Rivaler, den åttonde delen: Chicago Blackhawks
Chicago Blackhawks eller som det stavades fram till 1986, Chicago Black Hawks är ett av de lag i NHL som fått lida mest av Montreal Canadiens dominans när det gäller Stanley Cup. Laget har förlorat fem Stanley Cup finaler mot Canadiens och flera av dem i den sjunde och avgörande matchen.
The Original Six lagen är så gamla att jag kommer att lägga upp spelarprofilerna lite annorlunda, jag listar som vanligt men sedan har jag gjort två All-Star Team med 2 målvakter, sex backar och tolv forwards. Lag ett är från tiden före 1966-67 och ett lag är från och med säsongen 1967-68.
Chicago Blackhawks
Chicago Black Hawks (laget kallades så fram till 1986) debuterade i NHL säsongen 1926-27 tillsammans med New York Rangers och Detroit Red Wings. Chicago räknas som det yngsta av ”Original Six” lagen pga att Rangers fick sitt godkännande 4 månader före Chicago och Detroit och ägaren till Detroit köpte rättigheterna till spelarna i Victoria Cougars som hade spelat i PCHA och WHL innan lWHL lades ned 1926 och förde över samtliga spelare till det nya NHL-laget i Detroit.
Ägaren till Chicago utnyttjade också det faktum att WHL lades ned, de flesta spelarna i Chicago den första säsongen hade spelat för Portland Rosebuds i WHL. Ägaren var kaffebaronen Frederic McLaughlin som fick franchisen i konkurrens med James E. Norris som istället fick köpa Detroit. McLaughlin hade varit officer i det första världskriget och lett ett kompani som kallades ”Blackhawk Division” eftersom alla i kompaniet var från Illinois (Black Hawk var en hövding i indianstammen Sauk som fanns i det som skulle bli Illinois och Wisconsin under början av 1800-talet.). 1986 hittar klubbledningen ett dokument från 1926 där det tydligt framgår att klubbens namn ska vara Blackhawks och inte Black Hawks. McLaughlin var till skillnad mot de flesta andra ägarna i USA väldigt engagerad i laget och var under flera år lagets GM, han ville framförallt få in många amerikanska spelare i Chicago. Laget har under en av sina första säsonger i NHL enbart spelare födda i USA i laguppställningen, de mest kända är Doc Romnes, Taffy Abel, Alex Levinsky, Mike Karakas och Cully Dahlstrom.
Den 17 november 1926 spelade Chicago sin första hemmamatch i Chicago Coliseum och första säsongen gick laget till slutspel med 19 vinster på 44 matcher. Laget åkte ut i den första omgången mot Boston Bruins. Efter serien sparkade McLaughlin lagets coach Pete Muldoon och en driftig journalist i Toronto använder det till att uppfinna ”The Curse of Muldoon”. Enligt journalisten hade Muldoon sagt att om han fick sparken så skulle laget aldrig hamna på första plats. Journalisten erkänner långt senare att han hittat på allt men förbannelsen fungerade ändå, trots 3 Stanley Cup vinster under lagets första 39 säsonger vann Chicago aldrig varken sin division eller var bäst i NHL under den tiden.
Säsongen 1927-28 är laget sämst i NHL, men 1930-31 når Chicago sin första Stanley Cup final men förlorar med 3-2 i matcher mot Canadiens (lagen kommer att möttas i flera finaler men än har Chicago inte lyckats vinna någon av dem). Laget leds av Johnny Gottselig, Cy Wentworth och framförallt av målvakten Charlie "Chuck" Gardiner, Gardiner är lagets bäste spelare även när Chicago säsongen 1933-34 vinner Stanley Cup finalen över Detroit Red Wings med 3-1 i matcher. Gardiner håller nollan när Detroit besegras i den fjärde matchen med 1-0 i den andra övertidsperioden, Gardiner blir därmed den förste och ende målvakt som varit lagkapten när han vann Stanley Cup. Tragiskt nog är det också Gardiners sista match, han avlider i en hjärnblödning under sommaren. Det är inte det enda tragedin som drabbar laget, Jack Leswick hittas drunknad i Winnipeg (antingen genom självmord eller rånmord) den 7 augusti 1934. Johnny Gottselig lagets främste målspottare är den förste spelaren som är född i Ryssland (egentligen Ukraina) som vinner Stanley Cup, han flyttade till USA när han var barn.
Chicago är ganska förklarligt inte alls lika bra de följande säsongerna, laget tar sig till slutspel de två första åren men åker ut i den första omgången. Säsongen 1936-37 missar laget slutspel och året efter är det precis att laget klarar att ta den sista slutspelsplatsen. Efter att ha slagit ut både Canadiens och New York Americans efter övertid i den avgörande matchen når laget Stanley Cup finalen där Toronto Maple Leafs väntar. Lagets stjärnmålvakt Mike Karakas är skadad inför den första finalmatchen och laget ställer en farmarmålvakt i buren, Alfie Moore spelar bara en NHL match, det är i en Stanley Cup final och dessutom vinner han den. Lagets andra match står en annan målvakt och Chicago förlorar. Karakas är tillbaka till de följande matcherna med ett specialskydd för sin brutna tå och storspelar när Chicago vinner båda matcherna och Stanley Cup. Chicagos resultat från säsongen 1937-38 (14-25-9-37 poäng) är fortfarande det sämsta resultat något Stanley Cup vinnade lag presterat.
Säsongen efter segern missar Chicago slutspelet och säsongen 1939-40 når laget den första omgången av slutspelet där Toronto är för starka. Under de tre följande säsongerna nå laget slutspelet två gånger men går bara vidare från första omgången 1940-41 då Detroit vinner semifinalen med 2-0 i matcher. Säsongen 1943-44 då speciellt New York Rangers och Toronto Maple Leafs är svårt drabbade av att spelare lämnat laget för att kriga i Europa eller Asien, lyckas Chicago ta sig till en ny Stanley Cup final, Canadiens vinner finalen lätt med 4-0 i matcher trots att Doug Bentley och centern Clint Smith storspelat i både serien och slutspelet. Lagets andra stjärnor är Bill Mosienko och Max Bentley, bröderna Bentley och Mosienko bildar en fruktad kedja kallad ”Pony Line” eftersom alla tre är ganska små och mycket snabba. Kedjan vräker in poäng och säsongen 1945-46 vinner Max Bentley poängligan med Mosienko på sjätte plats. Ägaren McLaughlin dör under 1944 och laget köps till synes upp av ett syndikat med Bill Tobin i spetsen, i verkligheten är det Detroits ägare James E. Norris som styr Chicago. Norris ägde sedan 1936 Chicago Stadium som var Black Hawks hemmaarena och när McLaughlin dör så utnyttjar Norris att NHL är illa ute med bara sex lag och tar över (för syns skull så kan han bara styra bakom kulisserna). Under säsongerna fram till att Norris själv avlider så styrs Chicago i princip som ett farmarlag till Detroit, mellan 1945 och 1958 når Chicago slutspelet endast två gånger.
Efter att Norris den äldre avlidit så tar hans äldste son James D. Norris över Chicago tillsammans med Arthur Wirtz. De lyckas så småningom ta sig ur Red Wings grepp och få någorlunda ordning på Black Hawks. Enda ljuspunkten under början och mitten av 50-talet förutom de två gånger laget når slutspel, är när Bill Mosienko den 23 mars 1952 sätter ett nytt och förmodligen oslagbart NHL rekord när han gör tre mål inom 21 sekunder i den tredje perioden mot New York Rangers. 1954 anställs den förre Detroit coachen Tommy Ivan som ny coach och GM och mot slutet av 60-talet börjar Ivans arbete ge resultat. Laget säkrar talangerna Bobby Hull, Stan Mikita och Pierre Pilote och via trader med Detroit kommer Glenn Hall och Ted Lindsay (Lindsay straffades av Detroit för att han tillsammans med Doug Harvey från Canadiens varit ledande i försöket att bilda en fackförening för spelarna, straffet var en trade till ligans sämsta lag Chicago. Man kan lugnt säga att Detroit nu börjar gräva sin egen grav). Säsongen innan Lindsay tradades till Chicago hade han gjort sin bästa säsong i NHL med 30 mål och 85 poäng, vilket gav en andra plats i poängligan bakom kedjekompisen Gordie Howe.
Med nykomlingarna i laget börjar Chicago nu bli en kraft att räkna med i NHL, säsongen 1958-59 når laget slutspel igen och kommer nu inte att missa slutspelet igen på tio säsonger. Efter att ha blivit besegrade två säsonger i rad av Canadiens i första omgången så går laget säsongen 1960-61 till en ny Stanley Cup final. Under serien hade laget med Mikita i spetsen uppförts sig på ett sätt som får en att tänka på Flyers under sjuttiotalet, laget samlade ihop 1072 utvisningsminuter som var klart mest i NHL. I den första omgången ställdes Chicago mot Canadiens som vunnit fem raka Stanley Cup titlar, Canadiens hade även vunnit serien så Chicago var absolut inte favoriter inför serien. Efter 2-2 i matcher bestämmer sig Glenn Hall för att inte släppa in några mer mål och han håller nollan i den två följande matcherna och Chicago är i final mot Detroit Red Wings som lika sensationellt slagit ut Toronto Maple Leafs i sin semifinal. Hall är lika bra i finalen som i semin mot Canadiens, han släpper bara in 12 mål på de sex matcher Chicago behöver för att vinna sin tredje Stanley Cup vinst. Det är den enda gången under ”Original Six” perioden som segraren inte är antingen Detroit, Montreal eller Toronto.
Laget förlorar nästa säsong finalen mot Toronto och når finalen även 1964-65 då Canadiens blir för svåra. Lagets stjärnor lägger under 60-talet beslag på de flesta priser som finns, Art Ross vinns 4 gånger av Mikita och 3 gånger av Hull, Hart vinner de två gånger var, Lady Byng vinner Mikita två gånger och Hull tar hem den en gång. Pierre Pilote vinner Norris tre gånger och är tvåa i omröstningen lika många gånger och Glenn Hall vinner slutligen Vezina två gånger med Chicago + en med St. Louis under 60-talet. Övriga stjärnor under 60-talet är Bill Hay, Ken Wharram, Phil Esposito, Moose Vasko, Doug Mohns och Pat Stapleton. Efter att Hall vunnit Vezina 1967 så lämnas han av någon oförklarlig anledning oskyddat i expansionsdraften och han hamnar i St. Louis, det betyder att Chicago nu får betydligt svårare att vinna sina matcher och säsongen 1968-69 missar laget slutspel igen. Laget gör dessutom flera misslyckade trader, speciellt traden 1967 med Boston är riktigt usel, Chicago skickar Phil Esposito, Fred Stanfield och Ken Hodge till Boston och andra vägen går Pit Martin, Jack Norris och Gilles Marotte. Det är svårt att se hur Boston Bruins skulle kunna vinna två Stanley Cup utan Esposito, Hodge och Stanfield.
Inför säsongen 1969-70 drar Chicago nytta av det faktum att Canadiens har alldeles för många och bra målvakter, Tony Esposito, Rogie Vachon, Gump Worsley och en ugn och lovande Ken Dryden på gång. Canadiens väljer att inte skydda Esposito inför intraleague draften och Chicago är snabba att plocka upp den blivande superstjärnan som under sitt debutår i Chicago kommer att hålla nollan 15 gånger när han överlägset vinner Calder Trophy. Med Esposito i målet tar sig Chicago tillbaka till slutspelet igen och nu kommer laget inte att missa slutspel förrän säsongen 1996-97 det är 28 säsonger i rad och det är bara Boston Bruins som lyckats gå till slutspel fler säsonger i rad med 29 raka slutspel. Esposito kommer att vinna Vezina tre gånger under 70-talet och laget fylls på med Dennis Hull, Jim Pappin och Bill White och Chicago når ännu en Stanley Cup final säsongen 1970-71 då Canadiens vinner med 4-3 i matcher. Säsongen 1972-73 försvinner Bobby Hull till WHA men trots förlusten så tar sig Chicago till ännu en final mot Canadiens som den här gången vinner med 4-2 i matcher. Säsongen efter sticker även Stapleton till WHA och nu märks det på laget som nu inte kommer att gå så långt i slutspelet de närmaste åtta säsongerna. Under slutet av 70-talet spelar laget i NHL's absolut sämsta division Smythe och Chicago vinner divisionen 4 gånger på 6 säsonger utan att lyckas i slutspelet. 1976 värvar laget en vid det här laget nästan invalidiserad Bobby Orr som under två säsonger endast kan spela 26 matcher för laget (ändå kunde han leda Canada till vinst i Canada Cup 76).
WHA-lagens ankomst tvingar fram nya divisioner från säsongen 1980-81 och nu hamnar Chicago i Norris divison av fansen allmänt kallad Chuck Norris Division. Det small rejält och ofta men spelkvalitén blev rejält lidande, inget lag från Norris lyckades riktigt bra i slutspelet. 80-talets stjärna för Chicago var Denis Savard som tillsammans med backen Doug Wilson nästan leder laget till en Stanley Cup final 1982 (Vancouver vann semifinalen med med 4-1 i matcher). Det är början på en ny storhetstid för Chicago, laget vinner Norris 5 gånger på 10 säsonger. Under 80-talet börjar fansen i Chicago bli verkligt högljudda, speciellt när den amerikanska nationalsången spelas (122 decibel har uppmätts). Inför 1986-87 hittar då någon orginalet på Chicagos ansökan till NHL där namnet stavas som ett ord istället för två ord som använts under drygt 60 år och Black Hawks blev Blackhawks. Säsongen 1988-89 leder de två nykomlingarna Ed Belfour och Jeremy Roenick och veteranen Steve Larmer laget till en överraskande Conference-final där Calgary Flames blir för starka.
Chicagosonen Chris Chelios värvas 1989 från Canadiens och laget når Conference-finalen igen den här gången mot Edmonton Oilers. Efter en ganska misslyckat säsongen så kommer Chicago igen säsongen 1991-92 när laget når Stanley Cup finalen igen, där är Pittsburgh Penguins helt överlägsna och Chicago förlorar fyra raka matcher. Efter finalförlusten tvingas Mike Keenan stiga åt sidan som coach av ägaren Bill Wirtz. Keenan fortsatte som GM men efter en maktkamp med lagets president Bob Pulford så avgick Keenan 1993 som GM, och säsongen 1993-94 blir den sista i den klassiska hemmaarens Chicago Stadium. Laget inleder nästa säsong i United Center och avslutar säsongen med ännu en förlust i Conference-finalen, den här gången var det Detroit Red Wings som var för starka. Laget når slutspel två säsonger till sedan faller mörkret på nytt i Chicago, Roenick, Belfour och Chelios lämnar alla laget och under de följande 10 säsongerna når laget slutspelet endast en gång. Lagets nya stjärnor Tony Amonte, Eric Daze och Alexei Zhamnov förmår inte lyfta laget och 2004 blir laget utsett till det sämsta laget alla kategorier i professionell sport i Nord-Amerika av ESPN. Fansen börjar protestera mot ägaren Bill Wirtz som helt verkar koncentrera sig på att tjäna pengar, han får det hånfulla smeknamnet ”Dollar Bill”. När han stoppar fansen från att se Blackhawks matcher på TV går det för långt och fansen överger laget och Chicago Wolves som spelar i AHL får en massiv publikökning. Wolves går också ut stenhårt med följande slogan ”We Play Hockey The Old-Fashioned Way: We Actually Win.” Efter lockoutsäsongen 2004-05 får lagets nye GM Dale Tallon order om att bygga ett nytt storlag, han börjar med att signa Nikolai Khabibulin och Adrian Aucoin men det går trögt. 2006 väljer han i alla fall Jonathan Toews med sitt första val i draften och ett nytt kapitel i historien Chicago börjar.
Nu öppnar Tallon plånboken rejält och värvar Bryan Smolinki och Martin Havlat men inget hjälper i november 2006 sparkar Tallon coachen Trent Yawney och ersätter honom med en gamle storspelaren Denis Savard. Laget blir sist och får välja först i draften, spelaren de väljer är Patrick Kane och pusselbitarna börjar falla på plats. I September 2007 avlider Bill Wirtz och efterträds av sonen Rocky Wirtz som helt ändrar lagets filosofi. Lagets matcher börjar visas på TV igen och flera gamla legender lockas tillbaka till klubben som ambassadörer efter Canadiens förebild, Tony Esposito, Bobby Hull och Stan Mikita gör nu alla PR-jobb för Blackhawks. Kane besegrar Toews i den inbördes kampen om Calder Trophy 2007-08 men laget missar slutspel igen, den här gången med bara tre poäng.
2008 fortsätter Tallon att bränna pengar, Cristobal Huet och Brian Campbell värvas för dyra pengar, Joel Quenneville och Scotty Bowman värvas också till olika positioner inom klubben. På nyårsdagen 2009 spelas 2009 Winter Classic på Wrigley Fields i Chicago mot Detroit Red Wings. Innan dess hade Denis Savard fått sparken som coach och ersatts av Joel Quenneville, Savard är numera den fjärde ambassadören. Chicago tar sig nu äntligen till slutspel på fjärde plats i den västra Conferencen och tar sig till en Conference-finalen mot Detroit Red Wings. Inför säsongen 2009-10 blir Toews ny lagkapten och Marian Hossa värvas, dessutom värvar klubben Tomas Kopecky och John Madden.
Tallon och klubben hamnar i trubbel 2009 eftersom man slarvat med att erbjuda samtliga RFA nya kontrakt inom tidsfristen. Blackhawks lyckas trots krisen binda de flesta spelarna till sig, det viktigaste namnet var Kris Versteeg. Efter RFA fadäsen tvingas Dale Tallon stiga åt sidan och Stan Bowman blir ny GM, laget vinner sin divison och tar sig till Stanley Cup-finalen för första gången sedan 1992. I finalen väntar ett trött och slitet Philadelphia Flyers, Patrik Kane avgör den sjätte matchen på övertid och Chicago vinner finalen med 4-2 i matcher. Efter vinsten tvingas laget rensa rejält i truppen för att komma under lönetaket och laget tar sig som åttonde och sista lag till slutspelet i väst. Chiacgo lyckas nästan vända ett underläge med 0-3 i matcher mot Vancouver Canucks men Canucks vinner den sjunde matchen i OT. Inför den här säsongen har laget fortsatt att rensa ut höga löner men nu börjar det verkligen märkas i truppen som börjar bli väl tunn, ett par skador och det blir riktig kris.
Lagets logo med indianhuvudet har funnits med sedan starten och sedan 1964-65 har huvudet sett likadant ut. 2008 utsågs lagets logo till NHL's snyggaste av The Hockey News (bäst kommentar angående logos är om Anaheim Ducks som hamnade sist: ”It’s barely a logo; more like a font. Not that the Mighty Ducks were any better.”
Här är sammanfattningen av Blackhawks meriter:
Antal säsonger: 84, säsongen 2011-12 blir lagets 85:e i NHL.
Bästa säsong: 2009-10, 112 poäng
Sämsta säsong: 1952-53, 31 poäng på 70 matcher
Slutspel: 56, 1926-27, 1929-30, 1930-31, 1931-32, 1933-34, 1934-35, 1935-36, 1937-38, 1939-40, 1940-41, 1941-42, 1943-44, 1945-46, 1952-53, 1958-59, 1959-60, 1960-61, 1962-62, 1962-63, 1963-64, 1964-65, 1965-66, 1966-67, 1967-68, 1969-70, 1970-71, 1971-72, 1972-73, 1973-74, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1977-78, 1978-79, 1979-80,1980-81, 1981-82, 1982-83, 1983-84, 1984-85, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1988-89, 1989-90, 1990-91, 1991-92, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 1995-96, 1996-97, 2001-02, 2008-09, 2009-10, 2010-11
Bästa slutspel: 1933-34, 1937-38, 1960-61, 2009-10, 4 Stanley Cup vinster och förlorat 7 gånger i Stanley Cup finalen, senast mot Pittsburgh Penguins 1992
Resultat NHL: GP 5,812, W 2,415, L 2,502, T/OL 895, Points 5,725
Resultat Stanley Cup: GP 457, W 216, L 236 T 5, 46 vunna serier och 52 förlorade serier
Flest matcher för laget: Stan Mikita 1,394 matcher
Flest poäng genom tiderna: Stan Mikita 1,467 poäng
Flest poäng under en säsong: Denis Savard 1987-88, 131 poäng
Största profiler genom tiderna: Glenn Hall, Tony Esposito, Pierre Pilote, Keith Magnuson, Chris Chelios, Doug Wilson, Bobby Hull, Max Bentley, Doug Bentley, Dennis Hull, Stan Mikita, Denis Savard, Steve Larmer, Bill Mosienko, Pat Stapleton, Chuck Gardiner, Bill Gadsby, Earl Seibert, Moose Vasko, Art Wiebe, Gus Mortson, Ed Litzenberger, Ivan Boldirev, Tom Lysiak, Darryl Sutter, Gus Bodnar, Cully Dahlstrom, Dick Irvin, Bill Hay, Clint Smith, Ken Wharram , Mike Karakas, Denis DeJordy, Al Rollins, Eric Nesterenko, Steve Thomas, Dirk Graham, John Marks, Eddie Olczyk, Steve Sullivan, Michel Goulet, Paul Thompson, Roy Conacher, Ron Murphy, Mush March, Johnny Gottselig, Doug Mohns, Bob Murray, Keith Brown, Bill White, Phil Russell, Doug Jarrett, Pit Martin, Jim Pappin, Jeremy Roenick, Alexei Zhamnov, Tony Amonte, Cliff Koroll, Al Secord, Eric Daze, Patrick Sharp, Patrick Kane, Duncan Keith, Jonathan Toews, Brent Seabrook, Marian Hossa, Troy Murray, Dave Manson, Bob Probert, Grant Mulvey, Terry Ruskowski, Behn Wilson, Dale Tallon, Gary Suter, Brian Campbell, Dustin Byfuglien, Brent Sutter, George Gee, Michael Nylander, Phil Esposito, Darcy Rota, Curt Fraser, Jean-Pierre Bordeleau
All Star Team -1967
MV:
Glenn Hall 1957-1967 HHoF
Charlie Gardiner 1927-1934 HHoF
BA:
Pierre Pilote 1955-1968 HHoF
Bill Gadsby 1946-1955 HHoF
Earl Seibert 1935-1945 HHoF
Moose Vasko 1956-1966
Dick Irvin 1926-1929 HHoF
Gus Mortson 1952-1958
Centers:
Stan Mikita 1958-1980 HHoF
Max Bentley 1940-1948 HHoF
Bill Hay 1959-1967
Clint Smith 1943-1947 HHoF
RW:
Bill Mosienko 1941-1955 HHoF
Ken Wharram 1951-1969
Eric Nesterenko 1956-1972
Ed Litzenberger 1954-1961
LW:
Bobby Hull 1957-1972 HHoF
Doug Bentley 1939-1952 HHoF
Johnny Gottselig 1928-1945
Doug Mohns 1964-1971
All Star Team 67--
MV:
Tony Esposito 1969-1984 HHoF
Ed Belfour 1988-1997 HHoF
BA:
Chris Chelios 1990-1999
Doug Wilson 1977-1991
Keith Magnuson 1969-1980
Bob Murray 1975-1990
Keith Brown 1979-1993
Pat Stapleton 1965-1973
Centers:
Denis Savard 1980-1997 HHoF
Pit Martin 1967-1978
Jeremy Roenick 1988-1996
Alexei Zhamnov 1996-2004
RW:
Steve Larmer 1980-1993
Tony Amonte 1993-2002
Cliff Koroll 1969-1980
Jim Pappin 1968-1975
LW:
Dennis Hull 1964-1977
Al Secord 1980-1990
Darryl Sutter 1979-1987
Patrick Sharp 2005-
Nära men ändå inte.
Målvakter:
Chicago har alltid haft bra målvakter så det var tufft att slå sig in i lagen, speciellt det yngre där de två målvakterna var givna. Jocelyn Thibault var trea bland de yngre, bland de äldre var det tuffare och Mike Karakas, Denis DeJordy och Al Rollins hamnade utanför.
Backar:
Jämn men inte speciellt hög standard, Duncan Keith, Brent Seabrook, Dick Redmond, Doug Jarrett, Dale Tallon, Phil Russell och Bill White var närmast att plats i den yngre laget. Bland de äldre var det däremot riktigt svag standard och det var svårt att välja bland flera jämna men inte speciellt framgångsrika backar, Art Wiebe är närmast av de som inte kom med..
Centers:
Bra konkurrens bland centrarna Tom Lysiak, Ivan Boldirev, Troy Murray och Jonathan Toews är närmast i det yngre och Toews kommer säkert att ta sig upp till minst en andraplats innan hans karriär är över. I det äldre laget är Gus Bodnar och Cully Dahlstrom närmast att ta en plats.
RW:
Chico Maki är nära att platsa i bägge lagen men jag väljer att inte ta med honom, Patrick Kane kommer att gå in på minst en andra plats om bara några säsonger i det yngre laget. Andra som är nära är Mush March, Dirk Graham, Steve Thomas, John Marks, Marian Hossa och Eddie Olczyk.
LW:
Mycket dålig konkurrens Steve Sullivan, Eric Daze och Michel Goulet är närmast att platsa i det yngre och när det gäller det äldre är det Paul Thompson, Roy Conacher och Ron Murphy som är närmast.
Har ni synpukter på lagen kommentera gärna men ta gärna reda på fakta innan ni gör det, sök på legendsofhockey.net, google eller wikipedia. En aktiv som platsar i det yngre laget men det är flera som knackar på dörren: Kane, Keith, Seabrook, Toews och även Marian Hossa om han stannar hela sin kontraktstid är givna i framtiden.
Chicago har hedrat sju spelare genom att pensionera deras tröjnummer:
#1 Glenn Hall målvakt, kallades ”Mr. Goalie”, 3 Vezina, 1 Calder och han var den förste butterflymålvakten. Han startade 502 matcher i rad i målet för Detroit och Chicago.
#3 Pierre Pilote back, vann Norris Trophy 3 gånger, ligans bäste back under perioden mellan Doug Harvey och Bobby Orr.
#3 Keith Magnuson back, rödhårig hetlevrad danskättling, lagkapten under flera säsonger och stor publikfavorit.
#9 Bobby Hull forward. Han har gjort över 600 mål för Chicago och hela NHL's PR-stjärna under 60-talet. 3 Art Ross, 2 Hart och 1 Lady Byng
#18 Denis Savard forward, har gjort nästan 1,100 poäng i Chicago och var en riktig lirare och publikfavorit.
#21 Stan Mikita forward. Han har spelat flest matcher och gjort flest poäng för Chicago genom tiderna. 4 Art Ross, 2 Hart och 2 Lady Byng
#35 Tony Esposito målvakt. Han har stått flest matcher och har flest segrar för Chicago, han har hållit nollan 74 gånger i Chicagos mål.
Hur har då Blackhawks klarat sig mot Canadiens under de 84 säsonger lagen mött varandra i NHL. Lagen har mött varandra 554 gånger hittills i NHL och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 554 302 149 103 707 poäng och målskillnaden 1,841 – 1,394
I Stanley Cup sammanhang har lagen stött på varandra 17 gånger, Canadiens har vunnit 12 och bara förlorat 5 gånger, senaste gången lagen möttes var 1976 då Canadiens vann med 4-0 i matcher. Lagen har mötts i 5 Stanley Cup finaler och Canadiens har vunnit samtliga gånger.
Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 81 50 29 2 och målskillnaden 261 - 185
Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org
