Vad dödade Maradona?
Recension av Discovery+ dokumentär What Killed Maradona? (2021)
Han växte upp i en kåkstad utanför Buenos Aires, men han var lycklig för han älskade sin familj och han bar på en stor dröm: Att en dag vinna VM i fotboll.
Hans förmåga att trollbinda människor med en boll och en magisk vänsterfot skulle göra honom avgudad. Samtidigt skulle han bli både söndersparkad och sönderälskad.
När man ser Discovery+ dokumentär What Killed Maradona? är det inte svårt att se Diego Armandos liv som ett antikt grekiskt drama, en ödesbestämd historia om uppgång och fall, himmel och helvete. Det handlar om hur det extrema kändisskapet till slut driver huvudpersonen i fördärvet. Vi har sett det förr: Elvis Presley, prinsessan Diana, Michael Jackson…
Filmen innehåller ett stort antal intervjuer med personer som stod Maradona mer eller mindre nära: Hans personliga tränare, hans agent och medspelare i Napoli. Men också experter inom läkarvetenskap och psykologi. Därtill journalister, författare och vänner. Den enda man saknar i intervjustolen är Diego själv. Av någon anledning har man valt bort sånt arkivmaterial.
Däremot bjuds tittaren på många sekvenser från fotbollsplanerna genom åren (särskilt vackra är TV-bilderna från Serie A i mitten av 80-talet, med den himmelsblå napolitanska tröjan), men även filmklipp från livet utanför arenorna.
Diego var undernärd som barn. Den fattiga uppväxten gjorde att han led av näringsbrist. Redan vid tio års ålder började fotbollstränare ordinera vitamintillskott för att få honom att bli starkare.
Den ekonomiska utsattheten innebar att det föll på hans lott att försörja föräldrar och syskon. Det var ett tungt ansvar, och det betydde att han inte fick bli skadad. Det är här de smärtstillande sprutorna kommer in, de som skulle bli en del av hans fortsatta liv.
Nuförtiden - särskilt när det gäller italiensk fotboll - suckar vi över domare som "blåser sönder" matcher, men när man ser den här dokumentären får man sig en tankeställare. Så oskyddade spelarna var på Maradonas tid. Brutaliteten fick råda under 1970- och 80-talen. Tacklandet var ett slaktande som tilläts.
Kokainmissbruket inleddes på allvar i Barcelona, och kombinationen med alkohol innebar en svår påfrestning på hjärtat. I Italien skapades nära relationer med Camorran, maffian. Men droger, alkohol och kriminalitet i all ära. Tuffast att hantera var hjältedyrkan i Napoli, kravet på Maradona att vara en gud. Han sågs inte längre som en människa. Folket älskade honom för mycket, och han kunde inte säga nej. Förgäves försökte han skilja på privatpersonen Diego och superstjärnan Maradona, för att hålla en distans till hysterin.
Att Argentina slog ut hemmanationen Italien i kvartsfinalen i VM 1990 var en splittrande seger för en känslig person som honom, som ville alla väl. Han stod kluven mellan dubbla lojaliteter. Kokainintaget eskalerade och därpå följde dopningsavstängning i 15 månader. I VM 1994 var det dags igen. Tagen på bar gärning med fem typer av efedrin i kroppen. Samma straff utdelades den här gången.
What Killed Maradona? hemfaller inte åt sensationslysten tabloidjournalistik, titeln till trots. Man har gjort god research och man lyckas - tror jag - fånga så väl den insatta supportern som den "vanliga tittaren" utan större fotbollsintresse. Men visst går det fort fram, allt ska berättas på 45 min (att jämföra med den prisbelönta dokumentären Diego Maradona från 2019, som tog 130 minuter på sig).
När karriären var över var Maradona en fullblodad alkoholist (och matmissbrukare), och hjärtattackerna kom i allt snabbare takt. Han levde ett liv som var omöjligt för en människa att leva.
Han hade länge känt ett starkt behov av att fly den ständiga uppmärksamheten, de orimliga förväntningarna och kraven. Gitarrguden Jimi Hendrix upplevde något liknande och skrev mot slutet av sitt korta liv om känslan av att vara fången i en egotripp: "I used to live in a room full of mirrors / All I could see was me". Hans hopp var att kunna slå sig fri: "Then I take my spirit and I smash my mirrors".
Men det var för sent, för Hendrix och för Maradona och för så många andra kändisar som jagats till döds av fans och media. Privatpersonen Diego hade blivit guden Maradona, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Det fanns ingenstans att fly.
