Vännerna blir fiender – för gott?
I skilda världar, men i precis samma land. För fem år sedan snickrade Walter Mazzarri och Giuseppe Marrotta ihop varandras karriärer – på lördag brakar de samman i derby d’Italia med vänskapen som insats.
Stadion reser sig mot Milanomörkret varje gång stormatcher stundar. Här spelar Milan och här spelar Inter, stadens två giganter som valde olika identiteter när de grundades. Milan var det högaktade finrumssällskapet som värnade om italienska representanter på planen, Inter den charmiga galenpannan som öppnade dörrarna för alla möjliga människor att strömma in så länge kvaliteten fanns där. De delar arena, men inte namnet på den. Milan kallar den för San Siro, Inter har namngett den efter sin klubblegend Giuseppe Meazza. Namnet får relateringsklockorna att ringa: på lördag möts Inter och Juventus i derbyt som anses vara hela Italiens. På ena sidan står Giuseppe, på andra Mazzarri. De är vänner, de har en historia ihop – och lördagskvällen kan ställa relationen på sin spets.
Giuseppe Marotta växte upp i norditalienska Varese där han föddes den 25 mars 1956. Härifrån startade karriären vid sidan av planen, men han blev en nomad som misslyckades få stabilt fotfäste i någon klubb trots pendling i lägre divisioner. I Italien är det sportcheferna som står för kontinuiteten snarare än tränarna, och att misslyckas som sportchef blir lite mer oförlåtligt, lite mindre acceptabelt. Fyrtiofem år gammal skulle Marrotta äntligen pricka rätt. Två lyckade säsonger i Atalanta hade öppnat vägen till en respekterad klubb som förvandlats till en underpresterande bortglömdhet utanför rampljuset.
UC Sampdoria var en klubb på dekis. För tredje året i följd lyckades man misslyckas i andradivisionen, och när säsongen summerades hade botten nedflyttats ännu ett snäpp. De anrika anorna sjönk djupare i Serie B-träsket, men nu sträcktes hjälpande händer ut för att dra tillbaka Sampdoria mot eliten. Oljepampen Riccardo Garrone köpte upp klubben, och från Atalanta inhämtades en sportchef vid namn Giuseppe Marrotta. När framgångarnas frö såddes lät skördesäsongen inte vänta. Genom transferfönstret baxade Marotta in en spännande samling nya spelare, och en tillspetsad trupp tog klivet till Serie A. Sampdoria nådde snart UEFA-cupen, men när högmodet smög sig in såg fallet till att slinka in bakom. Säsongerna som följde tappade klubben bort sig själv i återvändsgränder. Marrotta dök ner i tankehavet, drog på åtgärdssnorkeln och ryckte upp en spännande vägvisare.
Walter Mazzarri föddes den 1 oktober 1961 i San Vincenzo. När spelarkarriären summerades räknade han sejouren i Empoli som sin mest framgångsrika, med nästan hundra matcher spelade och med uppflyttning till Serie A som främsta merit. Som tränare? Med åren kom Mazzarri att göra sig känd som en passionerad man med fyra stöttepelare: hårt arbete, svett, regler och respekt. Och vad säger man om en tränare som aldrig blivit sparkad? Tja, man kan kalla honom skicklig, eller respekterad, eller välförtjänt hedersmedborgare i Reggio Calabria, en stad i södra Italien. Vad Marrotta kallade honom en sommardag 2007? Sampdorias nye tränare.
Mazzarri tog över en grupp omvärldsokända lirare, men när säsongen sparkade igång gnistrade en pånyttfödd stjärna på anfallshimlen. Antonio Cassano hade målats upp som Italiens kommande konstnär, men efter att ha gjort sig omöjlig i både Roma och Real Madrid tvingades han krypa till småklubbskorset. Marrotta norpade, Mazzarri återformade. Cassano fullkomligt exploderade och lyfte Sampdoria hela vägen till sjätteplats, men det var bara början. För en summa på åtta miljoner euro roffade Marrotta åt sig Fiorentinas sylvasse striker Giampaolo Pazzini, och plötsligt kunde Mazzari ställa upp med ett av Italiens mest fruktade anfallspar. I en alltmer kritiserad italiensk liga, där Juventus blivit tvångsnedflyttade och Milan glömt generationsväxla, blev Sampdoria den friska fläkten som blåste liv i bataljerna. Både sportchef Marrotta och tränare Mazzarri såg sina karriärer skjuta i höjden när samarbetet svallade av symbios. Snart hade dock smekmånaden skapat baksmälla. Efter en parkering på trettondeplats valde Marrotta att bogsera bilen. Han lät Mazzarris utgående kontrakt utgå, anställde Luigi Del Neri och förde Sampdoria till en fenomenal fjärdeplats som genererade kvalspel till Champions League. Nu såg giganterna hans storhet. Från norr hördes viskningar om intressen, och när röken steg över Sampdoria-himlen var det i Turin som elden flammade. Marrotta ryckte på axlarna:
- Jag har bestämt mig för att stanna, och skulle jag i framtiden få samma förfrågan från Juventus hade beslutet varit detsamma.
Så sa han i april 2010. Nästa månad packade han väskorna.
Juventus välkomnade Giuseppe Marrotta. Walter Mazzarri hade flyttat till Neapel och slutat sexa.
När VM i Sydafrika avgjordes fortsatte Spanien på sin inslagna väg av brutna förbannelser och frekventa framgångar, men slutspelets bäste spelare hette Diego Forlan. Han anförde ett Uruguay som tog sig hela vägen till semifinal, och med i truppen fanns Palermos rovdjursliknande anfallare Edinson Cavani. Två månader före slutspelet hade han tecknat nytt med Palermo - veckan efter skrev han på ett låneavtal med köpoption för Napoli. Tränare Mazzarri såg potentialen, skickade upp Cavani som spjutspets omgiven av Ezequiel Lavezzi och understödd av Marek Hamsik. Napoli bjöd på 3-5-2 med outtröttliga yttrar och fräck flexibilitet – och snart stormade de in i Champions League efter att ha skuggat Milan ända in i seriens skälvande slutstrider.
Innanför svartvita kontorsväggar satt sportchef Giuseppe Marrotta och funderade över sina misslyckade inköp. Varken Alberto Aquilani eller Milos Krasic hade presterat, och Juventus verkade inte ens nära att masa sig över den blygsamma sjundeplatsen från förra året. Tränare Del Neri var en erkänt skicklig smålagstränare - med mirakelsäsonger i Chievo och präktiga placeringar i Sampdoria - men han var fel man i en klubb där vinnarränderna aldrig får gå ur. Säsongen slutade lika dåligt som den förra. Marrotta skakade på huvudet och spejade ut över Toscana. I Sienas tränarbås stod en Juventus-ikon som sadlat om från lirare till ledare. Marrotta behövde inte tänka särskilt länge. Han sparkade Del Neri och hämtade in Antonio Conte. När lyckohjulet snurrat klart hade Marrotta dragit vinstlotten. Contes ursinniga vinnarskalle blev hela klubbens lyft, och snart fattade Juventus serieledningen utan att visa några tecken på att släppa greppet. Marrotta var på väg att erövra Italien, men till Europa hade han en bra bit kvar. Där stod redan Mazzarri och dansade med vargar.
Framme i dödens grupp trodde många på respass, men Mazzarri och hans skyttekung Cavani förde Napoli till åttondelsfinal mot ett stympat Chelsea. En förtrollande kväll senare ekade dunderdånet mot San Paolo-arenans betong, och Walter Mazzarri hyllades som en modig strateg som vägrade radikalförändra taktiken bara för att ett mer erfaret och stjärnspäckat lag stod på andra sidan våglängden. Det krävdes tränarbyte och förlängning i returen innan Chelsea slog ut ett orutinerat Napoli, som vände hem i besvikelse. Snart övergick den i stolthet, men med stolthet medföljer inte så mycket framgångar. Sorlet från de europeiska finrummen ljöd ännu högre nu när Napolis tre tenorer presenterat sig på de mest glamorösa galorna. Storklubbarna ryckte i Lavezzi och i Hamsik och i Edinson Cavani. Klubbordföranden Di Laurentiis gick ut och spred skräck med sina uttalanden:
- Jag dödar den som rör min Edinson.
Mazzarri smålog nog för sig själv, men visste inom sig att en plundring var oundviklig. Klubbens europeiska frammarsch hade kostat lika mycket som det smakat. Napoli halkade efter i ligan och missade spel i Champions League. Lavezzi försvann till Paris Saint-Germain. Juventus vann guldet utan att ha förlorat en enda match, trots en på pappret svagare trupp än året innan.
Förra säsongen tog Juventus hem ligan igen. Napoli slutade tvåa. Medan Marrotta jublade letade Mazzarri ny adress. Vad han fann? En klubb som kan liknas vid en charmig galenpanna som alltid öppnat dörren för alla möjliga människor att strömma in så länge kvaliteten finns där. En passionerad tränare fann en passionerad klubb, och att döma av säsongens två första matcher ser hans 3-5-2 lovande ut även i Inter. Juventus anammar samma spelstil, men har ett mittfält helt överlägset både i bredd och spets. På topp har Marrotta hämtat in lejonet Llorente och tigern Tevez. Siktet ställs in på Champions League-pokalen när scudetton tycks självklar - och då kan Marrotta bjuda på en hyllning till en för avlägsen konkurrent:
- Inter tillhör favoriterna. Bravo, Mazzarri.
Kanske menar han det, men kanske har Marrotta översköljts av befogad arrogans. Inbillar jag mig när jag skönjer spåren av hån i hans lovord? Juventus är Italiens största klubb genom alla tider och spelar just nu på en helt egen nivå i stövellandet. Inter letar modern identitet och försöker fortfarande kommer över sitt fantastiska trippelår 2010 som blev förödande för framtiden. Juventus dansar i regnet, Inter försöker rida ur stormen. Är hyllningen ihålig eller finns det ingen baktanke?
På lördag reser Juventus till Milano. De ska gästa ett Inter som leds av en passionerad Walter Mazzarri. Från läktaren kommer Giuseppe Marrotta blicka ner och se sin förra förlängda arm försöka knocka kungadömet med kaoset som vapen. Derby d’Italia har nästan alltid samma klang: galna, hoppfulla drömmare mot överlägsna, arroganta vinnare. Nu tillsätter vi en extra ingrediens i häxkitteln: Mazzarri är tränare i Inter, Marrotta sportchef i Juventus. De gamla vännerna som lyfte varandras karriärer blir fiender i nittio minuter. Vinner Inter kan de där nittio minuterna drygas ut till trettioåtta omgångar, vänskapen ställas på sin spets och vingla över ödets avgrund. Mazzarri och Marrotta må leva i skilda världar med regn och storm, men i slutändan spelar de fotboll i precis samma land.
