StartitalienSerie AHellas Verona FCEn resa genom tid och rum

En resa genom tid och rum

En reseberättelse om första gången jag och min vän besökte Verona. Ni hittar inte bara matchreferat och videor, ni hittar bakgrunden till varför två 20-åringar skulle åka ned till Verona i April och hålla tummarna för en klubb till synes utan internationella fans.

Året är 2014. Jag är 10 år gammal och stoltserar 137 långa centimeter. I mina ögon var jag stor, men liten i alla andras. Men något jag var tillräckligt stor för var FIFA. Äntligen skulle jag få möjligheten att spela med Demba Ba och resten av spelarna som hängde på väggarna. Så vad har detta att göra med Hellas tänker ni? Jo, med FIFA i hemmet började "FIFA-sleepovers" snabbt bli en tradition. En kväll började jag och en god vän på något magiskt sätt börja spela med ett skruttigt litet lag i Verona. Vi drogs till underdogen och som de obildade "Gen Z-ungdomar" vi var så trodde vi att Hellas var lillebror till Chievo, en livsåskådning som följt med oss orimligt länge sedan dess.

Minnena från dessa FIFA-kvällar håller jag kärt än idag. Både jag och min vän föll för Hellas, för trots att det var ett tv-spel var klubben lika kaotisk som vi själva var. Luca Toni lyckades aldrig slutföra en match, Hallfredsson höll på och försökte konstant bråka sig bort. Vi klaffade som två olika poler av en magnet. Det hela kulminerade när vi värvade en okänd grek, bara finsmakarna minns nog den mycket mediokra Lazaros Christodoulopoulos. Värvningen i sig var inget att hänga i granen, men när jag ett halvår senare satt och bläddrade i ligabibeln såg jag, till min stora chock, just det där grekiska namnet på Hellas nyförvärvslista. Där och då visste jag att detta var början på en vacker vänskap. Jag och min vän lovade varandra att vi en dag skulle åka ned till Verona; se på Hellas, köpa en Toni-tröja och vara riktiga "Gialloblus" för en dag.

10 år senare…
Som med det mesta i livet så blir barndomsdrömmar sällan verklighet. Efter många "jojo-år" där Hellas har studsat upp-och-ned mellan första-och-andradivisionen i en takt bara Norwich och Fulham kan matcha, så nåddes vi av nyheten att Hellas, vårt Hellas, var nära att gå bankrutt. Vi insåg att detta skulle kunna vara den sista möjligheten inom vår kommande livstid att se Hellas spela i Serie A. Ironiskt nog var klubbens turbulens en förklädd välsignelse för oss. Som vanligt är det ofta när vi börjar inse att vi kanske för evigt kommer förlora en möjlighet som vi människor agerar. Vore det inte för den skulle vi inte ha åkt ned, och då hade det troligtvis inte skett på tio ytterligare år. Den 5 april steg vi iland vid Verona. Romeo och Julias hemmastad! Det är fint att deras största turistdragningskraft är en balkong om ett fiktivt par. Men bortom den aspekten av Verona kunde man genast känna av att Verona var en stad fylld med historia och rik kultur. Främst kände jag mig för första gången, på ett tämligen märkligt sätt, hemma - trots att jag var i ett annat land - i en till synes ny främmande stad.

Vi besökte Gardasjön och Venedig, främst för att slippa göra det med framtida partners! Utöver det lades tiden på att utforska varenda liten vrå i staden. Verona bjöd även på en minnesvärd kluinarisk upplevelse, vid en sittning blev vi serverade häst, åsna och kanin. Åsnan förtjänar ett utropstecken! Matchdagen tillbringades på en lokala bar utanför och stämningen var nästan för bra, med tanke på vilket ångestmöte som väntade. När vi klev in på arenan transporterades vi tillbaka till min källare. Vi blev 10 år gamla igen och såg med ett barnsligt under ut över arenan. Kurvan var majestätisk, stämningen var elektrisk och trots att vi inte förstod ett enda ord kände vi oss inte som turister.

Matchreferat
Vi njöt av stämningen och rätt som det var stod de båda startelvorna på planen och matchen sparkades igång. Då rycktes vi en gnutta tillbaka till verkligheten - det var ingen lätt match framför oss. Gilardinos välspelade Genoa, med den blodtörstige islänningen Gudmundsson i sitt livs form, väntade. Med en stark hemmapublik i ryggen tog Hellas tag i taktpinnen, tog kontroll över matchen och efter blott 8 minuter gav den bespottade anfallaren Bonazzoli hemmalaget ledningen. Vi fick det vi kom för, vi fick ett målvrål, vi fick krama de lokala Hellas-supportrarna och vi fick till och med se Pazzini på plats. Det var för bra för att vara sant och när klockan tickade upp till 45 drogs vi ned tillbaks till jorden. Murphys lag. Det som kan hända kommer att hända. Ett halvdant inspel kom in i boxen, bollen rensades på en Genoa-spelare och sedan in i mål. Det var inte vilken spelare som helst, den var den gamle Chievo-talangen Ekuban, en av de sista relikerna från ett Chievo Verona som konkurssattes för tre år sedan. Hellas fick pyspunka och luften började sakta men säkert sippra ur Hellas-spelarna. Innan de visste ordet av det var Genoa det spelförande laget och kort därpå tog de ledningen. Som en liten cancersvulst hade självmålet innan paus spridit en negativitet, en uppgivenhet och resulterat i att all kyla spelarna hade i första halvlek omvandlades till stress och slarv. Hellas schabblade bort en trepoängare som skulle fört dem till nästan helt säker mark. Men är det något jag har lärt mig av att följa Hellas de tio senaste åren, är att de sällan väljer den lättaste lösningen. Att vi ens spelade Serie A fotboll i år berodde enbart på att Hellas och Spezia slutade på samma poäng, samma målskillnad och lika inom inbördes möten. I playoff-finalen var Hellas en "guds hand" från Faraoni från att åka ned. Nu ligger Hellas en poäng ovanför strecket men är det något jag och min vän vet är det att med Hellas är det en rejäl åktur, och vi är med på den åkturen var den än hamnar. Denna match markerade ett cirkelslut på vårt första kapitel i livet och med detta, kan jag med stolthet säga att Hellas kommer att vara en stor del av mig i alla kapitel av mitt liv. Avanti Ragazzi, Avanti Gialloblù!