Vinstkrönika: Taktisk prakt och argentinsk briljans
Ett fotbollsår som började i moll slutar i dur, tack vare en briljant tränare och en argentinsk anfallsgeneral.
Det kändes som att tiden hade spolats tillbaka ett par månader. Som att vi var tillbaka på ruta ett. Som att det var ungefär mars månad år 2013 och att Stramaccioni höll i tyglarna och Jonathan fortfarande var ett skämt och Álvarez inte var på planen utan på bänken istället för avstängd. Det såg tafatt ut över hela plan och det var inte bara Balotelli som buades ut när Mazzoleni blåste för halvtidsvila. Elva svartblåa spelare hasade sig lojt in i omklädningsrummet. Där väntade som alltid Mazzarri. Missnöjd? Verkligen inte.
Efter sju insläppta mål på två matcher bestämde sig vår italienske anförare för att göra en radikal taktiskt förändring inför derbymatchen. Defensiven skulle tätas till, på bekostnad av anfallsspelet. Det såg därför tämligen fantasilöst ut på offensiv halva i första halvlek. Oron spred sig i den svartblåa kurvan och i alla vardagsrum med Intersympatier runt om i världen. Denna oro skulle visa sig obefogad. Mazzarri visste precis vad han höll på med.
Andra halvlek drar igång och matchens utgång känns i allra högsta grad oviss. Milan har varit det bättre laget under matchens första halva och bland andra Poli har bränt solklara lägen. Från Inters sida var det få som visat framfötterna. Palacio syntes inte till, Juan Jesus bjöd på defensiv osäkerhet och Zanetti lyckades inte bidra offensivt. Endast Guarín var lite av en ljusstrimma i ett i övrigt utbrett mörker.
Men ju längre in i matchens andra halvlek vi kom, desto mer ökade intensiviteten från Inters sida. Det var som om de svartblåa insett att de stod vid ett vägskäl. Det handlade om så mycket mer än bara en trepoängare. Det handlade om att visa att säsongen hittills har varit ett stort steg i rätt riktning och att det är ett nytt Inter vi har fått se under hösten. Man valde rätt väg.
Vi bjöds på en andra halvlek där spelarna verkligen stod upp för sitt Internazionale. Nagatomo gick som ett sydostasiatiskt höghastighetståg upp och ner på vänsterflanken. Kovacic kom in och visade blixtsnabba balkanfötter och fantastisk spelförståelse. Guarín stångades och slogs med sydamerikansk bravur. Men det var den argentinska finessen som blev avgörande. Klackskarven efter inspel från Guarín utlöste en ljudexplosion på San Siro. Så enkelt, så vackert och så betydelsefullt.
En derbyseger är alltid så mycket mer än bara tre poäng. Den ger oss privilegiet att håna våra vänner och (framför allt) fiender med Milansympatier. Vinsten ger en söt eftersmak som sitter kvar ända fram till nästa derby. Men nu ska jag inte haka upp mig på självklarheter. Segern ger lysande utsikter inför framtiden. Mazzarri och Palacio inger hopp i hundratusentals svartblåa själar. Det var de som stod bakom denna djupt signifika framgång som avslutar ett halvdant år på ett fulländat vis. Med anförare som dessa lever hoppet om att 2014 kan komma att bli ett svartblått år. Grazie ragazzi!