Krönika: Caso Pazza - så startade det
Spelsäsongen har knappt startat och vi har redan ett case. Pazzini - lagets lagkapten - bänkad direkt i de två första matcherna.
"Det var en taktisk fråga" svarade Pecchia.
Bombern visade öppet sin irritation över beslutet efter att han satt straffen och därmed Hellas 3-1 reducering i matchen mot Napoli.
Rätt eller fel rent taktiskt kan man alltid diskutera om, men många aspekter finns det att ta hänsyn till.
Pazzini är , som sagt, ändå lagets härförare. Dess alfahane.
Det är inte bara spelaren och dess kvaliteter som försvinner utan även symbol och moralvärdet i truppen.
Rollerna blir splittrade, även för Bessa blir utsedd till kapten.
Inget ultimat sätt att jobba ihop truppen med inför viktigare matcher, te.x. Crotone veckan efter.
Varför experimentera redan i första matchen med att ta bort lagkaptenen? Inte bättre och spela ihop en ganska osynkad och ringrostig trupp
än fokusera på köra en taktisk gambling redan i första matchen?
Nu vet vi inte men Hellas hade nog förlorat - med eller utan Pazzini från start.
Men, hade det slagit väl ut och tagit en poäng hade självklart Mister blivit hyllad för det. Men till vilket pris?
"Pazzini-case finns bara utanför träningsanläggningen i Peschiera"
Mister Pecchia lugnade alla journalister och fans om situationen med lagkaptenen.
Ny match borta mot Crotone och Pazzini från start.
Trodde alla.
Pecchia hade ånya placerat Giampaolo på bänken, nu i förmån för vänsterbreddaren Mohamed Fares (!?)
Var det ingen affär förra veckan så var de det definitivt nu.
Så, vad har vi här för något?
Taktik? Revirpink från Pecchia?
Eller, vill klubben helt enkelt ha bort lagkaptenen? Och varför i så fall?
"I schei" svarade Matteo Fontana - frilansade journalist på bl.a. Gazzetta dello Sport med bra insyn i klubben - kort på min fråga.
i schei - pengar på veronesedialekt.
Hur kommer det sig? Klubben anses ju som en av de som har mest pengar av de som gått upp.
Jo, det kan man kanske tro, med alla fallskärmar och dylikt men många omkostnader och dyr säsong i Serie:B har tärt på kassan.
President Setti är heller ingen som slösar i onödan. När det gäller värvningar så är devisen att in och ut försäljning har en egen kassa. Det flödet ska i största mån sköta sig själva och gå utanför den övriga verksamheten.
Han ser kanske helt enkelt den pragmatiska och osentimentala utvägen att bli av med en dyr spelare (trots att han är lagkapten) för att få råd med två-tre nya. Allt för att bredda truppen för att ha möjlighet att rädda kontraktet.
Så, hur har hela den här situationen uppkommit?
För att få svar på det måste vi gå tillbaka lite i tiden - tiden då säsongen just slutat och spelarmarknaden var på väg att starta.
Hellas hade två spelare utlånade son hade utköpsklausuler som skulle utlösas. Filip Helander och Federico Viviani. Båda två till Bologna.
Svensken var lätt. Han fick ihop antalet matcher han behövde och klausulen gick igenom redan under vinterfönstret.
Ex 21-landslagmannen var det värre med. Klausulen gick inte igenom automatiskt utan förhandlingar var tvungna att göras.
Bolognas sportchef Bigon - ex. Hellas som ni kanske vet - tyckte inte värde på honom ( €4miljoner) var rimligt utan vill ge hälften.
Ledningen på Via Belgio blev lätt stötta och snoppade av det. De kände sig säkra på att få bättre någon annanstans , men också att de trodde Bigon ville ko-handla lite.
Tyvärr svalnade Bigons intresse ganska omgående och, än värre, så var intresset från andra lika med 0.
Lätt frustration när mercatoveckan startade så hade klubben i stort sett inga pengar att handla för. Viviani var garanten för att det skulle bli något.
En vecka in på mercaton tappade ledningen kylan och fick ett bud på honom. Det kom från sin kanske främsta konkurrent - SPAL. Och då var det inga summor att prata om utan ett lån med utköpsklausul med cash på 500.000 €. I sort sett ingenting förutom att de blev av med den löneposten. Det var nämligen den som skulle vara garant för klubbens prestigevärvningar, de kontraktslösa Alessio Cerci från Ath Madrid och Bruno Zuculini från Manchester City.
Sportchef Fusco fick sina två han ville ha. Men det fanns ingenting över att leka med.
Nu var det bara lånecirkusen som gällde.
Setti och gänget fick helt enkelt gå in på att spelarna skulle komma till en större klubb, vackrare plats och mer passionerade fans än sina konkkurrenter, främst då Crotone, SPAL och Benevento.
Känslan hos klubben var nog att det skulle räcka ganska långt.
Tidigare i juni hade Cassanos skrivit ett "kärleksbrev" i Gazzettan till Hellas och Fusco självklart blivit smickrad av det men i stort sett bara stoppat det i byrålådan som kuriosa.
"Var sak har sin tid" svarade Fusco lite kryptiskt. Tolkningen var då att Cassanos tid var överspelad och han hade inte mycket att tillföra Hellas Verona.
För han hade siktet inställt på finare och färskare villebråd i anfallet i form av Kean, Cutrone, Orsolini, Verde och Kishna bl.a.
Verde fick han men Kean ville inte Juve släppa. Orsolini valde Atalanta. Cutrone gjorde (tyvärr) säsongens genombrott och Kishna undrar fortfarande var Raiola ska släppa av honom.
Samtidigt så hade Fuscos Hellas konkurrenter ett helt annat sikte. Coda från Salernitana hamnade i Benevento. Paloschi till SPAL (där också Borriello sen också landade). Trotta och Budimir tillbaka till Crotone. Galabinov till Genoa.
Med en bössa som inte hade tillräcklig kraft på ungdjuren som höll sig på betryggande avstånd såg sportschefen sen hur de andra klubbarna höll sig i sin sfär och plockade de godbitar som fanns. Inga högdjur men väl perfekta för klubbarnas ändamål.
Missmodigt måste Fusco ändra om siktet. Han fick helt enkelt gräva fram Cassano ur byrålådan och se om det fanns något där att bygga på.
Tydligen såg både han och Setti mer potential än problem med Cassano. Och om det nu (mot förmodan..) skulle vara det så slkulle det lätt att fixa med några klausuler.
Täckningen var total.
Trodde man.
Resten av historien vet ni. Två veckor efter sin ankomst var Cassanata stortrend på Twitter.
Alla propparna klausulerna hade i stort sett smällt. Problemet var att det fanns ingen klausul som sa att man kunde gå tillbaka tre veckor i tiden.
Om man bortser från det mentala i uppbrytandet så förlorade Hellas i stort den tidsperioden i uppbyggnad av laget och möjligheter att göra andra affärer. Tre veckor i det intensiva Juli.
Nu står vi här alltså - med få dagar kvar av mercaton. En poäng efter två matcher. Uselt spel. En Luca Toni som lämnat klubben. Ett Cassanata i nacken. En lagkapten och bomber som är petad. En sportchef som skriker efter 2-3 nya anfallare i en marknad som i stort sett är länsad av kvalitativa spelare för Hellas plånbok.
Har klubben nått "rock bottom" eller kommer klubben gräva ner sig än mer?
Det enda vi direkt vet är att hur bra Fusco än lyckas de sista dagarna i augusti så kommer det bli en turbulent resa till maj.
Med eller utan Pazzini.
