Voce del passato – Cesar Aparecido Rodrigues
En långboll, ett volleyskott, ett mål och en segerdans. Det är vad som krävs för att hamna på åtminstone min hjärnhinna. Det är just det som César Aparecido Rodrigues lyckades med kvällen 6 januari 2005 när han dansade sig in i alla ljusblå hjärtan.
Gå ut på Roms gator, nämn namnet Cesar och fråga vad romarna tänker på när de hör namnet. Tio av tio kommer svara Julius Cesar, det antika Roms kejsare och en av de kändaste personerna i världshistorien. Om man däremot frågar om César Aparecido Rodrigues så tänker romarna på när brassen dansade sig in i de ljusblå supportranas hjärtan en kylig januarikväll för snart tio år sedan.
Sommaren 2001 hände mycket i den ljusblå delen av Rom. Sergio Cragnottis lagbygge hade nått sin kulmen ett år tidigare då man bärgade sin andra scudetto i historien. Vid rodret fanns en svensk från Torsby vid namn Sven-Göran Eriksson. 2001 var dock ”Svennis” borta, han hade lämnat för att ta över som engelsk förbundskapten. Borta var även en stor del av stommen som hade format scudetto-laget, däribland Juan Sebastian Veron, Marcelo Salas och Pavel Nedved. Vid det här laget hade ryktena om en sinande ljusblå ekonomi redan börjat blossa upp, men de tystades snabbt ner då man värvade Gaizka Mendieta från Valencia för en hissnande summa pengar. Japp Stam anslöt till truppen efter en dispyt med Sir Alex Ferguson, och spelare som Stefano Fiore och Giuliano Giannichedda anlände även de till Formello för en ny säsong. Dino Zoff var mannen som skulle leda den romerska örnen mot nya skyar och förväntningarna var höga på truppen trots att man tappat några av de viktigaste kuggarna.
Värvningarna av Stam, Mendieta, Fiore och Giannichedda var dock inte de ända som Cragnotti gjorde den sommaren. Han vände även blickarna mot andra sidan Atlanten och där upptäckte han en tanig yttermittfältare vid namn Cesar Aparecido Rodrigues. Cesar, som han även kallades, anlände från Sao Caetano för att för första gången i sin karriär testa lyckan i Europa. Han hamnade i skuggan av de övriga nyförvärven och fick inte lika mycket medial uppmärksamhet som de andra. Trots att spelare som Fiore, Stam, Giannichedda och Mendieta lämnade ett avtryck i den ljusblå historien (Mendieta gjorde det enbart ekonomiskt) så fanns ingen av dem kvar när Lazio gick igenom sin tuffaste period någonsin. När man var minuter från att gå under så var det inte många som stod i Lazios ringhörna. Spelare efter spelare hade lämnat efter den sensationella coppa-segern under våren 2004, men en av dem som trofast stod kvar vid sitt lags sida var Cesar. Om det sedan berodde på att han inte hade några andra anbud eller att han helt enkelt inte hade imponerat under de föregående tre åren, låter jag vara osagt. Men faktum är att han var en av ett tiotal spelare som var med under föreningens mörkaste period någonsin. En period som har format det Lazio som vi ser i dag.
När SS Lazio kom ut på andra sidan som en ny förening, med en president vid namn Claudio Lotito vid rodret, så var det en pånyttfödd brasiliansk yttermittfältare som härskade på sin kant. Han trollband Curva Nord med sina kvicka fötter. Han kunde förändra en matchbild helt på egen hand med ett oväntat skott eller en delikat framspelning. Trots att han hade gått in på sin fjärde säsong i klubben så var det inte förrän nu som man fick upp ögonen för Cesars talang och briljans. Han hade för visso under sina tre år i klubben redan gjort över 70 matcher och 13 mål för Lazio, så det var ingen ovan spelare vi fick se.
Istället för spelare som Simeone, Nesta, Favalli, Stankovic och Crespo så hade Cesar bröderna Filippini, Paolo Di Canio, Antony Seric och Tommaso Rocchi vid sin sida. Det var inte samma Lazio som han hade anlänt till. Det var inte lika mycket publik på matcherna, lika mycket pengar i kassan och lika många roliga ögonblick som förr, men det var fortfarande samma klubbmärke på bröstet, samma färg på tröjan och samma arena som man hade upplevt alla de där magiska ögonblicken på.
Den 6 januari 2005 klev Cesar Aparecido Rodrigues ut på Stadio Olimpicos gräsmatta för ett spela ännu ett derby sin karriär. Sällan har ett lag varit så nederlagstippat inför ett derby som Lazio var inför den matchen. Få hade på förhand trott att Lazio skulle kunna hålla jämna steg med Roma i en halvlek, ännu färre hade trott på att man skulle göra det i hela matchen. Ingen hade trott att Lazio skulle vinna och att Cesar skulle krönas som ny kejsare av Rom den kvällen. Men det var just det som hände.
Fabio Liverani lyfte på ett magiskt sätt bollen mot en djupledslöpande Paolo Di Canio som med en himmelsk touch gav Lazio ledningen med 1-0. Antonio Cassano kvitterade i den andra halvleken innan det var dags för sambalektion på Olimpicos gräsmatta.
Minut 74. Massimo Oddo får bollen på sin högerkant, han tittar upp och slår ett ganska dåligt inlägg mot den främre delen av straffområdet. Där dyker Paolo Di Canio upp, men Paolos touch är inte den bästa utan bollen ändrar riktning och går i en båge mot den bortre delen av straffområdet. Cesar stod rörde sig sakta framåt och bara väntade på att bollen skulle komma till honom. Han lät bollen studsa en gång för att sedan möta den perfekt med sin vänsterfot. 2-1 till Lazio. Istället för att springa och fira som en dåre så stod Cesar stilla på samma ställe där han träffade bollen, han vände blicken nedåt och började dansa. Man kan lugnt säga att han dansade sig hela vägen in i varje ljusblå supporters hjärta.
Tommaso Rocchi spikade slutresultatet till 3-1 i slutet av matchen men det man kommer ihåg, förutom Paolo Di Canios gudomliga mål, är hur en viss brasse, fyra år efter att han kommit till den eviga staden, visade att det inte krävs oändligt med pengar, dyra spelare och en rik president för att skapa oförglömliga ögonblick. Cesar gav oss ett av de vackraste ögonblicken i Lazios historia med ett skott, ett mål och en dans. En ny kejsare var född.
