Ultras styr klubbarna
Så här går det till i Italien.
Italienska fotbollsklubbar befinner sig ofta i kris. Men vissa kriser är värre än andra, särskilt illa är det när klubben riskerar nedflyttning eller ekonomin är sönderkörd. Den desperation som väcks då är speciell.
Det är inte som i Sverige, där Halmstads eller Åtvidabergs supportrar vid motgång suckar lite, ruskar på huvudet som Svennis vid ett baklängesmål, i behärskad beklagan.
I Italien har fansen störst makt av alla, och de vet om det. Alla vet om det. Därför agerar de därefter när det går dåligt.
I Sverige tänker man att det är styrelsen, ledningen, eller kanske sportchefen/tränaren som styr och ställer. I Serie A (och B/C) är det ultras som sätter dagordningen. Många kanske inte vill erkänna det, men när det kommer till kritan vågar ingen riktigt säga emot. Och varför skulle man?
Vi har två aktuella exempel på det. I Bologna har som bekant en ny ägare anlänt, vid namn Porcedda. Det har ställt till oro, i byråkratin och på planen. Bologna i botten av tabellen, spelarna utan lön, myndigheterna väntar på skattepengar som aldrig betalas.
Vad gör då tränare Malesani i det här läget? Han gör det enda rätta, när han går ut och erkänner sanningen om hur det egentligen ligger till: Bortom ägarbyten, tränarfrågan och spelare som byts in och ut är det "fansen som äger klubben", slår han fast.
Man kan tolka uttalandet som ett sätt att lugna i stormen, att freda sig själv och spelarna, genom att säga: "Vi står på er sida, vi arbetar för er, det är ni som är klubben".
ULTRAS STYR ÄVEN MEDIA
I Brescia kom en ny förlust i söndags, mot bottenkonkurrenten Cagliari, och på hemmaplan dessutom. Direkt efter slutsignalen kallade Curva Sud, en av Brescias ultras två fan-curvor, till sig ett antal spelare och tränare Iachini. De begärde ett krismöte. Direkt, här och nu.
Det gick till på följande sätt: Brescia fick utse fem representater som skulle samtala med ultras-representanterna. De som valdes ut (eller valde sig själva, det är oklart) var lagets fanbärare och nummer nio, Caracciolo, tillika kapten denna säsong, sen också den gamle kaptenen Possanzini, vidare stadens egen son, den egna produkten Zambelli, och rutinerade Budel, samt tränare Iachini. Det är viktigt att välja rätt representanter vid dessa tillfällen, för att visa att man hedrar och respekterar samtalspartnern.
Från Curva Sud kom 6-7 respektingivande män. Samtidigt stod media, TV, radio, tidningar och väntade på att få intervjua. Och de fick vänta. Curva Suds spelarmöte gick först, det var inget snack om den saken, från något håll.
Mötet varade i en kvart. Media väntade. Sen kom spelare och tränare ut igen; vid liv. Mötet hade varit "civiliserat".
Ingen vågade fråga för ingående om vad som sagts där bakom stängda dörrar, men Zambelli avslöjade i alla fall några detaljer om ultras budskap:
"Det kan inte fortsätta så här, våra tifosi har berättat för oss att de är trötta på den här situationen. Vad de begärde? Att vi ska återgå till att vinna."
Brescia-spelare/tränare kritiserade inte med ett ord ultras, tvärtom framhöll man hur bra det var med detta möte, att man uppskattar "konstruktiv kritik".
Och man försökte förklara vad som var orsaken till förlusten mot Cagliari, att de två märkliga målen i andra halvlek, inom loppet av två minuter, blev en psykologisk dödsstöt. "Dialog är alltid bra", var klubbens slutsats efter mötet.
HOT OM VÅLD, RÖKBOMBER, ÄGG
Ultras var inte hotfulla den här gången. För ungefär ett år sen, lite drygt, gick det hetare till i Brescia. Då var det rökbomber och ägg mot det egna laget, och sönderslitna stängsel, under en träning. Sen dess har man kommit långt, och ultras håller sig i skinnet, närmast som diplomater, för de inser att deras inflytande blir än större då.
Men hotet om våld finns förstås där under ytan. Främst är det presidenten och spelarna som bör passa sig. Av olika anledningar är Brescias tränare i det här fallet relativt benådad.
ATT VETA SIN PLATS
Även i fallet Bologna riktas huvudkritiken - och där är det förstås än mer begripligt - mot klubbledningen, den nye ägaren. Ultras vet om sin makt och sin position inom klubben - att det är de som ÄR klubben. Därför inriktar man sig av naturliga skäl på den man anser står närmast en själv i hierarkin, nämligen presidenten, ägaren. Ultras förnekar sig inte.
