Den bästa soldaten är den som inte har något att förlora
När allt stormar kring en klubb förväntar man sig att spelarna kommer påverkas negativt. När dessa spelare i sin tur lämnar och unga "junisar" hämtas in känns väl allt kört? Uträknade och utdömda stod Hellas hemma på Bentegodi mot giganten Juventus. Spelarna lämnade matchen rakryggade, med 1 poäng och en känsla av mersmak. Trots internt kaos och ett berg av Kilimanjaros storlek att bestiga så är bollen fortfarande rund och Hellas kommer inte att ge vika utan en rejäl kamp.
Ja, i vilken ände ska man börja? Vi brukar ofta prata om Januari-fönstret som tillfället där lag beseglar sina öden. Desperata inköp brukar göras av krisande klubbar, medan toppklubbarna försöker sätta den sista pusselbiten. I ett annars så svalt transferfönster att Fabrizio Romano kunde sova 8 timmar om natten, har en orkan härjat borta i Verona. Vid årsskiftet befann sig laget under nedflyttningsstrecket och under en månads tid har majoriteten av deras stjärnspelare sålts för "fickpengar." Klubbens ekonomiska problem var ett känt faktum, men jag tror inte att någon hade förväntat sig en nedmontering av denna magnitud. Att kalla detta en vinter från helvetet vore en underdrift. Jag har aldrig sett ett lag som så tydligt - på pappret - gett upp halvvägs in i säsongen. Baronis uppgift gick från att hålla kvar ett dugligt Serie A-lag till att nu stå inför ett svårare scenario än det mycket ekonomiskt begränsade Luton stod inför säsongen.
Som ett gäng amerikaner på Black-Friday har alla varit inne och trängts i "Hellas-butiken," i hopp om att fynda. Ett av många fynd som gjorts var Milans köp av 19-årige Terraciano, som enligt många var Hellas bästa spelare denna säsong. Han såldes för ynka 50 miljoner kronor. Det är alltså samma summa som Häcken sålde Benié Traore för, en spelare som hade presterat bra i Allsvenskan.
Hellas har alltid varit en talangfabrik och duktiga på att hitta oslipade diamanter i döljda skrymslen. EM-vinnaren Jorginho är en av många som Hellas hittat från ingenstans. När de fann honom var han till och med brasilianare. Det känns väldigt surt att se att denna typ av fantastiska scoutingarbete samt sportcheferi, än en gång riskerar att gå i stöpet på grund av saker som har skett utanför planen.
Men, i detta kaos har klubben slutit upp. Sportchefen Sogliano, som förövrigt var den som hämtade in just Jorginho för 10 år sedan, har lyckats klämma ur lite mer magi ur sina fingrar. Med de begränsade tillgångarna han hade till sitt förfogande gjorde han det enda han kunde göra i denna situation. Hämta in unga hungriga talanger, i hopp om att de kan väcka liv i den sovande jätten.
Mot alla odds befinner sig Hellas Verona just nu i sin resultatmässigt formstarkaste period. Sogliano ska få sina rosor för sin fingertoppskänsla i nyförvärven, men den som bör hyllas allra mest är mannen vars huvud nästintill alla har velat se rulla - huvudtränaren Marco Baroni. Att skapa ett samspelt kollektiv med en helt ny skara spelare, samtidigt som laget är rejält pressat, är inte en lätt uppgift. Chelsea är ett av många bevis på att det inte är lätt att bygga ett starkt kollektiv med en till synes ny trupp. Det Baroni har gjort är att han varit noggrann med att spela den stomme av spelarna som blev kvar och successivt fylla på med 2-3 nya spelare i startelvan. De nya spelarna lär sig av de erfarna och anpassar sig till spelsystemet.
Från ett perspektiv kan denna "exodus" varit en förklädd välsignelse. Spelet såg inte bra ut och många spelare, däribland stjärnan Ngonge, var mentalt utcheckade. Att fylla på med nytt blod är positivt på alla arbetsplatser, men en underskattad aspekt är just hur viktigt det är att göra sig av med dödkött. Manchester United är ett praktexempel på vad som händer när man fyller på med nya spelare utan att göra sig av med dödköttet. De nya spelarna, som Varane mest nyligen, blir omedvetet påverkade av kulturen som finns i omklädningsrummet och inom loppet av ett år har han gått från en världsback till ett femteval.
En av Hellas försäljningar var den två meter långa strikern Djuric. Den positiva följden av försäljningen var att hans uttåg har möjliggjort för Hellas att spela med en mer rörlig nia. I helgen mot Juventus var skillnaden tydlig och istället för att ägna hela matchen åt att bekvämt tjonga upp bollen till Djuric, kunde spelarna istället hitta fötterna på unge Noslin, som även gjorde 2-1 målet.
Med alla dessa olika hack i skivan och ett på pappret nästan nytt lag var det ingen som förväntade sig den prestationen som Hellas producerade mot serietvåan Juventus. Först och främst lyckades Hellas ta ledningen två gånger om. När Juventus kvitterade för andra gången i den 55:e minuten började nog de flesta snegla över mot oddsen för en Juve-vinst. Uträknade och utan något att förlora började Hellas trycka på. Denna oväntade offensiv skakade om Juventus. Mot slutet av matchen såg det ut som en numera klassisk tillställning för Tottenham, där spelet flöt på som en handbollsmatch, med chanser i den ena änden omedelbart följt av chanser i den andra. Med ett stolt Bentegodi i ryggen slet de unga nyförvärven som om det vore en seriefinal. När slutsignalen blåstes pustade Rabiot ut och trots sura miner så visste han innerst inne att Juve inte förlorade två poäng, utan vann ett poäng.
Det är något speciellt när lag blir så uträknade och utdömda att de som en ensam soldat inte längre har något att förlora. Det är ett klassiskt David-och-Goliat scenario som har följt fotbollen sedan sportens begynnelse, och har gett upphov till alla olika typer av skrällar. Det mest klassiska exemplet var när Uruguay försatte Brasilien i evig landssorg år 1950. 80 år senare går det fortfarande att vinna utan både pengar och förutsättningar. Just nu spelar Luton för hela Englands arbetarklass och sätter upp en jämn kamp mot de rika klubbarna. I Italien kommer Hellas gå en liknande strid till mötes. Det kommer inte vara lätt för något av lagen, men vi Hellas-fans bör känna oss hoppfulla. Jag har inte sett Hellas-spelarna så orädda och så villiga att dö för klubbmärket på hela säsongen. Det är fortfarande en lång väg uppför berget, men om Baroni och Co håller sig uppe denna säsong är det en tränargärning och ett sportcheferi som ska höjas till skyarna. Scenariot speglar lite det uppgivna och utdömda Chelsea-laget Di Matteo tog över 2012 och vi minns alla hur det slutade. Det går fort i Hockey, men fotbollsvärlden svänger i en så oförutsägbar hastighet att den fortfarande kan överraska oss och kommer att fortsätta överraska oss så länge bollen är rund.