Voce del passato – Fernando Muslera
Det finns oändligt med historier som för alltid kommer bli oskrivna. Fotbollsspelare som på grund av en match, ett ögonblick, en spark hamnar i den enorma skuggan som fotbollen kastar över en. Fernando Muslera kunde ha hamnat där – istället valde han ljusets väg.
Jag har just sett Brasilien slå ut Chile på straffar i en högdramatisk tillställning. Om en stund så kommer en man med en fantastisk historia bakom sig gå in i slutspelfasen i samma turnering med sitt Uruguay. För sex år sedan så hade jag skrattat om någon sa att den här mannen skulle vakta sitt landslags mål i ett världsmästerskap. Nu står han i sitt andra VM och är en av de främsta målvakterna i världen. Han har lurat många med sitt barnansikte, men bakom fasaden så döljer sig en styrka som få andra spelare har. Fernando Muslera vet hur det är att kliva fram ur mörkret.
***
Sommaren 2007 skulle Lazio förbereda sig för kval till Champions League. Man hade säsongen innan kommit på en imponerande tredje plats i ligan och man hade fullt välförtjänt tagit en kvalplats till Champions League. Men sommarmercaton lämnade en bitter eftersmak. Istället för att förstärka laget så blev man snarare svagare. Varningslamporna tändes direkt. Bensinen var redan på väg att ta slut innan resan ens hade börjat. Ingen kvalitetsspelare hade värvats, och framförallt hade ingen ersättare till Angelo Peruzzi kommit in. Supportrarna fick istället se när affären med målvakten Juan Pablo Carrizo gick i stöpet. Man fick nöja sig med en panikvärvning av en uruguayansk yngling vid namn Fernando Nestor Muslera.
Redan när Muslera anlände till den eviga staden så hade han supportrarna emot sig. Man tog ut sin frustration mot ledningen på den unge målvakten. I dag gör supportrarna samma sak när det kommer till Helder Postiga och Gael Kakuta. Sådana spelare blir symboler för ledningens misslyckanden. Man kan snabbt tysta kritikerna om man gör en bra insats. Orkanen som blåste runt Muslera var också nära at välta omkull honom och för alltid kasta ut honom från den stora fotbollscenen.
***
I år har Tony Flygare släppt sin bok. Flygare missade som de flesta känner till en straff för sitt Malmö i slutet av 90-talet. Efter den missen kom han aldrig tillbaka och han fick epitetet ”killen som en gång var bättre än Zlatan”. En miss kostade honom hela hans karriär. Han orkade inte komma tillbaka. Samma sak hade kunnat hända Fernando Muslera. Men trots sin ungdomliga fasad så bevisade ”Nando” att det bor en jätte i honom.
***
Muslera fick chansen i den tredje omgången när Lazio tog emot Empoli på Olimpico. En tråkig 0-0-match senare var debuten avklarad. I de tre efterföljande omgångarna släppte Muslera in fyra mål och fick uppleva både sin första vinst och sin första förlust i Serie A. Han hade inte satt något större avtryck, varken på mig eller på någon annan efter de fyra första matcherna. Men efter den femte matchen så var det en helt annan bild jag hade av Muslera.
Milan kom på besök till Olimpico denna söndagskväll. Jag kommer ihåg matchen som om det vore igår. Lazio hade inte startat säsongen bra och en poäng skulle vara extremt värdefull. Istället fick jag uppleva en mental kollaps av den unge uruguayanen.
De nästkommande 90 minuterna skulle komma att bli några av de mörkaste i mitt liv som laziale. Milan vann matchen med 5-1 och fyra av målen var rena målvaktstavlor. Där och då svor jag mot Lotito och hans inkompetens. Hur fan kunde han hämta in en så värdelös målvakt? En tabbe är okej, två tavlor är okej, men inte fyra. Jag minns att jag då aldrig igen ville se Muslera i en Laziotröja. Jag spydde galla över honom, och det gjorde de flesta laziali. Efter den matchen fick inte Muslera chansen något mer i ligan förrän i den sista omgången då man inte hade något att spela för. Han hade dock fått spela i cupen i matchen mot Napoli, och trots att man vann med 2-1 så visade Muslera att han fortfarande var ung och oerfaren genom att göra ännu en tavla. Varje gång jag såg honom på planen så darrade jag av skräck. Varje gång bollen närmade sig vårt straffområde önskade jag att en av mittbackarna skulle nicka undan den innan Muslera nådde den. Han var en säkerhetsrisk av sällan skådat slag. Jag personligen trodde att de många tavlorna och hans tveksamma ingripanden hade brutit ner honom helt och hållet. Det fanns helt enkelt inte en chans att han skulle bli en världsmålvakt. Han var för dålig, för klen och alldeles för ojämn. Jag ville ha bort honom från mitt Lazio.
***
Ett drygt år senare fick Muslera chansen igen. Juan Pablo Carrizo var inte den frälsaren som vi hade hoppats på. Och det var inte samma Muslera som innan. Det var samma fasad, det var samma nervösa barnansikte, men det var en helt annan person. ”Nando” dominerade i luften, gjorde omöjliga räddningar agerade med pondus och var en jätte i målet. I cupfinalen mot Sampdoria säsongen 2008/2009 så vaktade Muslera Lazios mål. Och det var i den matchen som mitt allra vackraste minne av honom skapades. Efter en intressant match så stod det 1-1. Straffar skulle avgöra. Sampdoria skulle slå den första straffen, och vem om inte den förre Romaspelaren Antonio Cassano klev fram. Fernando Muslera hade nu chansen att ta revansch på alla som hade spottat på honom, hatat honom och tvivlat på honom de senaste två åren. Han hade chansen att visa att han är en större spelare än vad han ser ut att vara. Och som han gjorde det. Cassano sköt en riktigt bra straff långt ute vid stolproten, men Fernando gjorde en makalös räddning. Lazio vann sedermera straffsparksläggningen efter att Ousmane Dabo satt den avgörande straffen.
Han spelar inte i Lazio längre och han kommer nog aldrig att göra det igen. Han är en världsmålvakt som har spelat i Champions League de senaste säsongerna och gjort det riktigt bra. Om någon för sex år sedan hade visat mig ett manus över Nandos framtid så hade jag skrattat. Inte många spelare hade lyckats komma ur den krisen som Mulsera var i, men just han visade att med den rätta viljan, med den rätta attityden och med den rätta inställning så går allting. Jag saknar hans reflexräddningar på Olimpico, hans barnansikte när kameran zoomar in honom, hans barnsliga stil som gör att man inte tar honom på allvar. Jag saknar mycket med Nando och jag hoppas att han en dag återvänder, men fram till dess så kommer han alltid att vara en ljusblå hjälte för mig. Det var mörkt för Nando, det fanns inte många alternativ. Han var bänkad bakom en 44-åring, han var hatad av supportrarna och alla tvivlade på honom. Men Nando hittade ut ur mörkret och fann en väg ut till ljuset. Nu kommer en hel värld att se honom spela sitt andra raka VM-slutspel för sitt land. En fantastisk resa av en fantastisk man.
