Vad är det frågan om?
Inte långt efter att nyheten om Lazios unge kameruan Joseph Minala nådde ut på sociala medier hörs nu ifrågasättande röster om Minalas faktiska ålder. Är det frågan om unkna föreställningar eller en befogad oro för en korrumperad fotbollsvärld?
Huruvida Minalas ålder stämmer eller ej är jag nog inte tillräckligt insatt inom området för att bedöma, men själva diskussionen får mig att tänka på alla de föreställningar som gör att ens frågan kommer upp. Eller inte.
Historien om Joseph Minala handlar om en ung pojke från Kamerun som med löften om en bättre framtid landade i Italien. Väl där blev han lämnad ensam vid Termini och fick tas om hand av sociala myndigheter och en fotbollsvärld som såg talangen i honom.
Men nu ifrågasätts Josephs ålder(17) utifrån hans fysiska mognad och yttre. Hånfulla kommentarer har fått honom att blockera sitt Instagramkonto och stänga ner sin Facebooksida. Idag skrev han själv på twitter och hans agent avfärdade anklagelserna med att de handlade om avund.
Jag kan också se att han har ”vuxna anletsdrag” och ser betydligt äldre ut än många svenska ungdomar i samma ålder. Men är det korrekt att ha som referens och med vilken vetenskaplig exakthet sker vår okulära besiktning i frågan? Människors metabolism och kroppsammansättning ser inte likadan ut. Vi åldras och mognar olika, men det tycks bara stämma för vissa.
I Italien har vi det kända exemplet med brassen Eriberto som slog igenom i Chievo, där det sedan uppdagades att han egentligen var flera år äldre. Bakgrunden stavades påtryckningar från organiserade sammanhang som ville att han skulle fuska med sin ålder för att komma med i Brasiliens ungdomslag och på så sätt bli mer attraktiv på marknaden. Eriberto, som sedan gick under namnet Luciano, blev avstängd innan han avslutade sin karriär som efteråt aldrig fick någon fart. Vad som hände med hans utpressare passerade mer obemärkt.
Vi är nog många som i unga år ibland undrat i samband med pojk- och juniormatcher om inte vissa av motståndarna ser lite väl gamla ut med begynnande skäggväxt och fysisk mognad. Många gånger har måltavlan för vår misstänksamhet rört sig om ungdomar med en annan bakgrund än svensk. Såväl ungdomar som ledare har många gånger tillsammans odlat myten om att det är något som inte stämmer. Utan att egentligen veta har vi förhållit oss till det som någon slags sanning.
Vi kan välja att betrakta en spelare som Romelu Lukaku som slog igenom som blott sextonåring i Anderlecht. Han imponerade med sin oerhörda fysik och mognad. Han kan med enkelhet jämföras med Minala i fråga om framstå som betydligt äldre än sina jämnåriga. Skillnaden är dock att han är född i Belgien och därav uppstår inte frågetecknet med samma självklarhet.
Myten om svenska spelares arbetsmoral och lojalitet skulle aldrig luckras upp av att Sebastian Larsson och John Guidetti pratar missnöjt över bristande speltid. Det kategoriseras snarare som individuell gnällighet och hybris. Möjligtvis kan bakgrunden i Eskilstuna respektive det italienska påbråt komma på tal.
Enligt mig individualiserar vi gärna negativa egenskaper och fenomen hos oss själva och kollektiviserar demsamma hos ”de andra”. Den obehagliga antydningen om att vissa ”har det i sig” på grund av sin bakgrund. Balkanspelare är per definition humörspelare och brassar är naturliga bollkonstnärer. Personlighet och individuell mognadsprocess hör inte dit. Dessa uppfattningar sprids vidare genom diverse fotbollsexperter och kommentatorer och förstärker fotbollsvärldens inslag av exotism.
Samtidigt är det ett nonchalant avfärdande av exempelvis grupppsykologi och det arbete som brasilianska ungdomstränare lagt ner för att lära ungdomar att kunna behandla en boll snarare än att springa som det vore synkroniserat konstsim. Att majoriteten av svenska ungdomsspelare har en annan inställnig till sitt idrottande och samtidigt tränas i unga år av glada amatörer är enligt mig en mer avgörande skillnad än den annars omtalade ”rytmen” .
Historien har dock flera exempel som bidragit till att befästa uppfattningen om att spelare från företrädesvis Afrika omges av tvivelaktigheter. Vi minns också klassikern när Celestine Babayaro pratade om Obafemi Martins och deras tid tillsammans i ungdomslagen trots att det skilde flera år emellan dem. Nigerianska ungdomslandslag har ständigt omgärdats av rykten och spelare har ibland mystiskt försvunnit ur trupperna.
När Sverige mötte Nigeria i U17-VM var det flera som ifrågasatte motståndarna, även Zlatan Ibrahimovic. ”Man ska kolla åldern en extra gång och ta den frågan seriöst för de kändes äldre, om jag ska vara ärlig”, sade Zlatan efteråt. Efter matchen uppdagades det att det fanns spelare som hade varit för gamla. Men frågan är hur det hade uppfattats om Zlatan hade uttalat sig så om ensamkommande barn/ungdomar?
Det finns en vinning i att fuska och därmed är det tyvärr legitimt att tro att det faktiskt är så i nästan varje fall. Det är inte min poäng att ifrågasätta själva fuskets existens, utan självklarheten i den generaliserande attityden som jag ställer mig kritisk till. Den typen av generaliseringar brukar vi annars ha svårt för. Eller har jag fått fel uppfattning?
