Lagbanner
Legends of Montreal Canadiens #40 John Ferguson
John Ferguson, spelaren som påstås vara NHL's första "goon". Han var definitivt inte enbart en buse utan han kunde spela också, det bevisar om inte annat statistiken.

Legends of Montreal Canadiens #40 John Ferguson

Efter tolv sekunder i sin första NHL-match hade John Ferguson presenterat sig för NHL genom att slåss med och besegra ”Terrible” Ted Green. När matchen mot Boston Bruins var slut hade han slagits ytterligare en gång, då mot Tommy Williams och dessutom gjort två mål och en assist.

Legend # 40 John Ferguson

 John Bowie Ferguson
föddes den 5 september 1938 i Vancouver, British Columbia, Canada. Hans far dog när John var 9 år gammal så han uppfostrades av sin mor, familjen bodde nära en galoppbana och John älskade hästar och spelade även lite lacrosse. Hockeyintresset kom sent, när han var 14 fick han extrajobb som ”stickboy” åt Vancouver Canucks som spelade i WHL (WHL var då en halvprofessionell liga för vuxna). Han såg när Canucks spelare hela tiden blev nedslagna och förödmjukade av motståndarnas busar. Speciellt en spelare i Edmonton vid namn Larry Zeidel blev ett hatobjekt för John som svor att om han blev proffs så skulle ingen sätta sig varken på honom eller hans lagkompisar.

 Han flyttade till Melville i Saskatchewan för att spela juniorhockey för Melville Millionaires under tre säsonger från 1956 till 1959, under de tre säsongerna samlade han ihop 138 poäng och 232 utvisningsminuter på 145 matcher. 1959 skrev han på ett proffskontrakt med Fort Wayne Komets i IHL och spelade för dem under en säsong där han samlade ihop 65 poäng och 126 utvisningsminuter. Säsongen efter hamnade han i AHL och ett av ligans bästa lag Cleveland Barons, han stannar i Cleveland under tre säsonger och utvecklas så att han den sista säsongen för laget gör 38 mål, 78 poäng och 179 utvisningsminuter på 72 matcher. Höjdpunkten för John är när han under en match under den första säsongen i AHL ställs mot Larry Zeidel som nu är en fruktad veteran och fighter i AHL. Zeidel hade givetvis hört talas om Ferguson och visste att han var en tuffing som säkert skulle utmana honom, däremot hade han ingen aning om hur mycket Ferguson hatade honom. De två drabbar samman i första perioden och Ferguson vinner fighten på poäng, i utvisningsbåset (på den här tiden fanns det bara ett gemensamt utvisningsbås där bägge lagens spelare satt) ryker de ihop igen och nu vinner Ferguson på knockout.

 Efter den första säsongen är Ferguson nu ligans mest fruktade fighter. Konstigt nog har han samtidigt ett rykte om att vara en juste spelare, han blir sällan utvisad för tripping, holding, elbowning, slashing, hooking eller några andra tvåminutersutvisningar. Däremot tänder han direkt om någon ger honom eller en lagkamrat en armbågstackling, hög klubba, slashing eller något annan ojusthet och då ger han aldrig motståndaren en chans att förbereda sig och kasta handskarna, fighten är oftast över efter att Ferguson slagit tre eller fyra gånger utan att motståndaren fått iväg något slag.

 1963 har Sam Pollock Canadiens GM fått nog, nu ska det bli ett slut på alla hugg och slag som Canadiens stjärnor fått stå ut med de senaste säsongerna. Ferguson blir ett av flera tuffa nyförvärv och redan i den första matchen presenterar han sig på allvar. Tolv sekunder efter nedsläpp i matchen mot Boston Bruins kastar han handskarna och slåss med ”Terrible” Ted Green som då ansågs vara NHL's tuffaste och elakaste spelare. Ferguson vinner den fighten plus ytterligare en fight i matchen samtidigt som han gör två mål och en assist som vänsterforward tillsammans med Jean Béliveau och Bernie Geoffrion. Under rookiesäsongen gör Ferguson 18 mål och 45 poäng samtidigt som han samlar ihop 125 utvisningsminuter, med det vinner han poängligan för rookies och efter säsongen blir han tvåa i omröstningen om Calder Trophy som årets bäste rookie i NHL.

 Säsongen 1964-65 har budskapet nått fram till alla, budskapet var givetvis: ”GE F*N I VÅRA STJÄRNOR”. Canadiens vinner Stanley Cup igen och Ferguson upprepar föregående säsong ganska precis, 17 mål, 44 poäng och 156 PIM. Säsongen efter upprepar Canadiens Stanley Cup vinsten trots att Ferguson missar ett par matcher efter att han slagit sönder sin knytnäve mot isen (på sextiotalet var det inte fråga om att sluta slåss bara för att en spelare låg ner, man slogs antingen till motståndaren var medvetslös eller att linjedomarna lyckades bryta), poängmässigt blir säsongen Fergusons sämsta i NHL med endast 11 mål och 25 poäng och 153 PIM. Säsongen 1966-67 gick världsutställningen i Montreal och planen var att visa upp Stanley Cup pokalen på utställningen. Planerna fick skrotas efter att Toronto Maple Leafs som var fyllt av veteraner lyckades besegra Canadiens i finalen. Ferguson hade ett hyfsat år och gjorde för första gången över 20 mål under en säsong, efter slutspelet går det inte att prata med Ferguson under hela sommaren, han är skitförbannad för att Canadiens enligt honom slarvade bort Stanley Cup vinsten.

 Säsongen 67-68 var Canadiens revanschsugna och tar sig ganska lätt till en ny final, den här gången mot expansionslaget St Louis Blues. Blues är chanslösa och vinner inte en match, säsongen efter blir det en ny final mellan Canadiens och St. Louis och Canadiens vinner även den serien med 4-0 i matcher. John Ferguson blir den som får avgöra hela finalserien, hans mål i den fjärde matchen visade sig bli matchavgörande för hela matchserien. Han satte dessutom ett nytt prydligt rekord i slutspelet med 80 utvisningsminuter på 14 matcher. I serien hade han dessutom gjort hela 29 mål och 52 poäng plus 185 utvisningsminuter

 Säsongen 69-70 missar Canadiens slutspelet, New York Rangers tar den sista platsen på mer gjorda mål (efter året ändrades regeln till alla gälla målskillnad istället). En av orsakerna till att Canadiens missade slutspel var att laget tvingades spela utan Ferguson nästan halva säsongen, Ferguson hade under ett slagsmål träffat en skridskoskena med sin knytnäve och skurit av flera senor och nerver i handen. Han spelade bara 48 matcher under säsongen men lyckades ta sig över 100 PIM i alla fall. Han fick minst 117 utvisningsminuter/säsong under de åtta säsonger han spelade i NHL.

 Säsongen 1970-71 är han tillbaka men Canadiens nye coach och Ferguson kommer inte överens och Ferguson lämnar laget mitt under säsongen men övertalas att komma tillbaka. Han gör 60 matcher och 30 poäng plus 162 utvisningsminuter under serien men under slutspelet tänder han till och spelar kanske sitt livs bästa ishockey när Canadiens chockar Boston Bruins och NHL när de vinner Stanley Cup igen. Han gör 4 mål och 10 poäng på 18 slutspelsmatcher, efter den sista matchen meddelar både han och Jean Béliveau att det var deras sista match.

 Säsongen 71-72 får Canadiens problem när Boston Bruins blir tuffare och Philadelphia med sin stil skrämmer slag på halva NHL. Flera sk. experter (Viberg har säkert en annan uppfattning) anser att Flyers aldrig hade vunnit Stanley Cup om John Ferguson spelat några säsonger till i NHL, ”The Broad Street Bullies” hade inte varit så skrämmande om NHL hade sett spelare som Don Saleski, "Hammer" Schultz, "Moose" Dupont och de andra få stryk av Ferguson, flera andra tuffingar med Ted Green i spetsen försvann dessutom i början av sjuttiotalet till WHA. Pollock försöker övertala Ferguson till en comeback men Ferguson nobbar, han berättar långt senare i en intervju om anledningen. Han hade sett vad som hänt Bill Masterton, Ted Green och några andra och var rädd för att han helt enkelt skulle kunna slå ihjäl någon, inte med knytnävarna men att någon skulle dö när de landade på isen med huvudet efter han knockat dem.

 Han blir 1972 utsedd till assistant coach för Canada inför 8-matchers mötet med Sovjetunionen. Myten säger att det var Ferguson som sa till Bobby Clarke att slå på Valeri Kharlamovs fotleder då han fått reda på någon gammal skada. Han blir utsedd till headcoach för New York Rangers efter halva säsongen 1975-76 och stannar som coach över säsongen 1976-77. Inför säsongen 76-77 blir han dessutom GM för Rangers och han får sparken 1978. Säsongen 78-79 blir han GM för Winnipeg Jets i WHA och han stannar i Winnipeg till 1988 under en kort period 1986 så coachar han även laget efter att han sparkat Barry Long som headcoach.

 Under nittiotalet jobbade han för Ottawa Senators och han har även varit rådgivare åt San Jose Sharks' GM. I september 2005 fick han diagnosen prostata cancer och avled den 14 juli 2007 till följd av sjukdomen. Han hade fyra barn och sonen John Ferguson Jr. var under flera år GM för Toronto Maple Leafs, John Jr. jobbar nu som scout åt San Jose Sharks. Tro nu inte att John Ferguson Sr. var en riktig best, han var bara 5 fot 11 tum och vägde 190 pounds, om han spelat idag hade han varit en av de ”smurfar” som spelar för Montreal Canadiens men jag tror inte någon hade vågat kalla honom det ansikte mot ansikte. (5 fot 11 är ungefär 180 cm och 190 pounds är ca 86 kg)

Fun facts: Under slutet av sextiotalet fick John Ferguson ett erbjudande om att möta den kanadensiske tungviktsboxaren George Chuvalo i boxningsringen, Chuvalo var en av få som klarat av att stå alla tolv ronder mot Mohammad Ali, Canadiens stoppade matchen innan planerna hann bli för allvarliga.

Citat:
Eddie Shack
legendarisk pest i bland annat Toronto Maple Leafs om Ferguson: “He was the No. 1 tough guy, he was one of the best fighters there was.”

Ferguson själv om vad han hittade på för att reta Torontos fans: “I’d go into the Toronto Stock Exchange and look down at the traders on the floor and get ’em going. They’d see me, a Canadien, giving it to ’em from upstairs, and they’d get really worked up, booing and hooting to me. Every time we played there, I’d go to the stock exchange and get the boys going. You know, just for fun.”

Under den första säsongen i Canadiens säger myten att följande konversation ägde rum i Canadiens bås under en match: John Ferguson was preparing to jump over the boards to rescue a teammate who was being beaten badly in a fight when ”Boom-Boom” Geoffrion tells him ”Don't bother. They'd never do that för you.” Ferguson answer was ”I'll never need anyone to help me.”

John Ferguson Jr. om sin fars åsikter om de ”goons” som samlade på sig en massa 10 mintersutvisningar genom att tjafsa med domarna: ”He called those cheap minutes, he certainly earned his minutes.”

Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=Y8L3Yl_8NMM

http://www.youtube.com/watch?v=BZnTwmabOxA

http://www.youtube.com/watch?v=v3nFV9vLYbo

http://www.youtube.com/watch?v=YCMc__4NgN0

http://www.youtube.com/watch?v=_hSLxD5mIKg&feature=related Sista matchen för både John Ferguson och Jean Béliveau

Lag NHL/Stanley Cup GP G A P PIM
Montreal Canadiens NHL 500 145 158 303 1,214
Montreal Canadiens Stanley Cup 85 20 18 38 260


Meriter:
Stanley Cup: 5 st, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971
Rankas av författaren Ken Campbell på plats 33 av Canadiens 100 största spelare genom tiderna i boken Habs Heroes:
Assistant coach för Canada i 8-matchers serien mot Sovjetunionen 1972.
Headcoach och GM för New York Rangers
Headcoach och GM för Winnipeg Jets.

De tio kommande artiklarna 41-50 kommer att handla om: Jack Laviolette, Joe Malone, Didier Pitre, Frank Mahovlich, Jean-Claude Tremblay, Lorne Worsley, Stephane Richer, Gilles Tremblay, Dick Duff och Bobby Smith. Det är alltså många lite äldre legender som i vissa fall skulle kommit mycket högre upp om de inte hade spelat så många säsonger för andra klubbar i NHL eller WHA.

Här finns alla delar i serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Legends-of-Montreal-Canadiens-396944.aspx

Källor: NHL.com, greatesthockeylegends.com, Canadiens.com, wikipedia.org, boken Habs Heroes, boken Canadiens Legends

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2011-12-30 12:00:00
Author

Fler artiklar om Montreal