tanken var att ställa frågan och resonera kring hur vi i backspegeln kommer att se på den gångna säsongen. Känslorna i kroppen var då uppgivenhet, en viss meningslöshet över en säsong som såg så bra ut innan jul men fått pyspunka någonstans på vägen. Jag gör ett nytt försök.
***
Det uppenbara målet för säsongen var en CL-kvalifikation. Klubblagsturneringen över alla andra skulle äntligen nås, något som vi varit snubblande nära på att få se två säsonger i rad. En ny tränare med en intakt trupp skulle äntligen lotsa tredjeplatsen i hamn, var tanken. Det mönster vi sett de senare säsongerna skulle dock upprepa sig och Lazio blödde poäng under stora delar av vintern. Man hade oflyt, en oförmåga att göra mål eller ett försvar ovärdigt ett topplag. Skadorna började "planenligt" - om vi ser till föregående säsonger - att tvinga Petkovic att kalibrera om den maskin som fungerade så fint under höstsäsongen. Scudettosnack byttes mot allt mer panikartade blickar nedåt i tabellen. Milan, Viola, t.o.m. Roma kröp närmare.
Samtidigt i en annan galax, Europa League för att vara exakt, var allt frid och fröjd. Lazio vann, imponerade och Libor Kozak var EL-skyttekung(!). Intresset för Europa League tycks varje år växa något men det går inte att förneka att man fortfarande är mil ifrån den mäktiga bastionen Champios League. Det reflekteras också hos exempelvis Napoli, som ställt över merparten av de viktiga spelarna i flera matcher. Det är helt enkelt inte värt det när man beräknar in scudettochanser eller CL-platser.
Lazio valde en delvis annan väg, Europa Leage var aldrig huvudmålet men det gick inte att ta miste på att Europaspel lockade mer ju närmare en eventuell final man kom. 0-2-förlusten mot Fenerbahce blev ett slag i magen för ett lag suget på triumfer efter ett smått havererat ligaspel. Trots stor press på i returen på hemmaplan lyckades inte Lazio rubba turkarna och uttåget var ett faktum. Vad fanns nu kvar?
***
Coppa Italia, eller TIM Cup om ni så föredrar, är ingen FA Cup. Ett intresse finns men någon folkfest är det sällan tal om. För Lazios del lunkade coppan på, i skuggan av de andra tävlingarna. Man avfärdade Siena och Catania innan det var dags för semifinal och Juventus stod för motståndet. Matchserien är för mig säsongens höjdpunkt, en total manifestation på det non mollare mai Lazio bör stå för. Det var en smak av segerns sötma i dess starkaste koncentrat, en bländande ljus stund för alla oss ljusblå.
Det var i januari det.
Nu när målet i ligan verkar onåbart och EL är borta är det åter till coppan vi vänder blicken för en ny fix av seger och ära, något att ta med oss in i de där rastlöst förvirrade sommarmånaderna utan Lazio. Det blev i förrgår klart att Lazio i finalen ställs mot Roma. På Olimpico. I säsongens sista match. I och med det blev allting solklart och min initiala fråga fick ett definitivt svar. Säsongens öde avgörs den 26:e maj.
Hur många poäng Lazio plockar mot Udinese, Sampdoria eller Cagliari kommer inte folk att minnas om fem år. Vad som kommer etsa sig fast, oavsett utgången, är il Derby di Coppa. Alldeles oavsett vem av de två Romklubbarna som slutar högst upp i ligan i år är det den alldeles sista matchen som kommer att forma historien.
Franz Beckenbauer menade att det inte är den starka som vinner, utan den som vinner som är stark. Att så mycket kokas ihop till en match är oerhört kittlande och visar på det fantastiska med den idrott vi alla håller kär. Säsongen 12/13 må ha börjat någon annanstans med ett annat mål i tanken men i slutändan ville ödet något annorlunda.
