Tutti pazzi per Materazzi - en hyllning
Italien var i final. Men vägen dit var knappast spikrak. Allra minst för mannen som skulle bli den mest hatade fotbollsspelaren i världen.
Säga vad man vill om Marco Materazzi, mannen väcker känslor. Det är alltid kontroversiellt att berätta för folk man möter att snubben som gjort sig mest känd för sina mordiska överfall också är den fotbollsspelare man gillar bäst.
Men det ligger mycket mer bakom än karatesparkar på Shevchenko, överfall på Zlatan och röda kort mot Torres.
Marco Materazzi personifierar drömmen om att alla kan nå toppen, på sitt eget vis. Man behöver inte ha Zlatans talang, det kan räcka med en vinnarskalle och en smått manisk tro på sin egen förträfflighet. För utan det självförtroendet, som är Matrix signum, hade han nog inte varit mer än en habil spelare i division tre.
Under världsmästerskapet sommaren 2006 hade Italien som vanligt startat knackigt, men spelat upp sig betänkligt. När Nesta gick sönder splittrades drömduon i backlinjen, Cannavaro/Nesta, och Marco Materazzi tog sig in i startelvan.
Lagom till åttondelsfinalen tog han plats bredvid Fabio Cannavaro, och åkte på ett rött kort femtio minuter in i sin första match från start i mästerskapet. Syndabockstämpeln var farligt nära, men laget lyckades till sist ta sig vidare efter ett Totti-mål.
I semifinalen var han tillbaks i startelvan igen, redo att ta sig an värdnationen Tyskland. Efter att effektivt ha tagit ner Miroslav Klose i 120 minuter, och formtoppade Fabio Grosso samt Alessandro Del Piero gjort var sitt mål i förlängningen, var det dags för final. En final med en fallen hjälte och en segrande skurk.
Men i stället för att harva i de lägre divisionerna har Materazzi styrt ett av världens bästa klubblag från sin mittbacksposition. Han har kunnat blicka upp över planen och se Veron slå mackor till Figo, han har sett Vieri käka upp hela backlinjer och han har kunnat bredsida ut bollen till en av de senaste tjugo årens mest kompletta spelare, kapten Zanetti.
Inte nog med det. Han har varit lagkamrat med världsspelare som Ronaldo, Etoo, Batistuta, Vieira och Cannavaro.
Galningen, som bara kan spela fult, har vunnit fem scudetti, en Champions League-titel, fyra Coppa Italia och fyra Supercoppa-titlar. Han har vunnit både VM för landslag och klubblag. Han innehar rekord för mest gjorda mål av en försvarare under samma serie A-säsong. Han representerade Italiens landslag i nästan ett decennium, han har spelat 276 matcher i den blåsvarta tröjan och han blev utsedd till årets back i Serie A 2007.
Olympiastadion i Berlin kokade. Sju minuter in i matchen tog franska landslagets stjärna Zinedine Zidane sats och chippade iskallt in 1-0 på en straff som Marco Materazzi orsakat. Men det här skulle ändå inte bli Zidanes kväll.
Den Lecce-födde mittbacken i Italien hade redan knutit näven och bestämt sig.
Tretton minuter senare knorrar Pirlo in en hörna, Materazzi kommer högre än Vieira och nickar snyggt in 1-1 bakom den hjälplöst flaxande franska målvakten Fabien Barthez.
Just vinnarskallen och en konstant tro på vinst är det som kommer saknas mest när han nu har lämnat, för laget åtminstone. Det är inte förvånande att han rankar Mourinho som den bästa tränare han haft, en man som står för vad han säger. Precis som den gode Marco.
Men för oss supportrar är det så mycket mer.
Ta bara den sidan av Materazzi som osar av underhållning. Att se honom markera Chiellini på en hörna, se hans oförstående blick efter att han nästan sparkat av Inzaghis haka eller höra rykten om att han välkomnade Zlatan in i laget med att bjuda med honom på en poesistund efter träningen.
Eller bara en sådan sak som att hans favoritsyssla den senaste säsongen var att ställa upp Nagatomo och Coutinho i en tävling om vem som är kortast i laget. I flera träningar i rad.
Och vilken supporter gillar inte en spelare som har tatuerat in sitt lags klubbmärke över hjärtat. Som sagt, det finns mycket att beundra.
VM-finalen går mot straffsparksavgörande. Buffon har just fantomräddat en nick från Zidane. Fem minuter senare stannar alla upp, domaren visar det röda kortet. Materazzi har just sagt några mindre väl valda ord om Zidanes syster, Zidane svarat med en skalle och en hel fotbollsvärld förfasas.
I samma ögonblick som Zidane går förbi VM-pokalen med nedsänkt huvud har kampen mellan hjälten och antihjälten fått sin utgång.
Sedan placerar Grosso upp den avgörande straffsparken i högerkrysset och Italien är världsmästare.
Mycket tack vare en oduglig galning som gjort ett mål på nick, satt en straff och psykat ut motståndarnas store ledare. En oduglig galning som är just den spelare som behövs i just en sådan match.
En spelare som är en av de sista av sin sort. Marco Materazzi, en vinnare. Vår vinnare.
Nu ser det ut som att Materazzi försvinner från klubben. Åtminstone för en stund.
Men som författaren Richard Bach en gång skrev;
"Bli inte ledsen över att ta farväl, för ett farväl är nödvändigt om man ska mötas igen. Och att mötas igen, efter en kort stund eller en livstid, är säkert, för de som är vänner."
Så, vi möts igen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Det här blir det sista som jag skriver här på Svenskafans. Åtminstone för ett tag.
Jobb och liv tar för mycket tid.
Jag tackar alla som läst och kommenterat under de två år som jag fått skriva för er.
