Genomgång: De italienska klubbarnas chanser ute i Europa
För 14 år sedan var Fredrik Reinfeldt Sveriges statsminister, IPhone 4 släpptes och jag var sex år gammal. Det var också den senaste gången en italiensk klubb vann Champions League. Faktumet är att Mourinhos Inter till och med var den senaste upplagan att vinna en europeisk titel, med undantag för just Mourinhos Conference League-vinnande Roma förra säsongen.
Under detta decennium har vi knappt sett ett italienskt lag komma nära titeln, där både Juventus och Inter ganska enkelt har städats av i respektive final. Men i år har Inzaghis bygge blivit ännu starkare, medan Milan i sista omgången knep åt sig Europa League-spel framför näsan på Newcastle. Nedan kommer en översiktlig genomgång av vad jag tror om de italienska klubbarnas chanser i Europa.
Champions League
Inter
Vi börjar i norr med förra årets finalist. Över sommaren förlorade Inter viktiga grundpelare i Onana, Skriniar och Brozovic. Trots det har de lyckats antingen ersätta dem, eller anpassat spelsättet på den positionen. Den största skillnaden från förra året är att både mittfältet och anfallet har övergått till mer dynamiska spelarroller. I anfallet har Inzaghi ersatt Dzeko med en yngre, rörligare Marcus Thuram. Inzaghi har frångått den tidigare framgångsrike men förutsägbara anfallsuppsättningen med en stor target-man och en mindre rörligare anfallare. För Lautaro Martinez har detta inneburit att han får mer stöd offensivt och de ytorna som tillkommit från en rörligare striker bredvid honom har låst upp hans inre Adriano. De har även lyckats täppa igen det stora hålet Brozovic lämnade efter sig utan att hämta in någon ny spelare. Mkhitaryan, Barella och Calhanoglu låter på pappret som ett mittfält taget ur en 10-årings FIFA-lag. På något sätt har har han lyckats få till ett system, som är dödligt offensivt och solitt bakåt. Serie A:s bästa mittfält! Med den, på senare tid, klassiska 3-5-2 uppställningen är Inter ett svårt lag att bryta ned defensivt och kan de bibehålla sin frejdiga offensiv kommer de att bli svårbesegrade i år igen. Många lag som PSG och Arsenal må ha en starkare spelartrupp än Inter, men som vi sett gång pång - inte minst bevisat av Simeones Atletico - trumfar ett starkt kollektiv en bra spelartrupp. Om Inter upprätthåller sin form och råa hänsynslöshet tror jag att de än en gång kommer att stå som finalister. Någon vinst blir det dessvärre inte i finalen för Nerazzurri, där är det en tydlig kapplöpning mellan Bayern München, Man City och Real Madrid.
Lazio
Från ett hänsynslöst lag till ett lag som inte ens kan besegra ett decimerat Hellas Verona. Lazios väg till slutspelet har snarare berott på en enkel grupp kontra kollektiv briljans. I ligan parkerar de på en 9:e plats efter 17 omgångar och något Champions League-spel nästa år kan vi nästan räkna bort redan nu. Med en snittålder på 28,3 år huserar Lazio den näst äldsta truppen i Serie A, något som har märkts av. Erfarenhet brukar ses som en nyckel inom fotboll, men för Lazios del ser laget bara ut som ett gäng gamla hundar som inte orkar springa runt och leka. Förra säsongen var Lazios nyckel deras energiska fotboll, men det största misstaget de gjorde var att inte fylla på med tillräckligt nytt blod. Alla klubbar behöver nya spelare titt som tätt för att undvika att spelarna blir för bekväma. Just nu springer Felipe Anderson och Immobile runt medvetna om att de kommer starta oavsett hur de presterar.
De hade inte tur med lottningen heller, men i deras nuvarande position kan det vara en förklädd välsignelse. De kommer att åka ut mot Bayern, men då kan de få den vila som denna åldrande spelartrupp så evident behöver.
Napoli
Med två av förra säsongens hetaste spelare i Osimhen och Kvaratskhelia, var många säkra på att Napoli skulle upprätthålla den nivå det scudettovinnande laget höll förra säsongen. En del var skeptiska kring hur klubben skulle hantera förlusten av Kim och Spaletti, men inte ens de hade trott att de halvvägs in i säsongen skulle befinna sig på en 7:e placering, 17 poäng från toppen. I år har de har hamnat i samma fälla som PSG gjorde med Messi, Neymar och Mbappe. En offensiv frontlinje i världsklass garanterar inte succé. De bevingade orden: "anfall vinner matcher, försvar vinner titlar" blir sällan så tillämpningsbart som i Napolis fall. Det var inte Kvaratshkelia eller Osimhen som vann dem titeln, de var bara pjäser på Spallettis taktiska schackbräde.
I gruppen slutade de på en andraplats bakom Real Madrid. Det ska dock inte sjungas några lovsånger om Napolis prestation. De konkurrerade om andraplatsen med ett halvdant Braga och ett Union Berlin mitt i en nedflyttningsstrid. I åttondelsfinalen ställs de mot Barcelona. Xavis Barcelona påminner lite om ett bättre Dortmund-lag med en blandning av unga talanger och äldre rutinerade spelare. Preliminärt känns matchen öppen, men jag tror ändå att Barcelona kommer att gå vinnande ur striden. Att åka ur Champions League tidigt vore en förklädd välsignelse för de ljusblå, så att de kan fokusera på ligan. Denna trupp är inte stark nog för att kunna konkurrera på flera håll samtidigt och just nu bör fokuset enbart ligga på topp 4-placeringarna.
Europa League
Milan
Milans sommarfönster hyllades stort av många och med hyllningarna kom skyhöga förväntningar. Det enda egentliga frågetecknet inför säsongen var om tränaren Pioli skulle kunna hantera denna unga talangfulla spelargrupp. I säsongsstarten flög de fram och nyförvärv som Loftus Cheek och Reijnders blev omedelbart viktiga pusselbitar. Men, det som definierar en världsklasstränare är inte det han gör när han har hela truppen till sitt förfogande, utan hur han hanterar skador på nyckelspelare. Utan Leao och Maignan blev det uppenbart att mycket av framgången snarare berott på spelarnas individuella kvalité kontra ett vattentätt spelsystem. Milan gick från att vara obesegrade i ligan till att, bland annat, förlora hemma mot ett Udinese som inte hade vunnit sedan maj. I Champions League lyckades de inte heller hålla en jämn form. Trots goda prestationer mot Dortmund och PSG avslutade de Champions League-gruppspelet med att bli totalt utspelade på St. James Park av ett Newcastle med sämre spelare på nästan alla positioner. Pioli blev rejält uppläxad av Howe på hur man får ut det bästa ur sin spelartrupp. Vore det inte för Newcastles naivitet samt Girouds briljans skulle Milan inte ha vunnit matchen.
I många storklubbars fall hade jag ansett att Europa League platsen, bortsett från den ekonomiska aspekten, vore något att avråda. Påståendet att spelarna redan spelar för många matcher är fortfarande en underdrift och historiskt har Europaspel resulterat i sämre resultat i den inhemska ligan. I skrivande stund ser det ut som att Inter kommer att promenera hem med ligan och för Milan kommer kampen om de resterande Champions League platserna att bli tajt. Piolis nio liv är numera förbrukade och på dem har han tydligt visat att han inte är kapabel nog att leda denna trupp till större framgång, inte utan en vinnare som Zlatan i omklädningsrummet. Milan bör lära från Svenska Fotbollförbundets misstag och börja leta efter ersättaren i god tid, så att de inte står där i februari utan tränare, med ett decimerat lag och ett projekt som saknar en långsiktig plan.
Men det är här Europa League kommer in i bilden. På pappret är Milan favoriter och skulle de halka efter i ligan kan de sätta allt sitt hopp på en Europa League-vinst. Men det är riskabelt, det kan gå som det gjorde för Arsenal 2019 där de i sista omgången förlorade fjärdeplatsen till rivalen Chelsea för att någon vecka senare förlora Europa League-finalen, ironiskt nog mot just Chelsea.
I åttondelen möter de ett svalt Rennes som de bör städa av hyfsat enkelt. Det svåraste tänkbara motståndet är Marseille, Roma eller Lens, men alla tre är lag Milan bör besegra. Därmed tror jag att Milan kommer att gå för Europa League-titeln. Det ska inte heller underskattas hur en titel kan förändra helhetsbilden av säsongen för spelarna, tränaren och styrelsen. Likt Mourinhos 2017/2018 säsong med United kan de kröna en annars halvdan säsong med en titel av viss dignitet som bringar Champions League-spel. Milan bör däremot hålla ett öga på Lens och Marseille. Lens har visat sig vara ett svårslaget lag i Champions League och Marseille är ojämna men besitter mycket kvalitet och är på sin dag ett mycket svårbesegrat lag.
Roma
Förra säsongen imponerade Roma mycket och många både trodde och hoppades att Mourinho sakta men säkert hade påbörjat en grund för att bygga en "borg" på Stadio Olimpico. Denna säsongen har dessvärre varit ett snedsteg och mycket av det de gjorde bra förra året har de gjort sämre i år. Först och främst är de mycket mer ojämna allmänt när det kommer till prestation och resultat, kontra ifjol. Den största skillnaden i kvalitet från fjolåret är faktiskt Mourinhos "specialitet," försvarsspelet. Tappet av Ibanez har haft stor negativ påverkan på laget och skadan på Smalling gjorde inte saken lättare. Försvar vinner titlar men 28 poäng på 17 omgångar i ligan vinner man inte ens division 5 södra på.
I Europa League gick de vidare via en andraplacering bakom Slavia Prag. Men Roma har ett ess i rockärmen: "The Special One." Tottenham gjorde misstaget att räkna ut Mourinho för tidigt, närmare bestämt 6 dagar innan ligacupfinalen. Mourinho är som skräddarsydd för just slutspelsmatcher och Roma kommer att gå långt. Motståndet är förvisso tufft och jag tror inte att de kommer gå hela vägen till final. Semifinal som bäst!
Frågan är vad som vore mest gynnsamt för Mourinho? Champions League platserna är cirka 3 poäng upp, men det är mer än hälften av säsongen kvar och Roma är ojämna. Han kan välja att prioritera Europa League i hopp om att knipa Champions League-platsen på så vis. Vi vet även att han desperat vill vinna titlar och vid det här laget tror jag han även skulle vara nöjd något så oväsentligt som Audi Cup. Football Heritage!
