Krönika: Kalaset som kom av sig
Den här säsongen fyller klassiska Montreal 100 år. Det förbereddes en storsatsning mot Stanley Cup, men Canadiens floppade rejält och tog sig precis till slutspelet. Väl i slutspelet blev man överkörda av de gamla rivalerna Boston. Här är historian om kalaset som kom av sig.
100-årsfirande Montreal, ligans kanske mest klassiska lag, skulle satsa stenhårt på Stanley Cup den här säsongen. Det utlovades under sommaren, och förstärkningar skulle införskaffas. För första gången sedan 1993 skulle Montreal vinna Stanley Cup, sades det. Som en del av firandet belönades även Montreal av NHL med att bli värd till både All Star-matchen och Draften 2009 – och hur det gick med All Star-matchen vet vi alla. Pinsamt är det enda ord som kan förklara den här säsongens All Star-match.
Den här säsongen har precis allting gått emot Montreal. Man imponerade inte i grundserien, var chanslösa i slutspelet och under hela säsongen har problemen avlöst varandra i Montreal. Kort och gott kan man säga att kalaset kom av sig – och här följer historian:
Den utlovade satsningen var skrattretande. Michael Ryder, Mark Streit och Cristobal Huet var de enda betydande spelarna som försvann – och det är spelare som man utan tvekan ska kunna ersätta med klart bättre förmågor om man är general manager för Montreal Canadiens.
Bob Gainey valde dock att helt förbise det faktum att Streit, en av ligans bästa pointman i powerplay, försvann. Därmed har Montreal tappat två av ligans bästa powerplay-backar inför de två senaste säsongerna i och med att man inför säsongen 07/08 tappade Sheldon Souray till Edmonton – och man har inte ersatt dem. Det skriker tjänstefel överallt.
På forwardssidan plockade man under sommaren in Alex Tanguay och Robert Lang. Det är förvisso två klart kompetenta spelare – men vinner de Stanley Cup åt dig? Definitivt inte. De kan göra lite nytta under den transportsträcka som grundserien är, men när de hettar till i slutspelssammanhang räcker de inte till. Sedan glansdagarna i Colorado har Tanguay inte varit lyckosam i slutspelet – och på den gamla goda tiden var det snarare Peter Forsbergs storhet som bar fram Tanguay. Lang stod förvisso för en bra insats i grundserien med 39 poäng (18+21) på 50 matcher, men under hela sin karriär så har han aldrig höjt sig i slutspelet. Snarare tvärtom.
---
Det största felet som Bob Gainey gjorde var dock att släppa iväg Cristobal Huet utan någon som helst ersättning inför förra säsongens trading deadline. Inför den här säsongen konstaterades det sedan att ungtupparna Carey Price, 21, och Jaroslav Halak, 23, skulle bära Montreal. Det var dömt att misslyckas redan på förhand.
Det är två målvakter med enorm talang, inget snack om saken. Men de behöver med all tydlighet en rutinerad back-up som kan hjälpa och guida dem när det blåser kring dem. Prices sophomore slump var inte svår att förutse efter hans bristande insatser i förra slutspelet, och något förtroende för Halak verkar inte finnas i Montreal – trots att det är slovaken som har visat klart bäst form den här säsongen.
Redan på förhand stod det klart att Montreal skulle köra med Price, oavsett dagsform. Då är det inte lätt att prestera som 21-årig sophomore.
Publiken i Montreal gjorde dessutom inte någon större insats för att bära fram Price. Istället visade de gång efter annan sitt missnöje med honom – och det fick sin kulmen i natt när Boston slog ut Montreal efter 4-0 i matcher i Conference-kvartsfinalen. Trots att Price inte kan beskyllas för de insläppta målen buades han ut av hemmapubliken och när han sedan motade en helt vanlig dumpning hånades han genom jubel.
Price svarade då publiken genom att höja sina armar – precis som Patrick Roy gjorde 95/96 innan han krävde att bli bortbytt. Det är inte första gången som Price jämförs med Roy, men den här gången är det slående. Det enda rätta som Price kan göra nu är att lämna Montreal om han vill nå upp till sin fulla potential. Ledarstaben utnyttjar honom helt fel och publiken hånar honom för det. Enough is enough.
Det värsta som publiken i Montreal gjorde under slutspelet var dock inte att bua ut Price. Man valde även att bua under USA:s nationalsång, vilket bara är fullkomligt patetiskt. Det är en sak att bua ut sina egna spelare om man är missnöjd, men att håna nationalsången är fullkomligt klasslöst, och någon reprimand borde Montreal få för det här. NHL kan inte straffa publiken, utan får istället låta Montreal få ansvaret.
---
Publiken ska inte rikta sitt missnöje åt Price – missnöjet ska istället riktas mot organisationens general manager, Bob Gainey. Han har byggt upp ett lag som består av spelare utan någon större vilja och passion. I grundserielunken kan de hävda sig, men så fort slutspelets ökade intensitet och fysiska spel kommer in i bilden är de chanslösa. Vi såg det i fjol och vi såg det i år igen.
Alexei Kovalev var fullkomligt oduglig den här säsongen. Han var lat, oengagerad och självisk. Det sades att han var missnöjd med sina lagkamrater, han fick ledigt mitt under säsongen och var helt enkelt Montreals klart största besvikelse.
Saku Koivu gjorde några poäng, men han är inte värdig att vara Montreals lagkapten och ledare. Bröderna Kostitsyn har visat sig vara ojämnheten personifierade och rapporterades dessutom vara ute i olagligheter mitt under säsongen. Tomas Plekanec och Chris Higgins har inte imponerat under säsongen, och bidrar inte med allt för mycket på isen. Den tidigare så tuffe och fruktade Mike Komisarek har varit en skugga av sitt forna jag. Georges Laraque ska vi inte ens prata om.
De enda som kan lämna den här säsongen med huvudet högt är alltid lika säkre Andrei Markov, veteranen Roman Hamrlik, forwardstalangerna Maxim Lapierre och Guillaume Latendresse och en del av de yngre förmågorna som kom upp och visade lite hjärta och engagemang, som exempelvis Greg Stewart och Matt D’Agostini.
---
Ett annat stort fel som Bob Gainey gjorde var att sparka Guy Carbonneau. Gainey måste snarare inse sina egna begränsningar som general manager istället för att skylla på andra. Carbonneau förde förra säsongen Montreal till topplatsen i Eastern Conference och blev nominerad till Jack Adams Award. Han hade förmågan att höja Montreal över sin nivå, men fick den här säsongen en trupp som definitivt inte är bättre än den åttondeplats de slutade på, frågan är om de kanske inte till och med överpresterade även den här säsongen.
Carbonneau fick förlängt kontrakt under den här säsongens training camp och började också säsongen bra med Montreal. Men i takt med att säsongen fortskred visade sig Canadiens svaga lagbygge och man började falla i tabellen. Gainey gjorde sig då av med honom och klev själv ner i båset. Kanske kände han trots allt att det är han själv som måste försöka rätta till sina egna fel.
Till slut tog sig Montreal nätt och jämt till slutspel, men blev där svepta av Boston, vilket inte var någon större skräll. Framförallt inte när man fick klara sig utan Andrei Markov, och en del andra spelare drogs med skador. Faktum är att det kom rapporter om att vissa spelare överdrev sina skador för att slippa spela.
---
Nu har det dessutom kommit rapporter om att Montreals ägare vill sälja laget, och spekulanterna är allt ifrån Céline Dion till Serge Savard, organisationens gamla general manager.
Det enda som kan rädda Montreals heder är en total make-over, vilket ett ägarbyte kanske kan generera i. Man har flera spelare vars kontrakt går ut till sommaren och den nuvarande ledningen kommer med största sannolikhet att förlänga med spelare som Saku Koivu, Alexei Kovalev, Alex Tanguay och Robert Lang, vilket är det sämsta de kan göra.
Det är dags för Montreal att lämna Gainey/Koivu-eran bakom sig och gå vidare. Den nuvarande eran förde dem ingenstans och det är nu dags att inse det. Man har en bra kull med talang på uppgång och det måste man utnyttja. Det är dags för Montreal att bygga om från grunden.
De unga spelarna måste få mer uttalade roller och nya spelare med bättre inställning, större vilja och stolthet samt med hjärta för Montreal måste komma in. Montreal måste inse att man behöver energispelare och stake i laget, inte spelare som konstant viker ner sig.
Ligan behöver ett Montreal i slag. Organisationen är så pass klassisk och har en så står fanbase över hela världen att ett Montreal som underpresterar sätter sina spår i hela ligan.
Så pass stora är trots allt Montreal.
