Zucconi de Monteverde 12/4
Jag heter Alexander Zucconi, är en 50% trasteverino, 50% smålänning som denna vår kommer följa la maggica Roma på nära håll. Har varit ett fan av AS Roma sedan jag fick min första matchdress som treåring av farmor. Min tanke är att uppdatera er romanisti där hemma med det senaste kring laget i våra hjärtan. Det kan vara allt ifrån surret på stan, på radion, på stadion, till att skildra upplevelser från Olimpico eller Trigoria. Med andra ord: allt det ni vill läsa om men vanligtvis inte gör.
12/4 – För en gångs skull är jag tidigt ute till matchen. Klockan är 19:30 och margheritapizzan al taglio håller för fullt på att smälta i buken när jag sitter på buss 280 på väg mot stadion.
Undici De Rossi. Elva De Rossi. Det var vad vi behövde denna kväll, speciellt efter den ryggladslösa insatsen mot Lecce. Spelarna kommer ut för att värma upp och busvisslingarna ekar från den egna publiken, en publik som för kvällen är ovanligt fåtalig. Runt 30.000 åskådare ryktas det om, vilket är en av de sämsta publiksiffrorna för säsongen.
Ramsorna börjar kort därpå ta fart:
"Solo la maglia, tifiamo solo la maglia" (Bara tröjan, vi hejar bara på tröjan)
"C'avete rotto er cazzo" (ordagrant: Ni har förstört ert... manliga könsorgan. Svårt att översätta, men ungefär "ni har gjort bort er" fast än grövre)
"Sotto la curva, la Roma sotto la curva" (Under kurvan, Roma under kurvan)
Det var exakt dessa ramsor man körde våren 2009 då laget gick ännu sämre än vad det gör nu. Den enda som får applåder när spelarna åter springer in i omklädningsrummet är Francesco Totti.
Lagom till spelarpresentationerna anländer gänget jag hängde med under senaste matchen. Romas spelare presenteras och busvisslingarna tar återigen fart, ännu högre än när Udinesespelarnas namn lästes upp även om ett fåtal, främst från sittplats, applåderar. När Luis Enriques nuna till sist dyker upp på skärmen kulminerar buandet. Enligt mig gjorde vi spelarna en dubbel tjänst. Att bua ut de för prestationen mot Lecce och på så vis ge dem tändvätskan till att försöka ställa saker och ting till rätta samt att aldrig sluta sjunga och stötta matchen igenom. För det var verkligen ett osannolikt tryck emellanåt denna afton.
Efter "Roma Roma Roma" blåste domaren igång matchen och all negativ energi var som bortblåst - eller omvandlad till vinstlystnad om ni så vill.
Osvaldo gör ett tidigt mål och stadion exploderar. Man märker hur viktig en match är när både spelare, bänk och publik firar mål på De Rossi-manér. Roma gör en godkänd första halvlek, skapar en del och Osvaldo och Marquinho är två av de som jag tycker ser piggast ut. Kort innan pausvilan passar Di Natale fram Fernandes som på volley drar in kvitteringen och man vet i samma stund att det inte väntar någon andra halvlek likt den senaste hemmamatchens; stor ledning, vackra mål och inte en sekunds stress eller oro. Det här skulle bli en pers.
Lazio ligger under. Napoli ligger under. Jag märker på mig själv hur nervös jag börjar bli när klockan tickar upp emot 70 minuter och det fortfarande är 1-1. Det finns inget annat än tre poäng. Jag försöker stilla mina nerver med en pilsner men givetvis utan resultat. Mannen bredvid mig, som matchen igenom har talat med sig själv, börjar även han låta mer desperat i sina utläggningar om tabell-läget.
Sedan händer det som man knappt ens vågat tro på. Osvaldo rycker ifrån i djupled, fintar bort målvakten och frispelar Totti till öppet mål. Boom. Ibland undrar jag hur man ser ut vid ett målfirande "ryckt ur sin kontext". Om man filmat sig själv igår vid målet, klippt ut och klistrat in sekvensen i en stor tom sal. Troligen hade jag hamnat i någon form av tvångsomhändertagning. Kanske hade jag blivit rädd för mig själv om jag sett det i lugn och ro efteråt och därefter slutat att kolla på fotboll. Det som hände där i 85:e minuten på Olimpico är något svårförklarligt för en oinsatt, men ack så naturligt för en insatt. Vuxna som unga, kända som okända, kramar om varandra, skriker, slungas ner flera stolsrader och lever ut sin kärlek, sin uppbyggda nervositet, sin veckas jävelskap med allt ifrån tjat från frugan till skit från chefen på jobbet - allt sker i ren eufori. Under denna sekvens hinner jag få en rejäl smäll mot axeln och en på foten. Pumpande adrenalin är dock naturens bästa bedövning.
Jag hittade en video som visar målet sett från Curva Suds övre del som kan ge en hint om det jag försöker beskriva:
http://www.youtube.com/watch?v=N6FK9vMEkHw
Marquinho nickar in 3-1 strax därefter och nästan samma extas uppstår då man i och med det målet slipper de sista minutrarna av ångest och saken är klar. CL-platsen är fortfarande möjlig och Roma fortsätter att blanda imponerande hemmavinster med pinsamma bortaförluster.
Jag åker moppe hem med en av italienarna och missar således de ofta förekommande sångstunderna på bussen, alltid lika mäktiga. Jag berättar stolt om hur vi var nästan 100 svenska romanisti på derbyt och hur många passionerade Romafans det finns hemma i Sverige. Huvudet och hjärtat dunkar ikapp med varandra.
Väl framme i Trastevere försöker jag återigen lugna ner mig med en dricka, återigen resultatlöst. Vi får många uppmuntrande blickar från barbesökarna för våra halsdukar. En vän till gänget jag är med, tillika laziale, kommer sorgset till vårt bord och hälsar. En av killarna kastar pappersbitar på honom och han går efter en stund ledsamt därifrån.
Bestämmer mig till slut för att ta bussen hem för att i vanlig ordning kolla alla mål på youtube, läsa Foro Romano här på svenskafans, läsa romanews.eu, läsa kommentarerna på facebook. Ingenting verkar hjälpa, mitt hjärta gör fortfarande fysiskt ont och jag tänker att det nog inte vore så dumt att börja följa curling istället.
__________________________________________________________
2/4 – Lunchmatch mot Novara, hur spännande låter det? Det blev heller aldrig riktigt spännande, däremot finns det flera andra beskrivningar som passar in på gårdagens eftermiddag.
Njutbar. Jag anländer tillsammans med syrran och hennes kompis till Curva Sud lagom till matchstart. Vi hittar snabbt några lediga platser och så fort ryggsäcken glidit av ryggen får jag ett par uppmuntrande kommentarer om min Faty-tröja och matchen är igång. Dagen till ära hade jag stämt träff med några killar som jag träffat ett par gånger tidigare, abonnenter i Curva Sud och uppväxta i de klassiska Romakvarteren Testaccio och Trastevere. Hur löjligt det än må låta har jag alltid velat ha italienska romanistivänner. De i sin tur verkar tycka det är häftigt med en svensk Romafanatiker. På italienskt manér anländer de alla en kort stund efter matchen har börjat, varpå de väljer att ställa sig vid oss istället för att ta kampen med de som för tillfället snott deras abonnemangsplatser. Så där står vi, min egna ihopkomponerade svensk-italienska fansskara, och sjunger, skämtar, firar mål, svär åt spelare och njuter om vartannat.
Oväntad. Oväntat många tillresta Novarafans. Oväntat välfyllda läktare med tanke på matchtiden. Oväntad protest från Curva Sud de första 15 minutrarna. Oväntad chip i straffområdet och oväntat kyligt målfirande av Simplicio. Oväntat resultat. Oväntade ramsor.
I slutet av andra halvlek körde delar av den centrala delen av kurvan "Rosella Sensi blablabla", en ramsa som sjöngs varje match våren 2009 när jag var här nere sist. Ramsan riktar sig emot vår förra ägarinna av diverse anledningar, bland annat för att hon inte gjorde som sin far och tog tydligt avstånd ifrån nordlagen, samt att hon, eftersom hon inte hade resurser nog att få tillbaka Roma till toppen, sålde laget alldeles för sent. Varför de sjöng den just igår vet jag inte, men intressant nog visslade delar av kurvan ut de som sjöng.
En annan oväntad ramsa var "senti come puzza Napoli" (känn vad det luktar, Napoli). Nog för att Napoletanarna är bland de värsta fienderna, men varför de sjöng den just igår då matchen mot Napoli är om fyra veckor kan jag bara tolka som väldigt slumpartat.
En tredje oväntad ramsa var om Marione, Mario Corsi som är programledare i radioprogrammet Te la do io Tokio som jag har nämnt tidigare. Som jag också tidigare har nämnt tycker jag programmet är väldigt underhållande och att en kunnig kille vid namn Jonathan Calò även gör programmet givande på ett kunskapsmässigt plan. Corsi har nyligen blivit avslöjad, tillsammans med två andra journalister, att ha försökt starta en slags konspiration emot sportchef Baldini. Historien är väldigt invecklad och jag tänker inte gå närmare in på den för tillfället, men Mario Corsi har tyvärr alltid varit något av en attentionwhore.
Skön. Skön stämning, sköna resultat i samtliga matcher, sköna mål av spelare som behöver självförtroende, skönt väder, skön ny frippa på Perrotta.
Vacker. Punkt.
__________________________________________________________
29/3 – Så här ser det ut när Romas Primavera-lag spelar cupfinal i Rom:
För en vecka sedan tog sig över 20.000 personer till stadion för att stödja sitt ungdomslag, vilket kan jämföras med 13.000 som kom till Juventus stadium i den första av de två finalmatcherna. Curva Sud hade placerat sig längst bort på Tevere, intill Distinti Nord och höll igång mer än vanligt denna strålande torsdagskväll.
Stämningen var något svårdefinierad till en början. Det satt barnfamiljer, ungdomsgäng och medelålders personer lite huller om buller, vanligtvis sker separationen bland dessa naturligt i och med uppdelningen av de olika sektionerna. Detta gjorde att i princip alla närvarande, det vill säga hela Tevere och Distinti Sud, hängde bra med i ramsorna om Turinbornas tillkortakommanden samt arbetarna på Agnellis fabrik.
Matchen slutade 0-0, vilket innebar att Roma tog hem titeln då de vann det första mötet med 2-1. Efter slutsignalen spelades vackra scener upp på gräset och i princip hela publiken stannade kvar för att hylla de nyblivna cupsegrarna. Tröjor och shorts kastades till publiken och förnamnet i Daniele De Rossis ramsa byttes ut mot Alberto, pappan till De Rossi som så förtjänstfullt tränar Romas ynglingar. Lite komiskt när de, efter att likt sina idoler kastat av sina brallor och springer runt i kalsonger, det vill säga klassiska italienska kalsonger och inte boxershorts, snällt får springa tillbaka och be om att få tillbaka brallorna då laget ska fotas med pokalen i skyn.
En av de mest minnesvärda Roma-kvällarna jag varit med om hittils.
Några dagar tidigare hade vi spöat Genoa med 1-0 och helt plötsligt kändes tredjeplatsen inom räckhåll. Efter helgens torsk på San Siro är vi tillbaka sju poäng bakom Lazio, fyra bakom Udinese och Napoli med nio matcher kvar att spela. Hjärnan säger 1.Milan, 2.Juve, 3.Napoli, 4.Lazio, 5.Roma, men på något sjukt sätt finns fortfarande det där lilla hoppet om Champions League kvar inom en. Om det är för att jag inbillar mig själv en anledning till att få de kvarvarande matcherna meningsfulla eller om det bara är för jag i allmänhet är optimistiskt lagd är något oklart. Men någonstans där inne finns det där förbaskade, uttjatade hoppet och efter varje helg svävar det mellan att försvinna helt och att övergå till tro. Man har lärt sig vid det här laget att det är en del av la romanità.
__________________________________________________________
22/3 – Musse Pigg. Det har varit mycket snack om vårt senaste nyförvärv. Roma har skrivit på en deal med Disney som sträcker sig över sex år utan att det nämns någon summa inblandad. Spontant känns det bara som att bönderna får en ny anledning att håna oss och att den moderna fotbollen har tagit ett rejält pung-grepp om vårt lag.
Vid närmare eftertanke känns det fortfarande lite som att vi sålt vår själ. Jag var länge motståndare till nya, stenrika ägare då jag anade att saker som dessa skulle ske.
Vid ytterligare närmare eftertanke förstår jag att detta dessvärre är nödvändigt för att hänga med i toppen. Detta kan ingen förneka längre. Vi har valt dessa ägare av en anledning och den anledningen är att vi ska bli ett topplag. För att bli ett topplag krävs ekonomiska muskler och ett välkänt varumärke. Våra nya ägare vill att vi ska synas över hela världen och har sagt att detta bara är början av flera framtida operationer i USA. Hur man än vänder och vrider på det så är det en ekonomisk, och således i förlängningen även en sportslig, jackpot.
Vår logga kommer att synas.
Barn världen över som gillar Disney kommer alla vara potentiella fans av vår klubb.
Laget kommer vid varje juluppehåll i fem års tid ha en veckas lång ritiro i Florida i det högkvalitativa sportcentret ”ESPN Wide World of Sports Complex”. Förutom kvalitén på anläggningen så är klimatet fördelaktigt året runt i Florida. Träningarna kommer att vara öppna för allmänheten. Även träningsmatcher är inplanerade.
Det kanske tydligaste målet är att försöka attrahera andra amerikanska miljardärer, få de att inse att det finns andra stora fotbollslag än Barcelona och United värda att satsa på och på så vis öka möjligheterna för att stabilisera viktiga samarbeten i framtiden.
Jag är inte orolig att Curva Sud kommer fyllas av popcornätande jänkare. För er som rest er upp är det bara att åter sätta sig ned i karusellen och se hur långt den kan ta oss. Även om risken för illamående är påtaglig är biljetten redan betald och vi har dessutom redan börjat åka.
__________________________________________________________
12/3 - Spelade calciotto med min farbror och hans arbetskamrater i förra veckan. Matchen gick väldigt dåligt trots att jag hängde två, men trots allt trevligt att röra på fläsket någon gång då och då. Efter matchen fick jag följande gåva:
Tröjan är använd av Faty själv under en serie A-match och skänktes till min farbror av en av spelarens bekanta. Föga förvånande kanske, för vem köper en tröja med Ricardo Faty? Det är ungefär som att köpa en med Shabani Nonda eller Adrian Pit (Vilken lirare förövrigt. -09 hade han en av de flashigaste SUV:arna av alla spelare och såg ut att trivas med livet på Trigoria nästan ohälsosamt mycket. Har garanterat fört dagbok om hur han hej:at på Totti i korridoren till omklädningsrummet, fått en blinkning tillbaka och samtidigt fått sin vecka gjord. Anteckningar som stolt kommer berättas för barnbarnen i en rumänsk småstad om 40 år. Kommer själv sent att glömma hans framspelning till Okakas klackmål mot Siena -10 och efterföljande firande i kurvan. Legend.)
Dagen därpå träffade jag en barista, tillika romanista, som jag lärt känna tidigare år. Jag berättade för honom om min gåva då jag kom ihåg att hans farbror var agent åt just Faty.
Min tanke var att tröjan måste vara relativt sällsynt ändå. Givetvis hade han en likadan. Också använd. Men även signerad.
Helmersson, du som inofficiellt har Sveriges största samling Romatröjor: inte har väl även du denna goda fransmans textilier? Den som har det får gärna länka i kommentarsfältet. Bildbevis är ett krav.
För två månader sedan startade jag min blogg med att hylla Borini. Jag skrev kort därpå att jag började få en thing för honom. Jag hatar att vara den som är den, men nu leder han Romas interna skytteliga. Förmodligen även grinta-ligan. Han leder definitivt skönast-målgest-ligan. I juni kommer han trä på sig den vackra azurblå tröjan och det kommer bli så vackert att inte ens Marcus Birro kommer kunna välja nog fina ord.
Udinese och framför allt Lazio torskar mot korpengäng och vi vinner borta mot Palermo. Låt oss möta måndagen med ett leende, man vet aldrig hur länge det varar.
__________________________________________________________
5/3 - En väldigt trevlig helg med Roma Club Svezia har nu kommit till ända. Den började i fredags med barhäng på Shamrocks, en pub i närheten av Colosseo. Träffade bland andra il grande presidente Carenholm, kassör Karl Rytte, redaktionskollega Andreas Helmersson samt flertalet andra riktigt sköna människor med hjärtat på rätt ställe.
Lördagen spenderades på Trigoria där vi såg Romas primavera slå Nocerinas motsvarighet med 4-0. Tre mål på huvudet av Nico Lopez som såg riktigt vass ut. Han är vindsnabb och väldigt teknisk, två egenskaper som dessutom kan appliceras på Federico Ricci, en kreativ herre som huserar på mittfältet och som undertecknad tror och hoppas mycket på. Över lag var det ingen som direkt gjorde bort sig, högerback Nego och mittfältare Verre är två andra som jag tycker skötte sig utmärkt. Senare på kvällen var vi cirka 50 personer som invaderade Trastevere, slukade en vällagad 4-rätters och till sist ölade bort nervositeten samt resten av kvällen.
Söndagen vet ni alla var den spenderades. Ni får ursäkta, men jag tänker inte skriva något mer om söndagen. Kanske om en vecka, kanske om två. Men inte just nu.
Efter matchen protesterade ett femtiotal fans utanför Trigoria. Med all rätt givetvis. Jag tycker romafansen har förändrats väldigt mycket när det kommer till tålamod, förmodligen mycket tack vare allt snack om Roma som projekt. Visst ringer folk in till "Te la do io Tokio" på Centro Suono Sport, detta förträffliga radioprogram som jag lyssnar på dagligen, och vill sätta Luis Enrique på första bästa taxi till Fiumicini Aeroporto. Men efter matchen var det inget öronbedövande busvisslande, något som var väldigt förvånande för mig. Jag är av den åsikten att om spelarna gör sitt yttersta och ändå förlorar med huvudet högt så ska de applåderas. Den åsikten brukar inte Curva Sud dela med mig, speciellt inte efter ett torskat derby. Som Roma-supporter är man van vid kaos och som jag tidigare nämnde så har många supportrars tålamod på allvar börjat tryta gentemot detta projekt. Min poäng är den att hade denna katastrofala säsong inträffat för 5-6 år sedan hade kaoset varit på en helt annan nivå.
Nu är det tio poäng upp till CL-platsen och inte ens den mest optimistiske kan tro på det längre. Luis har förlorat i princip allt han har kunnat förlora och resterande matcher vill jag se embryon till något som kan få oss att tro på framtiden, på nästa säsong. Flytta upp några junisar, ge Kjaer maximalt med speltid (vilket han kommer få nu när Juan blir borta cirka 50 dagar), säg till José Angel att han tyvärr inte har något mer att hämta här i Rom. Jag önskar framför allt att spelarna ska få in i sina skallar vad det innebär att spela för AS Roma 1927. Stäng in dem en vecka på Trigoria där det efter varje träning hålls två timmars föredrag av gamla Roma-ikoner som berättar för dem om romanitá. Efter det kan de få sitta uppe och kolla på gamla matcher från Scudetto-åren.
En fågel viskade i mitt öra om någon på forumet som riktade knivskarp kritik mot bloggen för att jag inte har några bilder. Detta är nu åtgärdat och med denna nyvunna kunskap måste jag faktiskt hålla med om att det hela känns mer levande.
___________________________________________________________
29/2 - Igår släpptes biljetterna till derbyt för pöbeln utan årskort och tessera del tifoso. Väckarklockan ringde vid 04:45. Med igentäppt näsa, svullen hals och tre timmars sömn rik, slogs jag av tanken att snooza fram till 05:00. Jag slöt ögonen och försökte somna om, men vem försökte jag lura? Jag hade ett kall. Det var bara att masa sig upp.
"Frukost hade varit gott" tänkte jag medan kläderna åkte på. Det var ändå sex timmars köande utanför AS Roma Store på Piazza Colonna som väntade. Att gå upp i farfars kök och stöka klockan fem på morgonen var inte ett alternativ. Därför begav jag mig ut på Monteverdes gator och hittade ett öppet kafé, tog en cappuccino och köpte på mig ett par extra cornetti som matsäck. Det var bara jag, baristan och de morgonpigga, välsjungande fåglarna som var vakna i hela Monteverde.
Vanligtvis brukar jag köpa mina biljetter på Bar Baffo precis vid Stazione Trastevere. Det ligger nära, brukar inte vara mycket kö och de är oftast betydligt mer lättvindiga när det kommer till biljettköp. Häromveckan skulle ett par killar köpa biljetter men hade glömt ID; "Hmm okej, ge mig era personnummer så kan ni komma in med ID:t senare". Själv har jag tidigare köpt biljetter till kompisar med fotokopior på pass utskrivna från datorn, något som aldrig hade gått på någon av de officiella Roma Stores. Just denna dag började de dock inte sälja förrän på kvällen, så det fick bli Colonna.
Väl där skrev jag upp mig som nummer 27 på listan. De första hade kommit strax efter midnatt. Klockan tickade på och mellan 8-9 kom en ganska stadig ström folk. Jag har ingen aning om varför, då det både var tråkigt och kallt, men tiden gick förvånansvärt snabbt. Klockan blev 11 och listan med uppskrivna människor var uppe i 170 personer. Strax därpå blev vi tillsagda att rada upp oss och plötsligt utbrast första ramsan, dedikerad de babyblå kusinerna. I samma ögonblick försvann all trötthet och tristess, ramsorna radades upp ända fram till klockan 12 och man blev återigen påmind om varför man väljer att göra sådana här saker för ett fotbollslag.
Runt 12:15 var det min tur att få mitt namn inprintat på den efterlängtade Curva Sud-biljetten. Jag fick senare höra att dessa biljetter var slut 12:25, vilket om det stämmer innebär att de som väntade från 8 eller 9 på morgonen inte fick någon biljett dit. Tio minuter senare skall biljetterna till Distinti tagit slut. Ta dock denna information med en nypa salt.
Med ett leende på läpparna tog jag mig en tallrik Penne all 'Arrabbiata i solen. Njutningen varade inte länge då jag kort därpå var tvungen att bege mig mot skolan intill Piazza Navona. Jag hann knappt torka tomatsåsen runt munnen innan jag fick syn på ett ansikte jag kände igen. Problemet var bara att jag inte kunde placera det. Den välklädde mannen kollade på min Romahalsduk men jag fick känslan av att han inte ville bli igenkänd. Vi hade just passerat varandra när 1+1 blev till 2, varpå jag vänder mig om och, med ett fejkat icke-desperat tonläge utbrister:
"Carlo, sono un grande tifoso, tutto a posto?" (Carlo, jag är ett stort fan, allt bra?)
Han tar tag i min utsträckta hand och svarar att allt är i sin ordning.
"Vinner vi på söndag?" frågar jag honom, ungefär som en osäker tonårstjej frågar sina kompisar om hon är snygg för att få bekräftelse.
"Ja, vi måste vinna."
Jag litar på min nye vän. På söndag kommer han få fira på ett liknande sätt som för drygt ett år sedan:
http://www.youtube.com/watch?v=OXPeDvPVIFo
___________________________________________________________
27/2 - Lördag eftermiddag spenderades på Trigoria. Min intention var från början att rapportera oftare därifrån men tyvärr krockar skolan med träningstiderna under veckorna. När jag kom dit vankades det derby för både I Allievi (16-17-åringar) samt ett av knattelagen. Då man inte från nära håll kan se A-laget träna bestämde jag mig för att slå mig ner och följa seriefinalen mellan Lazio och Roma för nämnda ungdomslag. På andra sidan planen tränade samtidigt de stora pojkarna vilket gjorde att jag kunde alternera blicken mellan matchen och träningen, det var dock svårt att urskilja vad som hände ett par hundra meter bort där Totti och hans vänner höll till. Dagen innan hade "Campo A", där matchen spelades, invigts och blivit uppkallad efter Agostino Di Bartolomei, vår legendariska kapten från 80-talet.
Det var säkert 3-400 åskådare och matchen var relativt välspelad. Lazio gör tidigt 0-1, Roma sätter 1-1 kort därpå och innan halvtid lobbar en offsidespringandes Laziospelare in 1-2. Tyvärr drog Lazio det längsta strået och kunde sätta 1-3 på frispark i slutminuterna av matchen och utökade serieledningen till fyra poäng. Grabbarna som satt bakom mig var själva spelare i något av Romas ungdomslag och de sa att detta var det första förlorade derbyt hemma på Trigoria på flera år. En vinst på söndag hade varit ett skönt plåster på såret.
På planen lite längre bort tränades det inlägg och spelvändningar, vad jag förstod så spelades det inte någon partitella, utan det var en mer lättsam träning. Totti och några till stod i slutet av träningen och kollade på matchen istället för på deras egen träning. Daniele verkade spelsugen. Han var kvar sist på plan och lattjade med Gago och hjälptränarna. Tyvärr fick han inte visa detta i gårdagens match då han bänkades på grund av fyra minuters försening till en samling. Alla har åsikter om detta val, här är min: jag förstår att tränaren måste dra en gräns som principiellt ska gälla alla, det är helt solklart. Baldini och co vill markera att ingen går säker och i förlängningen är det möjligt att beslutet även förde med sig något positivt. Men att bänka vår absolut viktigaste spelare, en spelare vars avsaknad gör att vi spelar som ett gäng osäkra Superettanlirare, en spelare som är betydligt passningssäkrare än övriga mittfältare och en given nyckel mellan försvar och mittfält. Att bänka honom i det här skedet av säsongen när vi fightas om en CL-plats på grund av fyra minuters försening är horribelt. Vansinnigt. Idiotiskt. Straffet är inte i närheten av att vara rimligt i förhållande till vad som faktiskt gjordes. Varför gav de honom inte en bot? Vi kanske hade förlorat ändå, vem vet, men jag är ärligt talat inte helt övertygad om det. Nu kan CL-tåget ha gått.
Efter Allievimatchen hade jag för avsikt att få min för dagen nyinköpa De Rossi-tröja signerad. Jag ställde mig och väntade utanför grinden i tre minuter innan två polismotorcyklar kommer utsusandes, följt av Romabussen. Alla spelare lyckliga ovetandes om vad som skulle ske den hemska söndagseftermiddag i Bergamo.
Sedan jag kom ner har Roma följande hemmastatistik:
5 vinster, 1 oavgjord, 0 förluster
Målskillnad: 16 - 2
Jag har väl egentligen aldrig varit speciellt skrockfull, till skillnad från min farbror. Under min uppväxt har vi besökt Rom åtminstone en gång per år och varje gång vi kom ner vann Roma, så när som på ett par kryssmatcher. Det slog verkligen aldrig fel, Roma kunde inte förlora när vi närvarade. Min farbror var alltid lite gladare än övriga släkten när vi kom.
Av de matcher jag minns, såg jag Roma förlora först 2009. Det var straffdebaclet mot Arsenal. Jag och Foro Romano-medlemmen D'Agostino bosatte oss denna vår i Rom under tre månaders tid, tyvärr blev det ytterligare ett par bakslag på hemmaplan den säsongen.
Då och då åker farsan ner på egen hand. Givetvis förlorar Roma varenda gång han är i stan.
Till er 85 romanisti som landar i Rom på fredag, övriga Romafans där hemma, men framför allt till er laziali som halkat in och av någon anledning läser detta:
På söndag är jag på plats och farsan sitter hemma i Sverige. Spelar De Rossi så vinner vi.
___________________________________________________________
19/2 - Igår var jag och hälsade på min kära farmor. Hon lyser alltid upp som en sol när Roma kommer på tal, man behöver inte anstränga sig för att se stoltheten över att ha vidarebefordrat sin passion till mig. Med mig har jag min farbror, även han en starkt bidragande faktor till min smått sjuka kärlek för AS Roma. För er som inte känner mig finns det en hollywoodfilmsliknande paradox i vår släkt när det gäller val av fotbollslag. Min far blev någon gång under sina tidiga tonår övertygad av en förmodad hemsk människa att hålla på det lite sämre Romlaget och har så gjort sedan dess.
Detta gjorde det svårt för mig som liten grabb att välja lag. Pappa tog mig till Laziomatcher och min farbror till Romamatcher. Pappa köpte Laziotröjor och min farmor Romatröjor. Alla gjorde sitt yttersta för att föra vidare sin tro. Redan vid det här laget kände jag mer för Roma, min bror var även han romanista och det var precis som att jag höll på Lazio för att inte göra pappa ledsen. En dag säger min bror till mig på skarpen, han förklarar för mig att det inte går att hålla på båda lagen; jag var tvungen att välja. Och det gjorde jag.
Farmor berättar om när hon som liten flicka följde med sin far för att kolla på Roma varannan söndag. På den tiden gick man på fotboll i Testaccio och hade spelare som Fulvio Bernardini och Amedeo Amadei som idoler. Man behövde inte klämma in sig i något lokalt transportmedel; var man från Trastevere var det inga konstigheter att ta sig till arenan. Hon berättar om hur hennes far lärde henne Romavisor, samma visor som hon sjöng för oss barnbarn när vi var små.* Hon berättar om glädjen och euforin när Roma gjorde mål, om en stad som var fotbollstokig och varenda ord dansar in i mina öron som vacker musik.
På kvällen hamnar jag i en diskussion med en taxichaufför, tillika laziale. Sammanfattningsvis höll han på Lazio för att de föddes före Roma. När man kramat ur varenda liten droppe av argument så är det alltid just det som verkar vara i lazialis trumfkort. De verkar tro att vi bryr oss. Jag frågade vad han tyckte om Totti och De Rossi.
”Totti är en bra spelare, men ingen fuoriclasse. De Rossi verkar vara en bra grabb.”
Det måste verkligen göra ont att se två Romfödda romanisti spela för laget i sitt hjärta karriären ut. Oavsett om man håller på Lazio eller inte; den som säger att Totti inte är en fuoriclasse har jag fotbollskunskapsmässigt ingen som helst respekt för.
Två veckor kvar.
* http://www.youtube.com/watch?v=12Iof4XACFc
___________________________________________________________
7/2 - Söndag den 5 februari. Väckarklockan ringer klockan 10:30, jag tackar vänligt men bestämt nej till bakfyllan och tar mig upp ur sängen med en stor dos grinta. Har stämt träff med Lindgren klockan 11 för lite frukost; cappuccino och cornetto.*
Det vankas big match, även om man inte riktigt har den där big match-känslan då matchen spelas på dagen istället för i kvällsmörker. Inter är ett av de få Serie A-lag jag aldrig sett Roma möta på Olimpico förut och känslan inför matchen är minst sagt oviss. Militos galna målform, Romas debacle mot Cagliari, två hönsgårdar till försvar. Faktumet att De Rossi är tillbaka ingjuter dock hopp; med honom på planen är vi ett helt annat lag. Han är bollvinnare, playmaker och försvarsmur i ett, han gör vår backlinje så mycket bättre med sitt understöd och med honom tillsammans med Pjanic så kan vem som helst spela som tredje mittfältare och vi har ändå Italiens bästa mittfält, hands down. Sedan att han äntligen skrev på nytt kontrakt utan klausuler, quanto ti voglio bene Danielino!
Vi hoppar av bussen utanför Olimpico runt 13-tiden för att äta porchetta** och dricka Peroni, som sig bör när det är match. Det finns ett ställe tvärs över gatan mitt emot stadion som visar fotboll, vi sätter oss där och avnjuter Genoas viktoria mot Lazio.
Då jag inte riktigt var på alerten när biljetterna släpptes fick jag bara biljett till Distinti Sud, sektionen som är bredvid Curva Sud. Det är ett bra alternativ om man inte vill spendera så pass mycket pengar som för en långsida, men ändå vara nära stämningen från kurvan. Tanken slår mig att antingen hoppa över plexit till kurvan eller tjafsa med vakterna för att bli insläppt där istället, men min svenska icke-outlaw-karaktär gör att det stannar vid just en tanke och jag sätter mig snällt nära kurvan på rätt sida plexit. Jag kommer aldrig bli någon riktig ultra'. Men vem bryr sig?
Väl inne på stadion är alla flaggor uppradade horisontellt, högt upp i kurvan vilket tyder på att det kommer bli tifo. När spelarna kommer in tar halva delen av kurvan upp röda ballonger och snurrar runt de i luften medan andra halvan kör gula. Originellt, enkelt och effektfullt. Stämningen i första halvlek är bra, efter Borinis 3-0 är den ungefär som ni kan tänka er att den är när man leder med 3-0 mot Inter, matchen är punkterad och man håller på att rulla ut motståndarna fullständigt. Bland flera sköna ramsor drogs den romerska visan "La societa dei magnaccioni"*** igång och stora delar av Distinti och övriga sektioner sjöng med. Romarna ville visa vilka som är huvudstadslaget helt enkelt.
Alla som såg matchen vet att det fanns väldigt mycket att glädjas åt. Något av det som gladde mig mest var inhoppet av 18-årige Piscitella, varpå Curva Sud direkt tillägnade honom en ramsa, en gammal ramsa i ny tappning:
”E facci un gol eh eh ,e facci un gol eh eh, e Piscitella facci un goool……”
Givetvis berättade han för Corriere Dello Sport efter matchen att han knappt fattade att det var sant.
Sedan var det ju det här med snön. Det kastades flera hundratals snöbollar sektionerna emellan, men även från kurvan in mot personalen intill planen. Märkligt nog fick Roma böter för snöbollarna på sammanlagt 7000 euro, då inräknat att de smällt av ett par petardi. Hur som helst ett kul inslag med snöbollskrig på Olimpico, de hårda grabbarna i Curva Sud var som en flock barn på julafton.
Ett snötäckt Rom sett från Gianicolo
* Den klassiska italienska frukosten. Inget du förespråkar som kostrådgivare till landslaget i långdistanslöpning; ju mer socker desto bättre. Fullkorn och sådan skit har inte fått riktig slagkraft här nere. Cornetto är italienska för croissant.
** Smaksatt griskött serverat i bröd.
*** http://www.youtube.com/watch?v=NylwMMANZIg
___________________________________________________________
2/2 - Många ungdomar i Rom klär sig väldigt ledigt. Mjukisbrallor/träningsoverall, likadana sneakers som sina kompisar, likadan glansig jacka. En väldigt märklig trend bland dessa ungdomar är att ha ett fotbollslags logga på mjukisbrallan/träningsoverallen. Enligt min empiriska och väl genomarbetade undersökning är fördelningen som följer:
Premier League-lag: 60%
AS Roma: 30%
Real Madrid & Bayern München: 10%
Jag har ingen bra förklaring till hur detta skamliga mode har uppkommit bland 70% av träningsoverallsbärarna, men jag antar att det blivit coolt att ha ett lag även utanför Italien. Sedan om man följer laget eller inte har jag ingen aning om, men hur som helst är det ett intressant fenomen.
Idag klockan 18:33 såg jag, för första gången sedan jag kom till Rom för 29 dagar sedan, Lazios symbol på en människokropp. Det var en flicka i nedre tonåren som hade den på sin jacka.
Jag åker med lokala transportmedel en timme om dagen till och från skolan, går på lokal med jämna mellanrum om kvällarna. Det är alltså inte så att jag sitter här i min källare med Roma-radion i öronen dygnet runt och bara går ut när jag ska handla min utsökta, tunna, vedugnsbakade pizza med tomatsåst, mozzarellaost och salsiccia* alternativt färska champinjoner, på grannpizzerian. Så hur kan det här komma sig?
Jag vet att många laziali bor utanför Rom alternativt bland stadens rikare områden, men ändå tycker jag det är uppseendeväckande få personer som i vardagen visar sitt stöd för Lazio. Har läst någonstans att det går cirka en laziale på tre romanisti i Rom, därför tycker jag att man på en månads tid borde ha sett fler. Slutsatserna kring detta får ni dra själva.
Senaste nytt angående Roma är att Inter-matchen på lördag är flyttad från 20:45 till 15:00. Detta på grund av de senaste rapporterna som säger att det väntas bli minusgrader samt två till tre centimeter snö under lördagen, något som har fått Roms invånare att helt tappa fattningen. Volontärarbetarna rustar, snökedjorna säljs som smör och man förväntar sig totalpanik bland såväl bil- som flygtrafikanter. Min lärare nämnde att det var snart 30 år sedan det snöade och snön faktiskt lade sig på marken utan att smälta i Rom. Jag lovar att lägga upp en bild på ett snötäckt Colosseo om detta händer.
* Italiensk korvsort baserad på fläskkött, vanligen smaksatt med bland annat vitlök och pepparkorn.
__________________________________________________________
28/1 - I samband med Juve-matchen i tisdags var jag och min Roma-vän Marcus på besök hos Roma Club Testaccio. Det är en riktigt klassisk Roma Fanclub belägen i, hör och häpna, Testaccio. För er som inte varit där kan jag verkligen rekommendera ett besök. Berätta gärna att ni är från Sverige så får ni kanske samma respons från gubbarna som vi fick: varsin öl och sittplats till matchen till reducerat pris samt oändlig tillgång till nyköpta supplì.* Sedan jag var där senast, för tre år sedan, har de blivit tvungna att flytta på grund av för hög hyra precis som Supplì-mannen, tillika klubbens ägare, pratar om i följande klipp från 2008: http://www.youtube.com/watch?v=XVLYD_N66Po
En lite rolig grej var att en av stammisarna blev så upphetsad av vår närvaro att han ringde sin romerska vän, som gjort en "Pappa Zucconi" det vill säga flyttat från Rom till kalla Sverige, och lät oss byta några ord med honom. Denne man visade sig ha någon form av Roma Fanclub i Stockholm, vissa av er vet säkert vem jag pratar om. Ni finner hans blogg här: http://manlio.bloggagratis.se/
Idag, lördag har jag spenderat tid med släkten och passade på att kolla in min 11-årige kusin spela calciotto.** Han spelar för Scuola Calcio Milan, en organistation som i grunden är kopplad till AC Milan. Ni kan sänka ögonbrynen igen, för denna organisation är utspridd över hela landet och är i princip bara en garanti att laget har kompetenta tränare och ledare. Nuvarande ledare är båda före detta Serie A-spelare, Giampiero Maini och Alessandro Cesaretti. Den förstnämnde har bland annat spelat för Roma, Milan och Vicenza under 90-talet medan Cesarettis karriär kan sammafattas med att han har räddat en straff i Messinatröjan, en straff lagd av självaste Francesco Totti år 2007. Även om namnet på laget är Milan så är det inte så att alla talanger direkt slussas till deras akademi utan vad jag förstår är det betydligt vanligare att de lovande ungdomarna hittar en klubb i närheten av där de bor.
Fotboll på den här nivån är lite speciell. Till en början finns det inga domare, pojkarna dömer allt själva för att lära sig respektera sina motståndare. Detta fungerade optimalt då det inte uppstod en enda tveksam eller frustrerad situation. Vidare spelas matchen i tre 15-minutersperioder där man får en poäng för varje vunnen eller oavgjord period. Alltså, om lag 1 vinner första period får de en poäng, spelar de oavgjort i nästa får båda lag varsin poäng, vilka man sedan räknar ihop i en vanlig serietabell.
Milan slog det lokala Romlaget Romulea med 3-0, 6-1, 4-0 och jag bjöds på flertalet vackra mål och spelkombinationer. De två mest tongivande spelarna i Milan gjorde lite som de ville och till nästa match ska jag lägga deras namn på minnet för de var magnifika och förhoppningsvis beträder de båda Olimpicos matta om sju-åtta år.
Viktig match imorgon mot Bologna, hoppas ni är laddade! Väntar mig ingen välkomstdrink till Diamanti från Curva Suds sida.
* En romersk specialitet bestående huvudsakligen av ris, tomatsås och mozzarellaost, friterat till en liten boll. Grymt goda.
** Som vanlig fotboll fast med 8 spelare och mindre plan.
__________________________________________________________
22/1 - Roma-Cesena igårkväll. Möter upp redaktionsmedlem Lindgren utanför arenan, denna gång har jag plåt till Curva Suds centrala del. Vi har båda en bra känsla inför matchen och när Borini springer in på planen för att värma upp istället för Bojan späs denna känsla på ytterligare. Jag tror jag börjar få en thing för den kvicke lille Bolognesaren.
31 sekunder in i matchen övergår den sköna känslan till eufori. Det är precis som om folk inte riktigt uppfattar att det blivit mål förän fem, tio sekunder efter målet. Målfirandet börjar i olika etapper. Vad hände?
För er romanisti som ännu inte varit i Curva Sud kan jag berätta att man har en ganska begränsad överblick över planen då man dels är långt ifrån motståndarnas mål i första halvlek, dels viftar det flaggor som titt som tätt skymmer ens synfält, främst i de nedre sektionerna där vi för kvällen håller till. Det är även här ramsorna utgår ifrån, med hjälp av sju-åtta strategiskt utspridda klackledare som matchen igenom står och dirigerar sitt manskap med ryggen emot planen. Med andra ord; Curva Sud är man i för att sjunga och stötta sitt lag i första hand.
Åttonde minuten, Tottis volley - 2-0. I samma minut, 3-0. Speakern hinner inte annonsera Tottis mål innan Borini slår till, han kör en kompromiss:
"Francescooo" - TOTTI!
"Fabiooo" - BORINI!
"Francescooo" - TOTTI!
"Fabiooo" - BORINI!
Det blir inga 13-0 som man drömde om efter inledningen, men likväl en vacker och stabil fem-etta. Stort att se Totti bli historisk som meste målskytt för en och samma tröja i Serie A.
Enligt mig kommer stämningen i Curvan då och då upp på förväntad nivå med tanke på vad som sker ute på planen, kanske främst under andra halvlek. Tyvärr konstateras det för min del att det inte riktigt är samma sak som det var för bara 5-6 år sedan, innan la Tessera kom in i bilden. Men what the heck, det är ju inte så att man inte går hem med ett leende på läpparna och firar med porchetta och Peroni för det.
__________________________________________________________
18/1 - Det är mycket snack kring Romas nästa förmodade nyförvärv, brassen Marquinho från Fluminense. Det mesta verkar klart, förutom att Romaledningen vill avvakta lite till då han i så fall skulle uppta den sista icke-europeiska platsen i laget. Vad tycker egentligen romarna om denna troliga värvning?
Jag har fått intrycket av att många ser värvningen som något onödig, exempelvis Mario "Marione" Corsi, en oerhört passionerad och omtyckt romanista som leder radioprogrammet "Te La Do Io Tokyo" vilket enbart är tillägnat Roma. Han tycker att om vi väl ska värva någon nu i januari bör vi värva en som verkligen kan göra skillnad. Visserligen är det på lån med köpoption, men kommer han ens att få någon speltid för att bevisa vad han går för när det väl gäller? En väldigt intressant aspekt i frågan är också att Enrique ifrågasatt om Marquinho verkligen kan höja kvalitén på laget. Vi får helt enkelt vänta och se, Sabatini är trots allt inte Pradé.
Igår tog samme Mario, med sin kumpan Jonathan, upp det nya fenomenet att kolla upp spelare på youtube. Enligt dem säger en youtube-film inte ett smack om en spelare och för att förtydliga detta togs två före detta Romaspelare upp som exempel på hur det kan gå när man ser en spelare göra galna grejer på youtube för att sedan inte riktigt leva upp till kraven:
Wilhelmsson(19 matcher, 1 mål) och Dahlin(3 matcher, 0 mål).
Det nämnda radioprogrammet går ut på att folk ringer in och säger sin mening om något rörande laget, varpå dessa två herrar svarar mer eller mindre medhållande. Idag ringde en person in som påstod sig ha en vän som är en av Daniele De Rossis allra närmsta vänner. Han sa att kontraktet redan var skrivet i förra veckan och att de nu bara väntar på att göra det officiellt (ingen aning om varför). Givetvis låter detta alldeles för sjukt för att vara sant, men folk verkar övertygade om att han skriver på, även om det i sommar kan komma att bli ett nytt beslut för Roma att ta om någon lägger upp 40-50 miljoner euro på bordet.
I måndags lärde jag känna vice ordförande för Roma Club Norvegia då vi började på samma skola. Han berättade om trevliga skandinaviska planer inför vårderbyt för alla som kommer ner, något ni givetvis inte vill missa.
___________________________________________________________
12/1 - Känslorna som bubblar i en när man tar de där kliven upp för trapporna inne på arenan för att till slut få syn på den gröna gräsmattan. Obeskrivliga. Alltid desamma, spelar ingen roll om det är derby eller en åttondelsfinal mot Fiorentina i Coppa Italia som ikväll. Kvällsmatch dessutom, fotboll ska i min mening spelas på kvällen för maximal njutning. Strålkastarna ska vara inställda på högsta ampere och man ska ha försökt få en hel dag att gå så snabbt som möjligt.
Flaggor som viftar, en bomb, i Italien kallad petardo, smälls av och plötsligt drar ett öronbedövande busvisslande igång när motståndarlaget springer in för att värma upp. Du behöver inte dricka dig full, ta droger, spela poker eller träffa kvinnor för att få dina kickar – här snackar vi berusning som ingen annan.
Jag har biljett till Curva Sud, dessvärre till den något lugnare, sittande delen. Är man smidig och modig nog går det att lösa genom att klättra över de relativt höga plexiglasen, men jag nöjer mig för denna gång. Bredvid mig sitter en 70-ish gubbe med sin förmodade sonson. Vid i princip varje domslut emot Roma hoppar de upp från stolarna, hyttar med näven och skriker haranger som hade fått Snoop Dogg att rodna. Italien kan verkligen vara rörande vackert mina vänner.
På tal om sköna karaktärer, det finns en gubbe som säljer någon form av tilltugg inne på stadion. Vissa av er känner säkert till honom, han är kort, skäggig, vithårig och smal, har ovanligt synliga blodådror på underarmarna samt utstående armbågsleder som om det var en golfboll under huden vid varje led. Detta eftersom han bär på sitt tunga gods upp och ner längs trapporna. Han klappar slumpmässigt i händerna, ett klapp som tåls att jämföras med tidigare nämnda petardi, och utstrålar en exceptionell pondus och karisma. Sagolik karaktär.
Jämfört med matchen i söndags tycker jag Curva Sud var mer taggat igår mot Fiorentina. De sedvanliga ramsorna om ”le toscane”, om Delio Rossi och om zingaro Behrami sjöngs med kraft och andra halvlek gick mestadels åt till att sjunga, le och njuta om vartannat.
Det finns en radiokanal i Rom som heter "Centro Suono Sport" som i princip enbart är tillägnad AS Roma, vilken jag lyssnar på emellanåt. Killarna där drömmer om Jovetic, och jag kan inte förneka att det utsöndras en viss salivmängd vid tanken på honom i Romatröjan. Men jag tror vi har har våra potentiella fuoriclasse redan i Lamela, Pjanic och kanske även Borini.
A dopo!
