Vi sjunger ända in i döden
En förnedring mitt i Roms stormande öga har fått piazzan att koka över. Zdenek Zeman sliter sönder romerska hjärtan, Francesco Totti syr ihop dem – och i skyn glänser en silverstjärna som klubbens enda hopp.
Det var givet, det stod skrivet. Ett Roma helt utan självförtroende klev in på Olimpicos gräsmatta inför ögonen på supportar som skrek för full hast: canteremo fino alla morte. Vi sjunger ända in i döden. Problemet var att döden väntade runt hörnet, och snart skulle sången tystna över Roms kvällsmörker. Redan vid avspark borde vi ha förstått. När åtta spelare tjurrusade fram på zemanskt manér spelade Totti bollen till fel adress och Cagliari kontrade med fyra man mot två. Inte ens när Totti slog in sitt 223:e mål fick Roma nytt liv. De spelade helt utan självförtroende, utan kreativitet. Totti svepte passningar på motståndarfötter, Lamela körde fast och Osvaldo var alltid halvsekunden för sen in i avslutslägen. Dodo rusade iväg på vänsterkanten men glömde sin hjärna, Florenzi försökte styra ett mittfält utan egenskaperna för att göra just det – och längst bak stod en ifrågasatt uruguayan som fallit offer för Zemans envishet.
Därför spelade ödet sin allra mest ironiska melodi i början av andra halvlek. Goicoechea stod, av någon anledning, med ryggen ifrån sitt eget mål och lyckades ofattbart vinkla in bollen i nät. Zdenek Zemans stolthet tycks nu ha satt krokben för honom själv när en, visserligen underpresterande, Marteen Stekelenburg bänkats till förmån för en yngling som famlade in säsongens självmål. På innermittfältet vågade inte ens favorit nummer två, Panagiotios Tachtsidis, slå sina raka passningar längre och Zeman fick sätta in Daniele De Rossi. Och när Totti glidtacklade och slet med ett hjärta i brand joggade resten av spelarna runt som om de inte trodde på sina egna fötter. Fotbollsfilosofin som Zdenek Zeman förespråkar är fylld till bredden av underhållning och offensiv, men i dagsläget är den så urholkad och uråldrig att Roma inte ens kan slå ett bottenlag på sin egen hemmaplan. Än värre släpper man in fyra mål, som om tröjan och klubbmärket inte betyder någonting.
Säsongen är förlorad. Laget är slaget i spillror och tabelläget är hopplöst. Men i skyn glänser ett sista hopp. Om Roma vinner Coppa Italia belönas tröjan med en silverstjärna för tio vunna cuptitlar. Segern skulle innebära allt från enhetlig glädje till ökad attraktionskraft. Efter gårdagens förlust är det bara en tidsfråga innan Zdenek Zeman får lämna tränarposten, men till dess vill jag att han stannar och når final i Coppa Italia. Jag vill att han gör allt för att få laget att dra åt samma håll och greja returmötet med Inter i april. Vid vårens slutspurt vill jag se elva gladiatorer meja ner lika många örnar framför ögonen på hela staden där publiken en gång i tiden sjöng ända in i gladiatorernas död. En vinst i cupen skulle ge självförtroende i hjärtat, en från himlen nedplockad silverstjärna på bröstet – och ett inristat faktum som kanske inte är givet men som bara väntar på att bli skrivet.
