Krönika: Varför är det så ont om C?
På Sardinien var verkligen C lysande - C som i Cagliari. Efter att ha förlorat mot en övermäktig motståndare, inte i form av teknik, taktik eller andra kvaliteter utan av rent viljemässiga så kändes det tvunget att analysera Hellas syndrom lite närmare.
Hellas förnyande av kontraktet redan i februari är dess svaghet. Efter att ha slagit Livorno borta har bara laget mäktat med en enda poäng på fem matcher och inte ett enda mål har producerats framåt.
Jag nämnde redan i höstas det här scenariot. Lätta matcher på hemmaplan och svåra borta, vilket gjorde att tabellen "lurades".
Nu, på våren, får lag de i retur. Bra lag hemma, som de hela tiden haft svårt för, och kämpande lag borta.
Många tycker att det började mot Sampdoria, vilket jag tycker är hel fel. Fallet var tydligt mot Bologna, ett lag de normalt hade slagit på hösten. Det var en match där 0-0 är en förlust för en förlust hemma var nästan omöjligt. Sen fortsatte det mot Parma och Inter, vilket de flesta lurade sig med att "de är i bra form" och "inte begära...". Men då tittar man inte på hur matcherna gestaltat sig.
Mot Parma så släppte Hellas in två ofokuserade mål, mål som hade varit otänkbara innan Pearás högtid.
Hemmamatchen mot Inter framställdes gästerna som lag med stigande form, de hade tagit en 1-0 seger hemma mot... Catania. Matchen på Bentegodi var full av misstag, från båda håll, och förvånande nog så satt Mazzarri nöjd under presskonferensen, så som han hade slagit ett av ligans starkaste lag, när det i en djupare betraktelse visar sig vara ett av seriens mest mentalt urladdade.
Beviset för det kom mot Sampdoria borta där, om man inte visste resultatet utan kollade bara matchstatistiken så hade man trott att den slutat 1-1, 2-2 eller kanske även vinst för gästerna.
Att det lös på 5-0 på anslagstavlan på Massarri var ett tydligt tecken på att salvezzan hade skördat ett offer.
Laget tog raka vägen hem till skolbänken, struntade i den planerade Sardinientrippen direkt efter matchen. Protestplakat med "Vergognatevi mercenari senza dignità" från fans hälsade spelarna "välkomna" till träningsanläggningen.
Att sedan laget åkte till Cagliari med en slags Sardo-Masochistisk känsla förkunnades bara när de var i stort sett chanslösa mot hemmalaget. Cagliari, som onödigt, dragits in i nerflyttningstriden, hade självklart mycket mer att slita för än gästerna. Ära och upprättelse till trots, det är ändå svårt att bemästra någon som sliter för sin överlevnad.
Så, vad fattas Hellas i nuläget? För att kortfattat säga det hela så fattas det en enda bokstav. Bokstaven C som i...
Creativitá - Jorginho - 10 miljoner € är 10 miljoner € , inget snack om det. "Jag skulle gjort om det igen" svarade Setti på om försäljningen av italio-braslianaren. Visst, det är policy med klubben. De varken kunde, pengamässigt, eller ville stoppa honom från att gå vidare. Men med Jorginho försvann också en känslomässig del av truppen. Den blyge, timide svärmorsdrömmen hade en lugnade verkan på alla, inklusive Mandorlini. Vare sig han var bra eller dålig så var det en mentalt bra känsla att veta att han var där.
- Vem? Ciriglano är för ung, Donadel och Donati utan rätta spelsinnet och Hallfredsson och Marquinho får problem i pressade lägen. Återstår bara Romulo, vilket för mig är ett under att han inte Mandorlini inte ens har testa på positionen som regista.
Carattere - Mandorlini visar utåt en uppgivenhet, "é cosí " lyser i ansiktet på presskonferenserna. När man sett honom på träningar så vet man att det är en helt annan karaktär. Han blir vansinnig när spelare är på el position, inte bryter ett uppspel ordentligt eller slarvar på teknikövningarna. Varför inte efter matcherna? Ta större ansvar för sitt lag och sina egna handlingar i matcherna. Mandorlini har egentligen inte hoppat på någon spelare men aldrig heller tagit på sig skulden för resultaten.
- Sogliano har redan visat vad han tyckte om matchen mot Sampdoria, Mandorlini skulle kanske gjort detsamma. Kanske borde vara lite Conte - även utåt.
Concentrazione - "Det är på planen det brister, inte mentalt" sa Mandorlini. Jag vet inte riktigt vad han menade med att skilja det hela men när många spelare från fokus 100 går ner på 90 så brister det, både fram och bak. Det blir en dominoeffekt. Problemet är också att det påverkar de nya spelarna, som måste bevisa något.
Cattivo - Elakheten, det extra pungnypet, trashtalket, markerande glidtacklingarna. Hellas hade inte mycket av det på hösten, mycket för att det inte behövdes. Nu, när laget står och stampar, så saknas den där extra pushen för att de ska vakna till liv. Adrenalinrushen av att få mothugg. - Luca Toni får mycket skit för att han är stor och tar för sig - både regelvidrigt och okej. Han får inte börja tröttna för det. Jobba som innan. Men han måste få hjälp av de andra anfallarna. Jankovic och Iturbe måste ta smällar OCH ge.
Cambia - Mandorlini är en testone. Hans envishet i höstas var han styrka, nu är det till hans last. De senaste matcherna har han gjort så sena byten att inte någon av dem skulle kunna ändra en karaktär av en match. Visst, han har inte ligans bredaste trupp att plocka ur men att låta en som Rabusic, som visat vilja i varje inhopp han gjort, sitta och få träsmak till 10 mnuter kvar av matcher är faktiskt helt vansinnigt. Att göra första bytet i matchen mot Inter när det är en kvart kvar när det står 0-2 och i när det är en knapp halvtimma kvar mot Samp och det står 0-5 är absurt. Antingen har man ingen tilltro för spelarna på bänken, ingen plan B eller så har man tunnelseende. Värsta scenariot är självklart alla tre.
- Bryt mönster. Som jag sa innan. testa kanske Romulo som regista. Kanske testa en 4-4-2 och låt motståndare någon gång få jobba med två tunga forwards. Hade han gjort det mot Parma hade Paletta & co. haft ett helvete.
Coraggio - Det extra pungnypet var det innan. Nu är det att visa att man har ballar av stål. När formen dippar, självförtroendet är urblåst så kommer också ängslan för att förlora igen. Att inte våga göra rätt brytning i försvaret eller vänta en extra sekund i avslutet.
- Den som har modet att utmana sina egna mentala spöken kommer också vara den som bryter den negativa trenden, även om han missat brytningen eller sumpar målchansen. Han har visat vägen med sitt agerande och pondus.
Cuore - Visst, jag tror det finns hjärta för klubben i många spelare. Hjärta för fansen, hjärta för staden och så vidare men faktum är att många är på lån; Romulo, Iturbe, Jankovic, Donadel, Cirigliano, Rafael Marques, Marquinho för att nämna några. Spelare som är bärande för laget. Visst, de är professionella, det vet vad göra men när det brinner, vem av dem ska stå upp och säga "Vad i helvete håller vi på med?" Mandolini har det men hans röst börjar bli en som kyrklocka som regelbundet slår sina klockslag. Inga mönster bryts.
- Maietta är laget teoretiska ledare - Luca Toni är den andlige. Han är den som har ålder, rutinen och självförtroendet att vråla ut sin energi.
Curva - Det enda C:et det inte är ont om. Hellasfansen har inte annat sjungit ...och sjungit ...och sjungit. Stödet för laget vid 4-1 eller 0-5 är det ingen skillnad på. Kan inte laget samla ihop alla saknade C:n med dem så kanske där problemet sitter. Bojkotten mot Chievo kanske är på sin plats. Kanske är räddningen för ett lag med prestationsångest.
Det enda C:et som funkar kanske är dess akilleshäl.
...såg inte riktigt det komma.
