En hockey saga
Den här historien utspelar sig under slutet av 1904 och början av 1905. Klondike ger associationer till guldrush, guldgrävare och vilda västern men även till ishockey om man vet var man ska leta. Under 1800-talet och början på 1900-talet var Stanley Cup en sk. utmaningspokal dvs. alla lag kunde utmana det lag som var mästare just då, om laget ansåg vara tillräckligt bra blev det en utmaning om Stanley Cup i bäst av tre matcher.
En Hockeysaga
Det var en gång för länge sedan, närmare bestämt december 1904. Ottawa Silver Seven var Stanley Cup mästare och ansågs vara det bästa lag som funnits med spelare som Harvey Pulford, Alf Smith, Harry Westwick och framförallt One Eyed Frank McGee, samtliga invalda i Hockey Hall of Fame. Dessutom spelade den i HHoF invalde Billy Gilmour också för Ottawa Silver Seven under 1905 men han deltog inte just denna utmaning om Stanley Cup. I Dawson City huvudort i Klondike Yukon territoriet fanns det samtidigt en lokal liga för ishockey. Överste Joe Boyle även kallad för ”The King of the Klondike” tyckte att det skulle vara en bra idé att utmana om Stanley Cup, han skänkte 3,000 CAD för att få matchen till stånd och laget kallades Dawson City Nuggets. 3,000 dollar 1904 det var en förmögenhet på den tiden, och skulle säkert motsvara över 1 miljon svenska kronor i dag. Utmaningen godkändes, nu skulle bara laget ta sig till Ottawa eftersom mästaren alltid hade hemmaplan.
Resan på 4,400 miles (ca 700 mil) kom att ske via cykel och hundsläde mellan Dawson City och Whitehorse, tåg från Whitehorse till Skagway, båt från Skagway till Vancouver och slutligen tåg från Vancouver till Ottawa. Resan påbörjades den 19 december 1904, de lämnade Skagway på nyårsafton 1904 och kom fram till Ottawa den 12 januari 1905, dagen innan den första matchen skulle spelas. Nuggets försökte få matchen framflyttad åtminstone en dag men blev nekade.
Match # 1 slutade 9-2 till Ottawa efter 4 mål av Alf Smith, Nuggets spelade jämt med Ottawa under första perioden sedan tröt orken och laget föll igenom.
Match # 2 slutade med en förkrossande seger för Ottawa 23-2, One Eyed Frank McGee gjorde 14 mål ett rekord som aldrig kommer att slås, Harry Westwick gjorde 5 och Alf Smith 3. Ottawa borde ha vunnit med ändå mer om det inte varit för den blott 17-årige målvakten Albert Forrest i Nuggets. Forrest utsågs till sitt lag MVP i båda matcherna.
Efter andra matchen hölls en bankett i Ottawa för det förlorande laget. Det var efter den banketten någon kom på den lysande idén att försöka sparka Stanley Cup pokalen över den frusna Rideau kanalen, han misslyckades och pokalen fick hämtas upp dagen efter.
Efter Stanley Cup matcherna stannade Dawson City Nuggets kvar i östra Canada och genomförde en turné på 23 matcher innan de återvände till Klondike. Legenden säger att Albert Forrest den unge målvakten gick de sista 350 milen (drygt 560 km) mellan Pelly Crossing och Dawson City ensam.
Albert Forrest är den yngste spelare som deltagit i en Stanley Cup final, någon (jag har inte lyckats få reda på något namn) har skrivit en dikt om honom och den andra finalmatchen. Jag har tagit den ifrån den kände hockey historikern Brian McFarlane's sida Ithappenedinhockey.com, den är faktiskt riktigt bra.
The Night I Faced One-eyed Frank McGee
Yes, I’m the boy who stood in goal,
Facing pucks he hurled at me.
Yes, I’m the lad whose job it was
To stop the Great McGee.
I tried my best but failed the test,
For the record shows that he
Scored 14 goals in a single game,
And all of them on me.
Oh dear, oh my, it was a catastrophe!
They cheered him loud, they cheered him long.
It was quite a sight to see.
Each time he scored, the more they roared,
“You’re our hero, Frank McGee.”
I stood there shaken, looking on,
The victim of his spree.
Oh yes, he scored those 14 goals,
It was easy as could be.
I wish he’d done it somewhere else,
And on someone else—not me!
When he tired, his mates took up the slack
Till the score reached 23.
Oh dear, oh my, it was a catastrophe!
Someday, when I’m old and grey
With my grandson on my knee,
I’ll tell him of the night I faced
The mighty Frank McGee.
I’ll tell him of his blazing shot
And his boundless energy
And how he played with one bad eye—
Why, the man could hardly see!
But his scoring touch was a gift from God,
At least, that’s my philosophy.
I’ll talk about Lord Stanley’s Cup
And how it slipped away from me
Because of hockey’s greatest star,
Old one-eyed Frank McGee.
Oh dear, oh my, it was such a catastrophe!
Källor: Ithappenedinhockey.com, Greatesthockeylegends.com, Legendsofhockey.net,
