6-1-förlust avslutade Canadiens säsong
Montreal Canadiens säsong avslutades med en 6-1-förlust, som gav Ottawa Senators segern i matchserien med 4-1. Matchen var typisk för matchserien, där Montreal länge dominerade matchbilden, men hade ungefär lika mycket flyt som en stenbumling.
Det var ett rumphugget Montreal Canadiens som kom till spel i nattens ödesmatch mot Ottawa Senators. Lars Eller var fortsatt borta med en hjärnskakning, och sedan sist har nyheterna kommit att Brian Giontas säsong var över redan innan nattens match, då han måste operera en avsliten biceps i vänster arm. Dessutom visade sig Carey Prices knäskada som han drog på sig vid Ottawas sena kvitteringsmål vara så pass allvarlig att han skulle missat även eventuella resterande matcher i serien mot Ottawa. Och som om det inte vore nog satt även Brandon Prust och Ryan White på läktaren med överkroppsskador.
Skadan på Carey Price gjorde att Peter Budaj fick göra slutspelsdebut från start i Canadienströjan. Och det gick... sådär. För att vara snäll.
Canadiens kom ut och spelade med – som det så populärt heter numera – desperation, även om det är någonting negativt i mina ögon. Och efter att Canadiens inlett med några starka byten, och Rene Bourque misslyckats att göra mål på en jättechans, gjorde Ottawa 1-0 på vad som egentligen var första gången man hade pucken i offensiv zon. Ett löst skott från Matt Kassian träffade Budaj mitt i magen, men Budaj var på lika givmilt humör som den Ned Flanders han har målad på hjälmen. Returen släppte han rakt ut i banan, en bjudning utan motstycke, och Zack Smith hade bara att plocka upp pucken och runda Budaj för att ge Senators en viktig ledning och tysta Bell Centre.
Efter det fortsatte Canadiens press mot Craig Anderson som gjorde några riktigt bra räddningar, och även hade stolpen med sig när Rene Bourque återigen misslyckades med att sätta dit pucken, den här gången på praktiskt taget öppet mål. Istället skulle Senators komma i ett 2-mot-1-läge, och efter att returen gått via stolpen och baksidan på Budajs ben la sig pucken till ro i målgården, där Cory Conacher kunde raka in den. 2-0 och Canadiens var i brygga.
I slutet på den första perioden kom dock hoppet tillbaka. Efter att Daniel Alfredsson åkt ut för interference lyckades PK Subban sätta pucken över Andersons vänstra axel, via ribban och i nät. Ett oerhört psykologiskt viktigt mål, då det endast återstod 15 sekunder av perioden.
Men inte skulle oflytet ta slut för det.
Canadiens fortsatte dominera spelet i den andra perioden, och utöver ett power play hade egentligen inte Senators pucken i Canadiens zon en längre period någon gång. Ett par gånger studsade returer rakt ut framför Anderson, men ingen Habsspelare var där för att slå in returen. Bästa chansen fick Colby Armstrong, som kom fri i boxplay. Han lyckades finta ner Ottawamålvakten på isen, men strax därefter ekade skottets stolpklang i hela arenan. 2-2 där i boxplay, och vi har en helt annan match framför oss.
Men boxplaymålet skulle visserligen komma i matchen. För Senators.
När Canadiens styrde spelet, och var någon decimeter från att få fram en passning till Brendan Gallagher för öppet mål, kom Senators på en kontring. Första skottet av Erik Condra blockerades, men det andra skottet styrdes via Kyle Turris in för 3-1. Turris låg på Peter Budaj i målgården, ditknuffad (även om ingen kan beskylla honom för att kämpa mot det särskilt hårt) av Tomas Plekanec, när pucken som annars hade gått utanför tog i hans byxa och in i mål.
Såhär i efterhand kan man nog säga att det var där matchen dog. Att släppa in ett sånt mål i boxplay är inte bara jobbigt, utan rent förkrossande, och även signifikativt för hur matchserien sett ut. Stolpe ut för Habs, stolpe in för Sens.
Canadiens såg helt håglösa ut i den tredje perioden. Daniel Alfredsson avgjorde matchen definitivt med sitt 4-1-mål i power play, knappt sju minuter in i perioden. Ett retligt löst skott som gick in bakom en skymd Budaj, men han kan heller knappast beskyllas för att ha jobbat hårt för att se pucken. Även 5-1 slank på något obegripligt sätt in bakom Budaj, och som för att strö extra salt i såren gjorde Ottawa även 6-1 i powerplay, utan någon av sina ordinarie PP-spelare på isen. Men då var matchen både död och begraven för länge sedan. Man kan med ganska gott samvete påstå att Budaj borde ha tagit åtminstone 3 av 6 mål, är man elak 5 av 6. Vår käre humorvän Down Goes Brown summerade kanske Budajs insats bäst.
Ännu en oerhört sur förlust för Canadiens. Rent objektivt kan man faktiskt påstå att Montreal var det bästa laget i fyra av fem matcher, och ändå lyckades man förlora med 4-1. En storspelande målvakt på andra sidan, som dessutom filmade bort inte bara ett utan två Canadiensmål tidigt i serien som hade kunnat visa sig bli viktiga, satte stopp för Canadiens. Och när man väl lyckades överlista honom tycktes puckarna studsa utanför, eller i stolpar, eller precis förbi Canadiensspelares klubbor. Och på det skadade sig sex stycken av de 19 spelare som ställde upp på isen för den första matchen i serien. Inga dussinlirare heller. Price, Pacioretty, Gionta, Eller och Prust har alla varit nyckelspelare under säsongen, och Ryan White visade sin nytta för laget i de matcher han spelade.
Canadiens saknade helt enkelt allt vad flyt och tur vill heta, samtidigt som Ottawa hade alla möjliga hockeygudar på sin sida. Efter matchen hyllades Canadiensspelarna av publiken (samtidigt som Ottawaspelare lämnade isen sjungandes Olé, olé, olé) som de hjältar de faktiskt är.
För det här har faktiskt i mångt och mycket varit en säsong av glädje och positivitet, även om den avslutades på ett väldigt tråkigt sätt. Ge bitterheten någon vecka att lägga sig så återkommer vi med en säsongssummering som speglar just glädjen.
Montreal Canadiens – Ottawa Senators 1-6 (1-2, 0-1, 0-3)
Ottawa vinner serien med 4-1 i matcher
Skott: 34-29 (17-10, 11-8, 6-11)
Målvakter:
Peter Budaj: 29 skott, 23 räddningar. 79,3%
Craig Anderson: 34 skott, 33 räddningar. 97,1%
Utvisningsminuter: 32-22 (2-2, 2-8, 28-12)
