Krönika: Un sogno dentro un sogno - del 1
"Förutom scudettoåret så är det absolut den bästa säsongen jag har varit med om. Det har varit helt makalöst"
Mannen som sitter framför Beppe, han som säger dessa ord, börjar bli fuktig i ögonen. Han iaktar ögonblicket. Tar sin kaffekopp. Sveper snabbt sin espresso - vilket redan är urdrucken sen en halvtimma tillbaka - och försöker frenetiskt hitta de sista dropparna. Och de kommer ...men inte från koppen.
***
Har försökt att hitta en punkt för avsluta det här året. Ett år som jag egentligen inte behöver förklara mer än den stunden tillsammans med Supporterföreningen Movimento Gialloblús president, men som ändå måste belysas lite mer än bara två gråtfärdiga medelålders män.
Vi försökte båda två gå igenom sakligt vad som har hänt under säsongen. En säsong som i mina ögon har gått så otroligt fort. De tidiga höstmatcherna sitter fortfarande kvar som laternor bak i huvudet. Inget har gått förlorat i minnesbanken.
Mandorlini återupprepar varje gång på presskonferenser att varje match har sin historia.
Visst, till största delen är det så. Men när man ser tillbaka på det hela så er man sambanden tydligare. Det blir ett pärlband med olika färger. Varje match ger sin färg på pärlan. Nyanserna kan vara små men inte sällan ganska kontrastrika. När man sen ser allt ihop ser man de vackra ihop, omöjligheten att rata en pärla för en annan. Allt hör ihop.
Innan jag berättar om Beppes och mina samlade tankar om säsongen måste jag ta fram min personliga avlutning av säsongen.
För min del blev säsongen fotbollsmässigt färdigt efter den famösa 3-3 matchen mot Lazio - där Hellas verkligen visade den klass som behövs för att spela EL men sumpade frilägen och en generös domare punkterade den drömmen.
Känslomässigt var matchen mot Udinese själva avrundningen. Vädret var så där bedövande skönt. Tacket , hyllningar och sångerna. Innan, på och efter matchen var som en miniatyrvärld av säsongen. Det blev en sorts snabbgenomgång av som hänt. Matchen i sig som symboliserade Hellas känsla av att vara så nära men ändå inte nå fram. Luca Tonis mål men samtidigt hans miss till att nå toppen i skytteligan. Rafaels briljans på linjen och insläppt mål på övertid. Men också Curvans majestästiska energi - vinst, eller förlust , det spelar ingen roll - de står där med Alé Verona alé Verona alé - Forza Gialloblú - lika högt, starkt och vackert som det har varit hela den ljuva "l´anno dell ritorno".
Det var alltså åter igen hans tur att kastas till vargarna, fast han gjort en bra match och bidragit med 2-0 målet. Men när man släpper in ett mål på övertid så är det sällan frågan om hans egna mål som kommer upp först på dagordningen.
Efter varje kanal han avverkat (Gianluca Di Marzio, Rai, lokala kanaler och tidningar) så blev hans kropp tyngre och tyngre. Långbänken som skilde oss och spelare åt fick mer agera stöttepelare än som ett datorbord . När han fått samma fråga om det sena Udinesemålet, säsongen som den varit osv osv för femtielfte gången av kollegan bredvid mig kunde jag inte nöta han med det igen.
Hur är det att ha Lars Lagerbäck som förbundskapen?
Han vaknade till och ett stort leende kom fram hos il vikingo. Och började tugga utan att jag behövde fråga mer.Han berättade hur han förändrat hela synen på det taktiska, hans seriositet och professionalitet.
"Han får oss att tro att vi kan rubba stora länder, en sak som vi aldrig haft förut. Vi har aldrig varit i närheten av VM som den här gången och vi hade inte varit det utan honom".
Kan låta helt ovidkommande för en Hellassupporter men jag vågar säga att, även om han inte varit självklar i Islands trupp så har hans självförtronde i Island smittade av sig under säsongen med Hellas. En spelare som jag ratat son en Serie:B spelare i höstas och Sogliano vilje sälja under januarifönstret har under våren visat sig som en av lagets viktigiaste kuggar. Att han skrivit på ett nytt tvåårskontrakt ses nu som självklart, trots att han fyller 30 i Juni.
Men innan jag tänkte leta upp bilen för att åka hem så var jag tvungen att avsluta med en salsiccia med lök i ett av de många stånden utanför Bentegodi.
En tradition jag har innan match men vill inte kväva lyckokänslan än utan det känns rätt att också avsluta med det.
Klockan har nu börjat närma sig nio och den snabba sydeuropeiska skymningen gör sig påmind. Framför mig, i ljuset av Bentegodis strålkastare som silas ut från en av arenans gater, ser jag tre stycken som lirara boll - strax utanför ingången till Curva Sud. Det är en far med hans två söner. jag kan inte låta bli att fråga om jag får vara med.
"Si, certo!" säger pappan glatt.
Killarna har på sig varsin matchtröja där deras egna namn står skrivet bak på ryggen. de är fem och sju år jag imponeras direkt av deras teknik. Sjuåringens bollmottagning är odiskutabel.
Han frågar mig direkt var jag kommer ifrån och vad jag gör.
När jag berättar att jag skriver för en svensk fotbollssajt börjar han direkt:
"Visst är de underbara?"
Jag ler mot honom och nickar instämmande fast jag egentligen vill säg att jag älskat det, att jag sett de flesta hemmamatcher den här säsongen och kommer sakna det ända till sena Augusti. Vill inte förstöra hans känsla att berätta för en främling.
Medan vi trixar vidare frågar jag han mer om ledningen, spelare och klubbens ungdomsverksamhet.
"Mina grabbar är med i Hellas fotbollsskola - de är de minsta som är där. Det är har inga matcher utan de bara spelar och tränar i laget. För att ha kul helt enkelt."
Det fanns knappt att småkillar kunde spela för Hellas innan. Setti drog verkligen igång det på allvar. Chievo tog hand om allt sånt här tidigare. Klubben hade tidigare inte tid med det. När Serie:B och C gällde var det bara att jaga iväg sina demoner. Klubben har blivit ödmjukare de seanste åren. Resultatet Primavera laget visade i Viareggio cup skulle vara helt otänkbart bara två-tre år sedan, det var nästa det redan i år. Kroppen har hunnit växa ifatt huvudet
Och "il phenomeno" ? Iturbe går oftast under den beteckningen bland fansen
"Otroligt härligt att ha fått sett honom. Att han ska spela i ett större lag är självklart. Kolla vilka mål och hur han spelat med Toni. Det har varit magiskt. Det går inte ta honom på schyssta sätt. Att han inte spelar i argentinska landslaget fattar jag inte."
"Jag och mina killar träffade honom när han var på Hellasshopen inne i stan. Han och Cirigliano. Båda är verkligen blyga. Iturbe lite mer rastlös i sin karaktär men man märker att de är långt ifrån mamma och tryggheten. Att "il phenomeno" har mamma tauterat på axeln säger det mesta. Tänk var härligt om de fick ut de 30 milj € som vill ha. "
Vi fortsätter att passa varandra fram och tillbaka. Lät den ljumma kvällsvinden, ljuset från "vårt palats" och doften från matställerna att fortfarande trollbinda oss. Vi var Iturbe, Toni, Hallfredsson och Donadel - alla på en gång.
"Har du varit på Hellas Kitchen", frågade han.
Jorå, sa jag. En gång.
"Familjen brukar gå dit varje söndagkväll sen de öppnade. Jag älskar deras pizzor. Vill du hänga med?"
Rörd tackade jag för erbjudandet men visste att det redan var förberett hemma och känslan av att dansa hem och dela hela säsongens lyckorus med den kära var allför stark.
Även om hon ogillar fotboll i allmänhet och Hellas i synnerhet så vill jag så gärna visa henne att hennes bild av fotboll inte bara är hat, fylla, pengar och mygel.
Hon skulle få se kärleken i den på nära håll. Hon skulle äntligen förstå.
