Tweet di tifare?
Alessandro Nestas tweet gällande veckans Europaspel sätter fingret på ett känsligt ämne. Går det att hålla på fienden?
”Igår kunde jag hålla på Roma och idag håller jag på Juventus. Jag känner inte igen mig själv längre.”
Som laziale är grundinställningen att man håller på Lazio och det lag som möter Roma. Ultras åker inte sällan på matcher för att stödja det lag som möter just Roma utöver matcher med de lag som man har nära vänskapsband med som exempelvis Real Madrid, Inter, Chelsea, Levski Sofia och West Ham. Vi minns ju också när laziali firade förlusten mot Inter 2010 som innebar att Roma var borta ur scudettoracet. Att klubbikonen Alessandro Nesta då uttrycker någon yp av stöd för den stora rivalen Roma är ett sällsynt exempel på när taktkänsla och intention slår helt fel.
Intentionen är givetvis att Nesta vill se italienska lag prestera i Europa för att den italienska fotbollen ska komma tillbaka i toppen igen och på sikt få tillbaka den förlorade fjärde platsen till Champions League. Hotet från Ryssland, Portugal och Frankrike i det avseendet är oroande och Italien är i behov av framgång för att inte tappa ytterligare i rankingen.
Men italienska supportrar är i stort väldigt provinsiella och få skulle nog ställa upp på att hålla på ett annat lag om det så vore för italiensk fotbolls skull. Gli Azzurri har av många följts av ett relativt stort ointresse som visserligen förändrats något på senare år när Prandelli tog över. Men det egna laget har alltid varit överordnat och Italiens sak har sällan varit supportrarnas. Spelare ska fokusera på spel i klubben snarare än i landslaget.
Personligen följer jag andra italienska lags spel i Europa med en viss likgiltighet. Det som är intressant är när Lazio spelar. Jag blir visserligen provocerad när italienska lag inte tar turneringen seriöst. Som när Napoli under Mazzarri inte satsade fullt ut på Europa League eller när ett utarmat Udinese inte gjorde skäl för kvalplatsen till Champions League som vi bittert hade missat. Jag kan dock tilltalas av när italienska lag besegrar de engelska, eftersom den tydligaste schismen finns mellan dessa båda länder och inte allra minst bland fotbollssupportrar här i Sverige.
Men att i sak på något sätt hålla på Roma ser jag som en omöjlighet, en anomali. Inga poäng i världen kan ändra på det.
Samtidigt kan man fråga sig om italiensk fotbolls framtid ändå hänger på i vilken utsträckning som klubbarna och supportrarna kan åsidosätta sina egna intressen för att återigen bli en stark liga och för att få ett framgångsrikt landslag. Ligan och fotbollen omges ju inte sällan av bråk om exempelvis tv-pengar och andra fördelar som klubbarna vill skaffa sig gentemot andra konkurrenter. I många stycken är ju den italienska fotbollen i behov av reformer som tar grepp över det hela i stort. Något som alltid innebär presumtiva vinnare och förlorare. Kartor måste kanske ritas om i den moderna fotbollens namn. De sju systrarna får då sluta käbbla och rivaliteten får kanske stå åt sidan för kommersialisering och avskalande marknadskrafter. Är vi beredda på att acceptera det?
