-
Infört Hellas-Atalanta: Anfallet nyckeln i försvaret
Fyra raka, tunga förluster. 11 mål inläppta på fyra matcher - nästan 3 i snitt. Men är det verkligen försvaret det är fel på?
Då var vi framme, nyckelmatchen mot Atalanta.
Efter att nu har förlorat fyra raka matcher (tre i ligan och en i cupen) så måste nästan Gialloblú plocka poäng hemma mot Atalanta, inte minst för självförtroendet.
Laget är inte i någon krissituation men det kan börja sätta sig i skallen och då är det lätt att det rinner iväg.
Det konstiga är att Hellas har bara gjort en dålg match av dessa fyra, derbyt mot Chievo. Resten har det stått upp bra och varit minst lika bra (Genoa, Samp) eller i alla fall rubbat ordentligt (Viola), men flytet som Gialloblú hade tidigare (Livorno, Parma) har vänt.
Jag gick tidigare efter sjunde omgången igenom om laget var värda sina poäng. Då låg det i alla fall minst en seger över verkligen, nu efter alla snöpliga poängförluster så, utan ha räknat ut det, säga att, om inte kanske vänt så i alla fall lika. Vi är tillbaka i verkligenheten.
Dilemmat är som vanligt - Hellas släpper in allt för många mål, allt för många onödiga mål. Eller som Mandorlini sa efter Sampdoria
"Vi satt fortrfarande kvar på bänken när Samp gjorde två mål"
Tyvärr är inte detta någon engångsföretelse. Samma mot Genoa, Inter, Fiorentina (om än en snabb studs tillbaka där). Det höll också bli så mot Chievo (de fick ett mål felaktigt bortdömd redan i den 8:e)
Man undrar var det beror på, varför inställningen inte hänger med från början.
Mandorlini är förbryllad och vet inte varför men jag tror han fokuserar fel om han hänger upp sig på försvarspelet.
Ett klassiskt uttryck är "anfall är bästa försvar", vilket också är vad också tror är problemet.
Att Hellas har släppt in så många mål och förlorat jämna matcher beror på anfallarna. Inte just nu Toni, eftersom han har en klar roll där uppe, utan ytterforwarderna. Gomez, Iturbe, Martinho och Jankovic. Eftersom Hellas kör med ett 4-3-3 så måste ytterforwarderna komma ner mer i bana och möta upp, annars får mittfältarna för få alternativ vilket gör att de pressas och tappar boll, vilket har resulterat i många av målen som Hellas släppt in.
Sen får, ibland orättvist, backarna skit för det i stället för att vi tittar längre upp i banan. Den här tendensen har varit tydliga i alla senaste ligamatcherna jag sett (cupmatchen såg jag inte men vad jag läst och hört känns det som den gick i samma forspår)
Det handlar alltså om att gå tillbaka till grundjobbet, vara ödmjuka och inte fuska i uppspelsfasen, inte hålla bollen för länge, möta upp spelförande.
Serie:A är ingen veckoturnering utan håller på i nio månader! Det finns inte tid att slappna av och känna glittret av en trevlig tabellplacering en fjärdedel in i säsongen. Det ger inga bonusar eller extra förmåner, snarare tvärtom. Lagen under är nu på alerten och vet vad som väntas. Överraskningsmomenten är döda, endast taktiskt hårt jobb står kvar att användas tillsammans med viljan att vinna, som jag vet finns i Hellas trupp anno 2013.
Forza Hellas
Trolig laguppställning:
