What to expect when you're expecting
En isolerad offensiv framför ett defensivt cementblock har varit Inter alltför länge.

What to expect when you're expecting

När en ny säsong står för dörren är den största rädslan att absolut ingenting nytt har hänt.

Ungefär en månad innan premiären av Serie A är Inter återigen en klubb med fler fråge- än utropstecken. En hittills tydlig hålla hårt i plånboken-mercato har, Banega undantaget, inte hämtat några nämnvärda förstärkningar till den trupp som förledde oss under några höstmånader för att sedan falla in i gamla synder under en lång och smärtsam vår.

Tjusningen med fotboll sägs ju vara det oförutsägbara. Inom de vita linjerna kan vad som helst hända. Jag som Intersupporter känner inte igen mig i det längre. Det Inter som en gång charmade världen med sitt Pazza har med åren förvandlats till en baktung, trög, gammal fotbollsmaskin. Det monotona, temposvaga spelet återkommer i match efter match, säsong efter säsong. Åren går, Inter består, och känns ofta som en tjock-TV på en elektronikmässa.

Jag har full respekt för vår klubbs arv, vår starka kultur av försvarsspel och organisation. Däremot är jag allergisk mot cementfotbollen som Mancini alltför ofta sätter på planen. Italien visade under EM att det går alldeles utmärkt att ställa en defensivt balanserad elva på planen, men ändå spela konstruktiv, om än kontrollerad, fotboll. Detta är något som fler och fler lag blir bättre på och behärskar i dagens Serie A. Många av ”provinslagen” må vara defensivt medvetna – men visar också på en helt annan organisation, tydlighet och snabbhet i sitt anfallsspel.

Det är också däri som den största frustrationen ligger hos mig inför årets säsong. Vi förlorar och kryssar på vår marknadsturné (Med 75% av alla franchise-spelarna kvar på hemmaplan) och rapporterna lyder; SAME OLD SHIT! Inter går till spel med mardrömselvor som innehåller Ranocchia, Nagatomo, Melo och Biabiany på en gång och får tufft mot lag som Real Salt Lake. Det kryper i mig, har ingenting förändrats eller förbättrats sedan debaclet i våras?

2016/2017 kan bli säsongen där Banega visar sig vara pusselbiten som saknats för att få snurr på Inters mittfält. Det kan bli säsongen då Ivan Perisic på allvar kliver in som en dominerande poängspelare från start. Det kan bli säsongen då vi på allvar kan dra nytta av råmaterialet i spelare som Murillo, Kondogbia, Brozovic och Icardi.

Men. Det kan också bli säsongen vi tvingas lita på att Gary Medel återigen ska bedriva ett passningsspel han inte klarar av. Säsongen då en fyrbackslinje och minst två defensivt balanserade mittfältare ännu en gång lämnar vårt anfallsspel helt i händerna på individuella prestationer. Säsongen där alltför mycket makt ännu lämnas i fötterna på våra otillräckliga ytterbackar.

Jag kräver inte vi ska vinna ligan. Jag kräver inte ens att vi ska ta oss tillbaka till Champions League.

Jag vill bara bli lite överraskad. 

Jens Åberg8Aberg2016-07-28 13:49:00
Author

Fler artiklar om Inter