Scott Gomez - Ett smart drag
Reaktionerna var starka bland Montreals fans när det stod klart att man tradat till sig Scott Gomez från Manhattan. Efter att ha trånat efter Vincent Lecavalier i flera år kändes Gomez för många som ett gigantiskt antiklimax. Han är knappast någon målskytt av rang, han mäter inte över sex fot på höjden och framförallt är han inte franskkanadick.
Själv tillhör jag dock den minoritet som är förhållandevis satisfierad med traden. Självklart hade även jag väldigt gärna sett Lecavalier beträda Bell Centres is iklädd röd mundering, men ska man vara realistisk så var detta troligen ett bättre sportsligt drag än att trada för Lecavalier. Förklaring följer.
Det vi gav upp för Gomez var Chris Higgins, Doug Janik, Ryan McDonagh samt Pavel Valentenko. Janiks värde är nära noll, och han är det nog ingen som gråter över att bli av med. Higgins däremot är en mycket kapabel forward. Han åker skridskor bättre än de flesta och jobbar hårt över hela isen. Hade det inte varit för att han saknar förmågan att hitta nätmaskorna hade han varit en klasspelare, och god för över 30 mål per säsong. Hittar han målsinnet i Rangers kan det bli riktigt bra, men tillåt mig att tveka efter fyra år av missade frilägen.
Valentenko har tveklöst potential, men efter en misslyckad sejour i Hamilton Bulldogs känns det inte alls säkert att han kopmmer slå sig in i Rangers backbesättning. Dessutom lär ryska rubler och hemmalagad mat locka, vilket han fick känna på när han spenderade vintern i Moskva. McDonagh svider desto mer och är den del av traden som är kanske svårast att svälja. Han draftades av Montreal i första rundan 2007, och har potential att spela i Rangers första backpar i framtiden. Det som gör att man kan acceptera denna förlust är Montreals fina utbud av högklassiga backprospects. Med Yannick Weber och P.K. Subban redo för den stora scenen ser det riktigt bra ut på backsidan.
I utbyte mot denna kvartett införskaffades en etablerad förstacenter som kan transportera upp pucken över isen och leverera passningar av yppersta klass. Han är varken någon jätte eller målkung, men han vet hur man skapar målchanser och är inte rädd för fysiskt spel. Ett stort plus med Gomez är hans skadehistoria. Under sin karriär har han aldrig missat mer än tio matcher under en säsong, och det är nog så viktigt med toppspelare som inte missar halva säsonger på grund av skada. I spelstilen skulle man kunna likna honom vid en Koivu med en bra mycket större offensiv uppsida. Till skillnad från Koivu kan Gomez med sin puckhantering bestämma rytmen i spelet, lite på samma sätt Kovalev kan när han har en bra kväll.
Det Lecavalier tillför som Gomez saknar är målproduktionen. Gomez kan inte på egen hand gå in och sätta två baljor på det sätt Lecavalier kan. En nog så viktig del av spelet, men frågan är om den är värd så mycket som man hade tvingats ge upp. Rapporter säger nämligen att Tampa Bays GM Brian Lawton krävde att Andrei Markov skulle ingå i en eventuell trade för Lecavalier, och vi som följer Montreal vet hur mycket Markov betyder för laget.
Markov styr spelet när han är på isen och hans öppnande passningar är det få i ligan som kan matcha. Dessutom styr han Montreals så framgångsrika powerplay, och trots en stor svacka i vintras lyckades han komma upp i 64 poäng den gångna säsongen. Potential för en poäng per match finns där, var så säkra.
Det kanske mest imponerande är dock hur han ständigt gör sin backpartner till lagets näst bäste back. 2005-06 var det Craig Rivet som fick rida på Markovs framgångar och hade sin klart bästa säsong i karriären, därefter fick Mike Komisarek i två år kampera tillsammans med Markov och han seglade följdaktligen upp till att bli en av ligans bästa defensiva backar. Ett par månader in på den gångna säsongen drabbades Komisarek av en skada och Josh Gorges tog hans plats. Gorges svarade för en fantastisk säsong, medan Komisareks stjärna dalade under andra halvan av säsongen när han återvände och fick spela i det andra backparet.
Poängen med denna alltför massiva textmassa är att hur gärna man än hade sett Lecavalier i Montreal måste man se till det sportsliga först. Markov är en alltför viktig del av Montreals framgångar, och man har en större chans att åstadkomma något med Markov och Gomez som fältherrar än Lecavalier som ensam ska bära laget på sina axlar.
