Un viaggio a Genova: Drömmarens resa
22 års väntan är över. Resan till Genua kunde knappast bli bättre. Besök på träningsanläggningen "Bogliasco" för fredagsträning följdes två dagar senare - upp med tre poäng mot Fiorentina och träff med idolerna efter matchen på Marassi.
Bakgrund
Som nioårig liten pojke fick jag se IFK Norrköping möta Sampdoria i Cupvinnarcupen.
Året var 1988 och redan då blev jag frälst.
Det enda laget jag kunde tänka mig att älska blev Sampdoria.
Jag kommer ihåg hur dom galna fansen från Genua skapade en helt euforisk stämning på Idrottsparkens östra läktare.
Matchen slutade visserligen 2-1 till Norrköping - efter mål av Janne Hellström och Patrik Andersson.
Sampdorias mål gjordes av en viss Gianluca Vialli.
Returen vann dock Sampdoria till min stora glädje med klara 3-0.
I många år sedan drömde jag om att få åka ner och se mitt favoritlag spela.
Det tog mig 22 år.
Resan
Sampdoria-Fiorentina stod på schemat och jag beslutade mig då äntligen att åka ner till Genua.
Min gode vän Ninos, tillika sampdoriafan, mötte upp mig i staden redan på torsdagen.
Ninos, som också bor i Göteborg, hade varit runt och ”tågluffat” i Europa - så vi hade bestämt att tillbringa helgen tillsammans i Genua.
Torsdagskvällen blev väldigt lugn eftersom vi ville vara utvilade inför fredagen.
Ett besök till träningsanläggningen - Bogliasco - stod nämligen på schemat.
Bogliasco
Området Bogliasco är väldigt vacker.
Naturgröna höga berg omger nästan hela området – och högt upp på en av kullarna har Sampdoria sin träningsanläggning.
Att se en träning är nästan roligare än match.
Man kommer hela gruppen mycket närmare och allting är mycket mer avslappnat.
Stefano Guberti stannade bland annat till vid parkeringsplatsen för en liten pratstund och fotografering. Guberti var väldigt tillmötesgående att han till och med växlade några ord med en supporters fru över telefon (!).
Det känns som det ett härligt go i truppen som verkar väl sammansvetsad.
Enda avvikelsen är storstjärnan Antonio Cassano.
Cassano kom ut cirka 20 minuter efter att träningen hade börjat, deltog i tre övningar, för att sedan träna lite på egen hand och till slut lämna planen cirka 20 minuter innan alla de andra.
Cassano verkar komma och gå lite som han vill – både på gott och ont.
När träningen var slut sedan stod Reto Ziegler och Angelo Palombo kvar och tränade frisparkar.
På andra sidan planen slog Stefano Guberti och Franco Semioli inlägg från varsin kant till Giampaolo Pazzini som fick vässa sina avslut. Pazzini känns till skillnad från Cassano väldigt harmonisk och anpassad till gruppen. Han är hela tiden i ”Gruppen” medan Cassano verkar gå lite för sig själv hela tiden.
Nöjda med vårt besök och våra intryck begav vi oss tillbaka till staden (cirka 20 minuter med tåg) för att ladda upp inför kvällen.
Piazza delle Erbe
På Piazza delle Erbe samlas stadens unga människor för att ha trevligt.
Delle Erbe är lite av stadens gamla stan där ett torg omges av en massa små gränder med olika sortes barer överallt.
Vi fastnade för en liten vinbar där en fin delitarlik avnjöts med ett glas Privitivio till.
Ägaren verkade hålla på Genua så vårt besök kanske inte uppskattades när han förstod att vi höll på Sampdoria och var från Sverige.
Konstigt nog var det många som hade svårt att förstå att vi hade åkt hela vägen från lilla Sverige för att se vårt älskade Sampdoria spela.
Lördag: Sampdoria point och Roma-Genua
Lördagen började vi på Sampdoria point.
350 Euro fattigare och en hel del Sampdoria-prylar rikare lämnade vi butiken och begav oss för en promenad längs Genuas populära hamn.
Det kändes precis som förväntat – lite ruffigt med människor från olika delar av världen.
En falsk rolex klocka hade man säkert kunnat komma över för en billig peng men vi avstod.
Så till kvällens match: Roma-Genua
Efter att ha frågat mig runt fick jag nys om att det skulle finnas en klubb för Genua-supporters där de brukar hålla till och kolla bortamatcher.
Vi nappade naturligtvis och tog en taxi som åkte och åkte.
När vi klev av mitt i ingenstans gick vi in för att bli totalt chockade.
En gammal gubbe stoppade först oss i dörren - efter lite teckenspråk och många om och men kom vi in för att bevittna fyra pensionärer som satt och spelade bridge (!).
I andra änden av lokalen stod tv:n på med lite tomma stolar runt om.
Som tur var stod vår taxi kvar så vi åkte tillbaka till centrum och tittade på matchen (Roma vann med 2-1).
Söndag: Sampdoria-Fiorentina äntligen !
Med tre timmar till avspark började vi promenera mot Marassi.
Känslan att 22 års väntan snart skulle vara över gick inte ens att ta på.
Vi hade blivit rekommenderade en pizzeria på vägen där det skulle sitta lite folk innan matchen - självklart stannade vi till för en matbit.
Omgivna av ”Dorianos” fyllde vi magsäckarna och begav oss mot arenan.
Väl på plats i arenan var vi till en början nästan helt själva.
Känslan att sitta på ett tomt Marassi och veta att snart är det nästan fullsatt och Sampdoria ska möta Fiorentina var väldigt kittlande.
I och med våra presskort satt vi på pressläktaren vilket naturligtvis innebar väldigt bra platser.
När väl folket strömmat till och matchen började blev det en otrolig stämning.
Doriafansens sånger mot varandra från båda kortsidorna skapade en helt galen stämning.
Men känslomässigt kändes matchen som en berg och dalbana.
Fiorentina fick ju som bekant (läs matchtext) en drömstart med ett ledningsmål redan i den sjätte matchminuten. Otroligt tungt.
Samtidigt fick sångerna från fansen en att känna sig i himlen stundtals ända tills man studsade tillbaka - och kom på sig själv att matchen stod 0-1.
Helt plötsligt exploderade allt.
När man gett upp hoppet om seger - smällde Ziegler in 1-1 och Cassano in 2-1. Kaos.
Känslan går inte att beskriva. Hela Marassi kokade.
Vi hade till och med kramkalas på pressläktaren.
The Mixed zone
När väl slutsignalen äntligen gått av och tre poäng var bergade - begav vi oss ner till för presskonferens och ”The Mixed zone”.
Väl på plats träffade vi Paolo Giampieri - journalist från Genuas stora lokaltidning Il Secoloxix.
Han uppgift är att följa Sampdoria och det Italienska landslaget dagligen vilket han gjort i sex års tid.
Paolo blev imponerad av vår resa och undrade om han fick intervjua undertecknad – vilket naturligtvis gick bra.
Dessutom ordnade Giampieri att spelarna stannade till lite extra hos oss i zonen.
Giampaolo Pazzini, Reto Ziegler och Fernando Tissone kom och hälsade och ställde upp för fotografering.
Onekligen blev det höjdpunkten på hela resan.
Pazzini var helt klart trevligast. Han stannade kvar lite extra och pratade lite - signerade en tröja till en kvinnlig journalist - innan han gick till spelarbussen.
Dagen efter publicerades också mycket riktigt en artikel i tidningen Il Secoloxix
om svenskarna som åkte från Sverige till Genua för kärleken till Sampdoria.
Att det var värt det hela är onekligen en underdrift.
En dröm har gått i uppfyllelse.
