Var står Miralem Pjanic?
Kreativ och med en kvalitetskänslig högerfot – men efter två år står Miralem Pjanic och stampar frustrerat på samma ruta. Kan Rudi Garcia blåsa liv i vår bosniska bollbegåvning?
Luis Enriques spel gick i baklås, Zemans var för framtungt. Och Andreazzoli föredrog två slitvargar på innermittfältet. I skottgluggen hamnade hela tiden en ung kreatör från Lyon. Miralem Pjanic slussades in för att anta en playmakerroll snäppet bakom Francesco Totti, men succén har kommit av sig. För den som stirrar sig blind på statistik tycks Pjanic ha levererat hyfsat. För oss som andas Roma är det tydligt att frustrationens bojor sitter fastkedjade på den lille bosnierns fötter. Ska vi försöka bena ut varför Pjanic inte blommat ut och vad Rudi Garcia kan erbjuda som föregångarna inte kunde?
Kanske handlar det om genetik, kanske om yttre faktorer. Möjligen en symbios. Miralem Pjanic växte upp i Luxemburg dit pappa Fahrudin flyttat från Bosnien för att sparka boll, och sonen verkade välsignad med en exceptionell talang. Fahrudin slog sig aldrig in i världsfotbollen, lyckades aldrig tränga igenom barriären mellan doldis och kändis. För Miralem blev det annorlunda. Från Schifflange via Metz till Lyon började Pjanic briljera i rampljuset. Stundtals såg det ut som att han själv gav upphov till det bländande skenet. Han slog ut Real Madrid, lekte bort Milan i en träningsmatch. Storklubbarna spärrade upp ögonen, deras munnar vattnades av magikerns mognad. Sommaren 2011 skrev Miralem Pjanic på för Roma, lika mycket en skräll som ett styrkebesked.
Visan börjar bli uttjatad, men vi sjunger den en gång till. Roma rustade för strid, Roma gjorde sig redo att ta det sista steget mot att bli en fullfjädrad toppklubb. Supertalanger och stormålvakter anlände, slagorden ”projekt” och ”tålamod” kablades ut över Trigoria. Roma förlorade premiären, men fansen applåderade ändå - här handlade det om långsiktig uppbyggnad. Dessutom fanns ljusglimtar. Miralem Pjanic, till exempel. Han hade blixtrat till med vrickningar och små tekniska skimmer på det centrala mittfältet. Men en handfull assist och några mål senare har två år hunnit gå, och vår potentielle playmaker har inte hittat sig själv. Vad beror det på?
Det är lätt att glömma bort Pjanics ringa ålder. Han är född 1990 och slog igenom för snabbt för sitt eget bästa. Å andra sidan har han hunnit bli 23 år, och han är lika gammal i landslaget. I Bosnien är han magiske Miralem, den obestridde offensivledaren med fria tyglar och frisk luft i lungorna. I Rom ser han mest ut att lida av syrebrist. Om Bosnien och Italien drabbade samman i en landskamp hade alla romanisti kopplat att de två gigantmittfältarna i respektive lag är Pjanic och De Rossi enbart tack vare namnen på tröjorna. Glädjen strålar, självförtroendet sprudlar och prestationerna är oftast briljanta. I Roma är det annorlunda, och där måste vi också ta hänsyn till Francesco Tottis roll som på många sätt hämmar Pjanics grepp av taktpinnen. Med Totti som svävande spelfördelare över hela planen får Pjanic knappast något utrymme att operera på, och när han väl gör det saknas den kirurgiska precisionen som bottnar lika mycket i självförtroende som i kvalitet. Resultaten uteblir, individen och kollektivet förvandlas till hönan och ägget. Är det Romas kräftgång som fått Pjanics utveckling att stagnera, eller är det Pjanic som bromsar klubbens klättring mot toppen? Var finns symbiosen?
Jag vet ingenting om Rudi Garcia mer än att han förde Lille till ligaguld för tre år sedan. Av presskonferensen och attityden att döma verkar han balansera entusiasm med disciplin, och av anställningen i sig att döma tycks ledningen försöka pränta in en fransk fotbollsfilosofi i den italienska huvudstaden. Den spanska tiki-takan funkade inte, den tjeckisk-romerska totalfotbollen hann bli uråldrig. I Roma är folket aldrig slavar under resultatet, i Roma ska fotbollen vara platoniskt vacker. Den vackraste av alla spelare är förstås Totti. Bakom honom är det jämnare, och jag håller Miralem Pjanic som nummer två. Han har en så ren träff och låg tyngdpunkt att det är frustrerande hur lite han får ut, och jag önskar att de silkeslena fötterna kommer tillrätta för att äntligen ta nästa steg upp på den tidigare så branta utvecklingskurvan. Det får räcka med stampanden på samma ruta. Det är dags att visa världen vem han är - och det är bara Miralem Pjanic själv som kan göra det. Han och Roma, förstås. I symbios.
