Legends of Montreal Canadiens #31 Bob Gainey
Bob Gainey, under slutet av sjuttiotalet beslöt NHL att instifta ett pris som enbart kom till för att han skulle kunna belönas som den superstjärna han var: Frank J. Selke Trophy.
Legend # 31: Bob Gainey
Robert Michael ”Le Capitaine” Gainey föddes den 13 december 1953 i Peterborough, Ontario, Canada. Gainey debuterade i Peterborough Petes i OHA säsongen 1971-72 och var ordinarie i sitt juniorlag säsongen efter. Han rankades inte att gå i den första rundan av draften 1973, men Canadiens GM Sam Pollock fick många journalister och fans att skaka på huvudet när han valde Gainey med det åttonde valet sammanlagt (Pollock var inte ensam att ranka Gainey högt, Minnesota Fighting Saints valde Gainey med sitt första val i WHA draften samma år, det sjunde valet sammanlagt), eftersom han inte var någon poängkung i juniorlaget så var det väldigt många som inte ens visste vem han var.
Redan säsongen efter, alltså 73-74 skulle Gainey bevisa för NHL och fansen att Pollock inte hade blivit galen. I efterhand har det blivit känt att hans juniorcoach Roger Neilson hade mycket god kontakt med Scotty Bowman under den här tiden, Canadiens visste med andra ord precis vad för sorts spelare Gainey var. Han fick börja i Nova Scotia Voyageurs i AHL men blev uppkallad till NHL och Canadiens redan efter sex matcher i farmarlaget och redan i sin första match i NHL presenterade han sig på allvar. Han åkte skridsko som en furie, han var alltid på rätt plats vid rätt tidpunkt i försvaret och trots att han nyss fyllt tjugo år så tog han ansvar som om han var en veteran med tjugo säsonger bakom sig.
Den andra säsongen 74-75 placerades han i andra kedjan tillsammans med Jacques Lemaire och Yvan Cournoyer, Gainey tog det defensiva ansvaret och de båda andra skötte offensiven. Sin andra säsong får han ihop 37 poäng på 80 matcher, han kommer bara att göra mer än 40 poäng tre gånger under sin karriär. När Canadiens vinner sin första av fyra raka Stanley Cup titlar säsongen 1975-76 rankas Gainey redan som en av NHLs absolut bästa defensiva spelare och efter säsongen blir han uttagen till Canada Cup 76. Svenska tidningar och journalister raljerar inför matchen mot Sverige över att han har blivit uttagen och de kallar honom ”ofarlig som ett barn framför mål”, när matchen mellan Sverige och Canada är slut så har Gainey gjort två mål och tillsammans med kedjekamraterna Lanny McDonald och Darryl Sittler haft lekstuga i det svenska försvaret. Kedjan hade innan matchen fått i uppdrag att neutralisera Sveriges bästa kedja med Anders Hedberg i spetsen, det gjorde de genom att helt enkelt inte tillåta svenskarna att komma ur egen zon.
Säsongen 76-77 vinner Canadiens igen men nu har Lemaire blivit befodrad till första kedjan med Guy Lafleur och Steve Shutt, Pete Mahovlich blir ny center i andra kedjan. Till nästa säsong har NHL insett att de har en superstjärna i ligan som aldrig kommer att vinna någon trofé om de inte gör något åt det, de (och Montreal Canadiens) instiftar Frank J. Selke Trophy som ska gå till ligans bäste defensive forward. Bob Gainey blir givetvis den förste vinnaren när han efter säsongen 77-78 belönas med Selke Trophy. Tyvärr finns det inte en chans att han skulle kunna vinna nuförtiden när journalisterna som röstar tydligen har bestämt sig för att ändra betydelsen av trofén från att gå till den bäste defensive forwarden till att istället gå till den bäste tvåvägsspelaren.
Säsongen 78-79 blir en av hans absolut bästa i karriären, han gör för första gången 20 mål i NHL och i slutspelet är han den store ledaren, han gör 16 poäng på 16 matcher och belönas med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Han vinner givetvis Selke Trophy också. Säsongen efter blir Canadiens brandskattat på spelare: Ken Dryden, Yvan Cournoyer, Jacques Lemaire och Scotty Bowman lämnar alla laget av olika anledningar. Gainey missar dessutom nästan 20 matcher av säsongen pga skada men det är ändå ingen tvekan om vem som vinner Selke Trophy efter säsongen.
Säsongen 80-81 tvingas Gainey att ta ett större ansvar även offensivt, han gör 23 mål och 47 poäng och det är hans bästa siffror under karriären.Han är given i Canadas lag till Canada Cup 81 och är en av få Canada spelare som inte behöver skämmas efter att Sovjetunionen vunnit finalen med 8-1. Han vinner Selke för tredje säsongen i rad och säsongen 81-82 vinner han den för fjärde och sista gången. 81-82 är hans näst bästa säsong poängmässigt och nu får han även ta ett mycket större ansvar eftersom han blivit utsedd ny lagkapten för Canadiens. Säsongen 82-83 är ännu en ganska misslyckad säsong för Canadiens men under säsongen bildas en av åttiotalets mest fruktade defensiva kedjor när Gainey paras ihop med rookien Guy Carbonneau och den fruktade fightern Chris ”Knuckles” Nilan. Kedjan kommer att sprida skräck i NHLs toppforwards under nästan sex säsonger tills Nilan tradas till NY Rangers 1988.
Nu följer två säsonger då Canadiens återigen är riktigt bra och går ganska långt i slutspelet men laget räcker inte hela vägen fram ändå. Säsongen 1985-86 är det dax för en ny Stanley Cup vinst, med Gainey och Larry Robinson som ärrade veteraner, Mats Näslund, Bobby Smith och Chris Chelios som nya stjärnor och rookies som Claude Lemieux, Stephane Richer och Patrick Roy krånglar sig laget till en final mot Calgary Flames som de besegrar med 4-1 i matcher. Under nästa säsong blir Gainey ganska svårt skadad och missar nästan halva säsongen, han är tillbaka till slutspelet och Canadiens blir besegrade i Conferencefinalen av Philadelphia Flyers där den blivande Conn Smythe vinnaren Ron Hextall dominerar fullständigt. 87-88 blir en mellan säsong för Canadiens, kedjan Nilan-Carbonneau-Gainey splittras och den nye vinnaren av Selke heter Guy Carbonneau. Året efter är ännu en säsong fylld av skador för Gainey men i slutspelet är han tillbaka och leder laget till en ny Stanley Cup final, det blir en returmatch mot Calgary Flames som Canadiens förlorar med 2-4 i matcher.
Efter finalen så slutar Gainey, han följer Jacques Lemaire's exempel och drar till Europa för att vara spelande tränare under en säsong. Säsongen 1990-91 är han tillbaka i NHL nu som coach för Minnesota North Stars som han för till Stanley Cup final redan under sin första säsong. Laget blev bara fyra i sin division och slog ur underläge hela vägen fram till finalen mot Pittsburgh Penguins och även i finalen stretade de emot bra, Pittsburgh vann med 4-2 i matcher. Säsongen efter gick det inte lika bra, Minnesota åkte ut i första omgången. 1992-93 blev han även GM och t.o.m säsongen 1995-96 var han både coach och GM för Minnesota/Dallas eftersom laget flyttades till säsongen 1993-94. Han för laget till slutspel ytterligare två gånger under sina säsonger som coach/GM innan han slutar som coach och koncentrerar sig på jobbet som GM.
Han är GM under Dallas storhetstid då laget vinner sin division fem säsonger i rad, säsongen 96-97 till 2000-01. Under de fem säsongerna går laget till två Stanley Cup finaler och vinner en Stanley Cup. Han slutar i Dallas efter säsongen 2001-02 och inför säsongen 2003-04 blir han utsedd till GM för Montreal Canadiens. Hans tid i Montreal blir ganska framgångsrik, framförallt lyckas han och ägaren George Gillett väcka lite av den gamla stoltheten igen. Han tvingas två gånger sparka coachen och själv ta över coachjobbet innan han säsongen 2009-2010 stiger åt sidan för att bli ”special advisor” till den nye GM Pierre Gauthier.
Under tiden som GM för Canadiens drabbas han av två tunga personliga tragedier, först så dör hans hustru i cancer och sedan spolades hans dotter överbord under en havskappsegling. Han blir invald i Hockey Hall of Fame 1992 och den 23 februari 2008 så hissas tröja #23 upp i taket på Bell Centre.
Citat:Larry Robinson under Canadiens gyllene år 76-79: ”Bob Gainey is just as important to the Canadiens as Guy Lafleur”.
Bob Gainey om varför han inte behövde spela några säsonger i farmarligan, utan kunde ta en plats som defensiv forward direkt efter juniorligan: There are a couple of reasons for that. I played as a defenseman until I was about 15, so I had that kind of mindset. And then when I did start to play forward, Roger Neilson was my coach.
Ken Dryden om Gainey: If you want a team to succeed, where the goal is to win game after game, you need a player with an emotional and a practical stake in the team game, a player to remind you of that game, to bring you back to it whenever you forget, to be playing conscience of the game then you need a man like Bob Gainey.
Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=N2YX2MtkAOA
http://www.youtube.com/watch?v=71zdvhKH7eA&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=BE6JrkxAN74
http://www.youtube.com/watch?v=zJBqLfTeslU&feature=related Ceremonin där tröja #23 hissas i Bell Centre.
Statistik som spelare:
Lag | NHL/Stanley Cup | GP | G | A | P | PIM | +/- |
Montreal Canadiens | NHL | 1160 | 239 | 262 | 501 | 585 | 196 |
Montreal Canadiens | Stanley Cup | 182 | 25 | 48 | 73 | 151 | - |
Statistik som coach och GM:
Lag | COACH/GM | G | W | L | T/OTL | SC |
Minnesota North Stars | Coach | 244 | 93 | 119 | 30 | - |
Dallas Stars | Coach | 171 | 70 | 71 | 30 | - |
Montreal Canadiens | Coach | 57 | 29 | 21 | 7 | - |
NHL Sammanlagt | Coach | 472 | 192 | 211 | 67 | |
Minnesota North Stars | GM | 84 | 36 | 38 | 10 | - |
Dallas Stars | GM | 674 | 347 | 225 | 102 | 1 |
Montreal Canadiens | GM | 438 | 241 | 176 | 53 | - |
NHL sammanlagt | GM | 1,196 | 624 | 439 | 165 |
Meriter:
Stanley Cup som spelare: 5, 1976, 1977, 1978, 1979, 1986
Stanley Cup som GM: 1999
Conn Smythe Trophy: 1979
Frank J. Selke Trophy: 4, 1978, 1979, 1980, 1981
Invald i HHoF 1992
Tidningen The Hockey News rankade honom 1998 på plats 86 bland NHLs 100 största spelare genom tiderna.
Samma tidning rankar honom 2010 på plats 15 bland vänsterforwards genom tiderna i NHL.
Ken Campbell rankar honom i boken Habs Heroes på plats 19 bland Canadiens 100 största spelare genom tiderna.
Har samlas alla delar i serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Legends-of-Montreal-Canadiens-396944.aspx
Källor: NHL.com, Canadiens.com, Legendsofhockey.net, Ithappenedinhockey.com, boken Habs Heroes