Rivaler, den tionde delen: Toronto Maple Leafs

Toronto Maple Leafs, laget storhetstid var under 50- och 60-talet, senaste gången laget vann Stanley Cup var 1967. 1967 var ställningen mellan Canadiens och Toronto 14-13 i antal Stanley Cup vinster nu är ställningen 24-13.

The Original Six lagen är så gamla att jag kommer att lägga upp spelarprofilerna lite annorlunda, jag listar som vanligt men sedan har jag gjort två All-Star Team med 2 målvakter, sex backar och tolv forwards. Lag ett är från tiden före 1966-67 och ett lag är från och med säsongen 1967-68.

Toronto Maple Leafs

Toronto Maple Leafs är precis lika gammalt som själva NHL, laget bildades när NHA lades ned pga av att övriga lags ägare ville bli av med Eddie Livingstone som ägde Toronto Blueshirts. De övriga NHA lagens ägare röstade för att lägga ned NHA, lagen som röstade för nedläggning var Montreal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators och Quebec Bulldogs. Efter ett par dagar höll de fyra lagen ett nytt möte utan Livingstone där de bildade NHL, de höll en plats öppen i NHL för ett lag från Toronto, eftersom de visste att ett lag från Toronto måste vara med annars var det meningslöst att bilda en ny liga.

De fyra lagen gav en tillfällig franchise till The Arena Company som ägde Arena Gardens som Blueshirts hade spelat i under NHA tiden. Laget hette under det första året egentligen bara Toronto men kom så småningom att kallas Arenas efter ägarna och rinken de spelade i, det gamla smeknamnet Blueshirts hängde också med i början av säsongen. Under den första säsongen består laget till största delen av spelare från det gamla NHA-laget Blueshirts. Ägarna till Arena Gardens och Eddie Livingstone är under det första året fullt upptagna med att slåss i olika domstolar, .

Under tiden lagets ägare kämpade för sin rätt att ha ett lag i NHL, så lyckades laget väldigt bra under den första NHL-säsongen 1917-18. Under coachen Dick Carrolls ledning lyckas Toronto vinna först NHL-mästerskapet och sedan även Stanley Cup finalen mot Vancouver Millionaires. Enligt avtal mellan Arena bolaget och Eddie Livingstone skulle alla gamla Blueshirts spelare återvända till Livingstones lag nästa säsong, men istället bildar Arena Company The Toronto Arena Hockey Club och fick då omedelbart fullt medlemskap i NHL. Livingstone blir rasande när han inte får tillbaka spelarna och stämmer ägarna till Toronto Arenas, Arena bolaget svarar med att bestämma att det hädanefter bara var NHL-lag som fick spela på Arena Gardens. Det beslutet gör slut på alla Livinstones planer på att försöka starta upp NHA igen men han vinner ett antal stämningar om spelarnas kontrakt som gör att Arenas tvingas sälja samtliga sina stjärnor och gör en fruktansvärd säsong med endast fem vinster. För att rädda laget beslutar NHL att Arenas inte behöver spela färdig serien utan får börja i slutspelet direkt efter seriens slut igen, Arenas åker ut direkt men eftersom Stanley Cup finalen mellan Montreal Canadiens och Seattle Metropolitans fick avbrytas innan någon mästare korats pga Spanska Sjukan så utropar sig Arenas till Stanley Cup mästare eftersom de vann föregående säsong, men NHL och de ansvariga för Stanley Cup pokalen har aldrig erkänt Arenas som mästare för säsongen 1918-19.

Stämningarna från Livingstone tvingar Arena Company i konkurs och bolaget tvingas sälja Arena Gardens. Lagets GM Charlie Querrie lyckas få ihop en grupp som köper både laget och arenan, gruppen bestod mest av folk som hade varit inblandade i amatörlaget Toronto St. Patricks i OHA och inför säsongen 1919-20 byter Arenas namn till St. Patricks eller St. Pats som de flesta kallar dem. Givetvis byter laget ut sina blå dräkter till irländskt gröna och den irländska fyrklövern gör entré på bröstet. St. Patricks river upp beslutet om att inga andra lag ska få använda Arena Gardens eftersom Arena Gardens var den enda arenan väster om Manitoba som hade konstfrusen is, i alla andra arenor i NHL spelades det på naturis och den kunde vara minst sagt usel framåt våren.

Säsongen 1921-22 vinner St. Pats Stanley Cup igen men Livingstone och rättegångar förföljer laget och efter att Quarrie förlorat mot Livingstone på nytt i rätten 1927 tvingas han sälja laget. En grupp affärsmän från Philadelphia erbjuder $200.000 och är nära att få köpa och flytta laget men Conn Smythe som precis fått sparken från New York Rangers lyckas övertala Querrie att nationell stolthet är viktigare än pengar (tänk om Bettman resonerat på samma sätt under 1990-talet) och får köpa laget tillsammans med en lokal grupp affärsmän för $160.000 istället. Enligt legenden så satsade Conn Smythe hela det belopp han fick av New York Rangers ($10.000) när han tvingades bort på den häst som gav bäst odds i en galopptävling. Hästen vann och Conn Smythe fick ihop tillräckligt med pengar för att köpa St. Pats tillsammans med bland annat J. P. Bickell.

Conn Smythe får kontroll över laget på Alla Hjärtans dag 1927 och döper omedelbart om laget till Maple Leafs. Namnet sägs komma från ett regemente från det första världskriget där Conn Smythe var en av rekryterna. I de matcher som återstår av säsongen 1926-27 spelar laget i vita tröjor med ett grönt lönnlöv, trots att Smythe ville att laget skulle spela i rött och vitt. Säsongen 1927-28 byter laget till dagens blåa lönnlöv, det blå skall representera den blå himlen och det vita representera snö. De flesta lag i Toronto har blåa dräkter, Argonauts i CFL och Blue Jays i MLB är bara några exempel.

Nu följer ytterligare fyra säsonger där Toronto är medelmåttiga, men den 12 november 1931 invigs Maple Leafs Gardens genom en 2-1 förlust mot Chicago Black Hawks. Maple Leafs Gardens byggdes på bara sex månader under depressionen och var Maple Leafs hem fram till den 13 februari 1999, I vintras öppnades Maple Leafs Gardens igen nu som en Supermarket men det finns fortfarande en rink på en av den övre våningarna. Av de klassiska NHL-rinkarna så stoppades rivningarna av Forum i Montreal och Maple Leafs Gardens i Toronto, Madison Square Gardens är fortfarande kvar på samma ställe och är fortfarande ett råttbo jämfört med andra arenor vad MSG än säger. Detroit Olympia revs 1987, Boston Garden 1997 och Chicago Stadium 1995 så det är bara i Canada det fortfarande går att se de gamla arenorna (förutom MSG) även om både Forum och Maple Leafs Gardens numera är ombyggda så finns det åtminstone i Forum delar av de gamla läktarna kvar.

Laget som nu coachas av Dick Irvin och har en riktigt vass förstakedja med Charlie Conacher, Joe Primeau och Busher Jackson kommer under samma säsong som Maple Leafs Gardens invigs vinna lagets tredje Stanley Cup (första som Maple Leafs). Laget slår först ut Montreal Maroons i första omgången och i den andra besegras Boston Bruins. Conn Smythe njuter för fulla drag när Maple Leafs besegrar New York Rangers i Stanley Cup finalen med 3-0 i matcher. Smythe hade 1927 fått sparken från Rangers efter att ha varit Rangers första coach och GM genom tiderna. Säsongen efter möts Rangers och Maple Leafs i ännu en Stanley Cup final men den här gången är det Rangers som är starkast och vinner med 3-1 i matcher

Den 13 december 1933 blir lagets stjärna Ace Bailey nästan dödad när han efter att Eddie Shore tacklat honom bakifrån slår huvudet i isen. Torontobacken och tuffingen Red Horner hämnas med att knocka Eddie Shore med ett enda knytnävsslag, det hjälper inte Bailey som tvingas sluta med ishockey, han kommer att stanna i Maple Leafs organisation som bland annat som tidtagare under matcherna. NHL's första officiella All-Star Game spelas till Bailey's ära bara drygt 2 månader senare och syftet var givetvis att samla in pengar till Bailey. En av de mest berömda bilderna i NHL historien är från den All-Star matchen, det är när Ace Bailey och Eddie Shore skakar hand innan matchens första nedsläpp. Maple Leafs hedrar Bailey med att pensionera hans #6 och det är första gången ett tröjnummer pensionerades i någon professionell idrott. Ron Ellis kommer under 60- och 70-talet att spela med #6 på ryggen efter att Bailey själv föreslagit att Ellis som liknade Bailey i spelstil skulle spela med sex på ryggen.

Under de säsonger som följer tar sig Maple Leafs till Stanley Cup finalen fem gånger på sju säsonger utan att vinna. Laget besegras i finalen av Montreal Maroons 1935, Detroit Red Wings 1936, Chicago Black Hawks 1938, Boston Bruins 1939 och New York Rangers 1940. Det är under den här tiden Conn Smythe släpper coachen Dick Irvin till Canadiens som nu är riktigt dåliga och när att gå under, ny coach i Maple Leafs blir den gamle stjärnbacken Hap Day.

Säsongen 1941-42 skriver laget in sig i NHL historien för alltid genom att vända ett underläge med 0-3 i matcher i Stanley Cup finalen mot Detroit Red Wings till seger med 4-3 i matcher. Seriens hjältar är bänknötaren Don Metz som gör hattrick i den fjärde matchen och det avgörande målet i den femte, målvakten Turk Broda som håller nollan i den sjätte matchen och Sweeney Schriner som gör två mål i den tredje perioden av den sjunde och avgörande matchen som vinns med 3-1. Lagets kapten Syl Apps har under säsongen inte suttit utvisad en enda minut och vinner givetvis Lady Byng Trophy, Apps har under sin tioåriga karriär bara i snitt 6 minuter och 36 sekunder i utvisningsbåset per säsong. Tre säsonger senare överraskar ett ungt och oprövat Maple Leafs Detroit Red Wings i Stanley Cup finalen 1945. Det är framförallt försvaret som fixar vinsten med 4-3 i matcher, rookiemålvakten Frank ”Ulcers” McCool och backen Babe Pratt har ledande roller.

1947 möts Canadiens och Maple Leafs i Stanley Cup final för första gången och Maple Leafs ledda av kaptenen Ted Kennedy besegrar de regerande mästarna och vinner därmed sin första av tre raka Stanley Cup triumfer efter 4-2 i matcher. 1948 upprepar laget triumfen den här gången besegras Detroit Red Wings med 4-0 i matcher. 1949 vinner då lagets sin tredje raka Stanley Cup när laget på nytt besegrar Red Wings med 4-0 i matcher. Säsongen 1950-51 möter Maple Leafs Canadiens ännu en gång i Stanley Cup finalen och den här gången avgörs samtliga matcher först efter förlängning. Tod Sloan kvitterade med 42 sekunder kvar av den tredje perioden av match fem och i övertid slår den defensive backen Bill Barilko till och avgör för Maple Leafs. Bill Barilko försvinner sedan under sommaren tillsammans med en vän när de tar en flygtur för att fiska, det dröjer 11 år innan planet och Barilkos kropp återfinns och under den är tiden vinner Maple Leafs inte några fler Stanley Cup, händelsen kallas ofta för ”Barilkos Curse” fram till nästa Stanley Cup vinst.

Under de 10 säsonger som sägs vara förbannande missat Maple Leafs slutspelet tre gånger och besegras två gånger av Canadiens i Stanley Cup finalen 1959 vinner Canadiens med 4-1 i matcher och 1960 blir det 4-0 i matcher till Canadiens i finalen. Inför säsongen 1961-62 säljer Conn Smythe nästan alla sina andelar i Maple Leafs Gardens som äger själva laget Maple Leafs till sin son Stafford Smythe, tidningskungen John Bassett och Harold Ballard som var president för Toronto Marlboros. Priset var $2,3 miljoner, en hyfsad utdelning på hans blygsamma investering 34 år tidigare.

Under de nya ägarna vinner Maple Leafs ännu en gång tre raka Stanley Cup vinster säsongerna 1962, 1963 och 1964. De besegrar i tur och ordning Chicago Black Hawks med 4-2 1962, Detroit Red Wings med 4-1 1963 och Detroit igen 1964 nu med 4-3 i matcher. Laget leds nu av coachen Punch Imlach och har stjärnspelarna George Armstrong, Frank Mahovlich, Red Kelly, Johhny Bower, Dave Keon, Andy Bathgate och Tim Horton. Efter två sämre säsonger så möts Canadiens och Maple Leafs i ännu en Stanley Cup final 1967, Canadiens är storfavoriter inför finalen men Maple Leafs äldre och mer rutinerade lag vill annorlunda. Veteranmålvakterna Terry Sawchuk och Johhny Bower håller tätt och Maple Leafs utnyttjar det faktum att Canadiens hade en rookiemålvakt (Rogie Vachon) i finalerna. Bob Pulford avgör match 3 i den andra övertidsperioden och Jim Pappin avgör den sjätte och avgörande matchen. Dave Keon belönas med Conn Smythe Trophy efter att han nästan fullständigt lyckats plocka bort Jean Béliveau under finalerna.

De här fyra Stanley Cup vinsterna kan knappast de nya ägarna ta någon ära för, i verkligheten så kommer snart två av de tre ha minst sagt dåligt rykte efter tveksamma affärer. Maple Leafs förfall börjar 1968 när Frank Mahovlich tradas till Detroit Red Wings, efter ett misslyckat slutspel 1969 får Punch Imlach sparken av Smythe jr. När Imlach får sparken reagerar Tim Horton som begär att få lämna laget och han tradas till New York Rangers. Att flera veteraner slutar hjälper inte Toronto som dessutom kommer att tappa mängder av spelare till WHA mycket beroende på lagets ägare. 1968 gör RCMP (Royal Canadian Mounted Police) en razzia mot Maple Leafs och arresterar Stafford Smythe och Harold Ballard för att de förskingrat medel från Maple Leafs. Bassett begär omedelbart att Smythe och Ballard ska få sparken från Maple Leafs styrelse men han lyckas inte tvinga dem till att sälja sin aktier. Året efter väljs både Ballard och Smythe in i styrelsen igen, Basset ger upp maktkampen och säljer sina aktier till de två andra. Ballard fälls senare i domstolen men Smythe hinner avlida innan hans rättegång börjar. 1972 vinner så Ballard slutligen kampen om vem som ska styra Maple Leafs när han vinner i domstolen över familjen Smythe.

Under Ballard så kommer Maple Leafs att misslyckas i slutspelet trots att laget under 70-talet har stjärnor som, Börje Salming, Ian Turnbull, Lanny McDonald, Darryl Sittler, Ron Ellis, Dave Williams och Dave Keon ända tills han hoppar av till WHA. Laget lyckas bara nå andra omgången en enda gång under 70-talet, det är när de besegrar NY Islanders 1978 bara för att åka ut mot Canadiens i fyra raka matcher i semifinalen. En av få höjdpunkter under 70-talet sker den 7 februari 1976 då Darryl Sittler gör sex mål och fyra assist under en match mot Boston Bruins, Sittlers 10 poäng är fortfarande NHL-rekord och ingen annan har någonsin gjort fler än 8 poäng under en match. Inför både Summit Series 72 och Canada Cup 76 så beslutar Ballard att Maple Leafs Gardens inte får användas, han vägrar att låta smutsiga kommunister vistas i hans lokaler.

Det stora förfallet börjar när Ballard tar tillbaka sin gamle kompis Punch Imlach som GM 1979, Imlach vill bryta Sittlers inflytande i omklädningsrummet och börjar med att trada Lanny McDonald till NHL's sämsta lag Colorado Rockies. Sittler som slitit av sig C:et på tröjan i protest mot Ballard och Imlach lämnar laget två år senare i en trade till Philadelphia Flyers där han så småningom blir lika dåligt behandlad av Bobby Clarke som han blivit av Imlach. Efter McDonald-traden är Toronto riktigt uselt, laget kommer under de följande tolv säsongerna missa slutspelet sex gånger (nästan lika dåliga som de är nu med andra ord). Först säsongen 1992-93 når laget en vinstprocent på över .500 igen, laget lyckas också bra i slutspelet för först gången på länge. Maple Leafs tar sig till Conference-final mot Los Angeles Kings men Kings vinner med 4-3 i matcher efter ett kontroversiellt domslut i den sjätte matchen när domarna missar en solklar hög klubba från Wayne Gretzky bara sekunder innan Gretzky kvitterar matchen och Kings vinner i OT och även den sjunde matchen..

De dåliga åren har en fördel, många tidiga draftval men Maple Leafs är inte speciellt skickliga när det gäller att välja rätt men de lyckas hitta en blivande stjärna i alla fall: Wendel Clark väljs först i draften 1985. Harold Ballard avlider 1990 och lagets nya ägare blir en trio bestående av Steve Stavro, Don Crump och Don Griffin. Ny GM blir Cliff Fletcher som genast börja bygga ett nytt lag, han plockar in spelare som Dave Andreychuk, Doug Gilmour och målvakten Felix Potvin. Fletchers nybygge lyckas som sagt nå Conference-finalen 1993 och säsongen efter är också riktigt bra med en ny Conference-final, den här gången är det Vancouver Canucks som är motståndare, Canucks vinner med 4-1 och går till final mot NY Rangers. Under draften 1994 skickar Maple Leafs Wendel Clark till Quebec i utbyte mot Mats Sundin.

1996 tar huvudägaren Stavro in en ny partner Larry Tanenbaum som ägde NBA laget Toronto Raptors. Maple Leafs Gardens Ltd. som ägde Maple Leafs byter i samband med det namn till Maple Leaf Sport & Entertainment (MLSE) som äger båda lagen än idag. MLSE äger idag dessutom Toronto Marlies i AHL och Toronto FC i MLS. När Air Canada Center är klar 1999 flyttar både Raptors och Maple Leafs in i arenan och Maple Leaf Gardens läggs i malpåse. Efter ett par dåliga år mot slutet av 90-talet, tar Maple Leafs in Pat Quinn som coach och värvar bland annat Curtis Joseph som målvakt. Det ger önskade resultat redan säsongen 1998-99 då Maple Leafs nå ännu en Conference-final, den här gången är det Dominik Hasek och Buffalo Sabres som står för motståndet och Buffalo tar sig till Stanley Cup finalen mot Dallas Stars efter 4-1 i matcher mot Maple Leafs.

Nu kommer Maple Leafs vara ganska framgångsrika ända fram till lockoutsäsongen 2004-05. Under de fem säsongerna kommer laget tre gånger över 100 poäng med 103 poäng säsongen 2003-04 som bäst, de tre säsongerna är lagets bästa genom tiderna om man bara ser till serien och glömmer slutspelet. I slutspelet går det inte så bra, fyra gånger blir laget ganska snabbt utslaget men säsongen 2001-02 lyckas laget krångla sig fram till en ny Conference-final efter att slagit ut både NY Islanders och Ottawa Senators med 4-3 i matcher. I Conference-finalen tar det slut som vanligt, den här gången är det Carolina Hurricanes som besegrar Maple Leafs med 4-2 i matcher.

Under de här sista åren innan lockouten leds laget av Mats Sundin som har hjälp av Gary Roberts, Alyn McCauley, Tomas Kaberle och framförallt Ed Belfour. 2003 säljer Stavro sina aktier i MLSE till Ontarios lärarfacks pensionsfond som givetvis inte är så intresserade av att laget ska vinna på isen utan det är medlemmarnas pensioner som är det vikigaste. Ledningen med Pat Quinn i spetsen byts ut säsongen 2005-06 och ersätts av Paul Maurice som coach och av John Ferguson jr. som GM. Bytet hjälper föga och efter fler missade slutspel så blir de också utbytta. Ron Wilson blir ny coach den 7 maj 2008 och den 29 november blir Brian Burke ny GM, säsongen 2007-08 blir också den sista då Mats Sundin spelar i Toronto. Burke började aggressivt med att göra sig av med flera spelare och även trada till sig snipern Phil Kessel i en trade som blivit kraftigt kritiserad.

Hittills har firma Burke & Wilson misslyckats att leverera en slutspelslag och inför säsongen 2011-12 är Toronto ett av två lag i NHL som inte spelat slutspelshockey sedan innan lockouten. Säsongen började bra men när säsongen är slut skulle nog inte många bli förvånande om Maple Leafs missat slutspel ännu en gång, i så fall för sjunde gången i rad. Det verkar dessutom som om lärarfacket kommer att sälja sin del av MLSE och med en mer hockeyintresserad ägare kan kanske Maple Leafs lyckas vända trenden men troligen kommer laget att slå Rangers NHL rekord över flest säsonger mellan Stanley Cup vinster. Maple Leafs är nu uppe i 43 säsonger utan Stanley Cup vinst och Chicago är tvåa med 47 säsonger och Rangers etta med 53 säsonger utan vinst. Maple Leafs har redan rekordet när det gäller tid mellan två Stanley Cup finaler och de 43 säsongerna ökar också för varje säsong som laget inte når Stanley Cup finalen.

Här är sammanfattningen av Torontos meriter:
Antal säsonger: 93, den här säsongen blir organisationens 94:e i NHL (Arenas 2 säsonger, St. Patricks 7 säsonger)
Bästa säsong: 2003-04, 103 poäng
Sämsta säsong: 1918-19, 10 poäng (18 matcher), 1984-85 48 poäng (80 matcher)
Slutspel: 64, 1917-18,1920-21, 1921-22, 1924-25, 1928-29, 1930-31, 1931-32, 1932-33, 1933-34, 1934-35, 1935-36, 1936-37, 1937-38, 1938-39, 1939-40, 1940-41, 1941-42, 1942-43, 1943-44, 1944-45, 1946-47, 1947-48, 1948-49, 1949-50, 1950-51, 1951-52, 1953-54, 1954-55, 1955-56, 1958-59, 1959-60, 1960-61, 1961-62, 1962-63, 1963-64, 1964-65, 1965-66, 1966-67, 1968-69, 1970-71, 1971-72, 1973-74, 1974-75, 1975-76, 1976-77, 1977-78, 1978-79, 1979-80, 1980-81, 1982-83, 1985-86, 1986-87, 1987-88, 1989-90, 1992-93, 1993-94, 1994-95, 2995-96, 1998-99, 1999-2000, 2000-01, 2001-02, 2002-03, 2003-04
Bästa slutspel: 1917-18, 1921-22, 1931-32, 1941-42, 1944-45, 1946-47, 1947-48, 1948-49, 1950-51, 1961-62, 1962-63, 1963-64, 1966-67, vunnit Stanley Cup 13 gånger. Har inte varit i en Stanley Cup final sedan senaste segern 1967.
Resultat NHL: GP 6,038, W 2,636, L 2,533, T/OL 869, Points 6,141
Resultat Stanley Cup: GP 524, W 251, L 269, T 4, 58 vunna serier och 51 förlorade serier
Flest matcher för laget: George Armstrong 1,187 matcher
Flest poäng genom tiderna: Mats Sundin 987 poäng
Flest poäng under en säsong: Doug Gilmour 1992-93, 127 poäng
Största profiler genom tiderna: Mats Sundin, Darryl Sittler, Dave Keon, Börje Salming, Goerge Armstrong, Ron Ellis, Frank Mahovlich, Bob Pulford, Ted Kennedy, Norm Ullman, Rick Vaive, Tomas Kaberle, Lanny McDonald, Tim Horton, Doug Gilmour, Wendel Clark, Syl Apps, Ian Turnbull, Gary Leeman, John Anderson, Sid Smith, Ron Stewart, Busher Jackson, Red Kelly, Tod Sloan, Dick Duff, Bill Derlago, Vincent Damphousse, Jim McKenney, Charlie Conacher, Tie Domi, Bob Baun, Jimmy Thompson, Todd Gill, Allan Stanley, Billy Harris, Brian Glennie, Hap Day, Dave Williams, Red Horner, Bob McGill, Carl Brewer, Bryan McCabe, Wade Belak, Darcy Tucker, Gus Mortson, Mark Osborne, Tom Fergus, Max Bentley, Joe Primeau, Reg Noble, Ace Bailey, Steve Thomas, Eddie Olczyk, Gordie Drillon, Babe Dye, Howie Meeker, Phil Kessel, Paul Henderson, Harry Percival Watson, Alexei Ponikarovsky, Bob Davidson, Nick Metz, Eddie Schack, Dave Andreychuk, Sweeney Schriner, Bert Olmstead, Gary Roberts, Garry Monahan, Babe Pratt, Harry Cameron, Al Iafrate, Dimitry Yuskevich, Lorne Carr, King Clancy, Bill Barilko, Turk Broda, Johnny Bower, Felix Potvin, Curtis Joseph, Mike Palmateer, Lorne Chabot, Harry Lumley, John Ross Roach, Ken Wreggett.

All Star Team -1967
MV:
Turk Broda 1936-1952  HHoF
Johnny Bower 1958-1970  HHoF
BA:
Tim Horton 1949-1970  HHoF
King Clancy 1930-1937  HHoF
Allan Stanley 1958-1968  HHoF
Carl Brewer 1957-1980
Red Horner 1928-1940  HHoF
Hap Day 1924-1937   HHoF
Centers:
Syl Apps 1936-1948   HHoF
Dave Keon 1960-1975  HHoF
Ted Kennedy 1942-1957  HHoF
Joe Primeau 1927-1936  HHoF
RW:
Charlie Conacher 1929-1938  HHoF
Babe Dye 1919-1931   HHoF
George Armstrong 1949-1971 HHoF
Gordie Drillon 1936-1942  HHoF
LW:
Frank Mahovlich 1956-1968  HHoF
Busher Jackson 1929-1939  HHoF
Bob Pulford 1956-1970  HHoF
Dick Duff 1954-1964   HHoF

All Star Team 67-
MV:
Curtis Joseph 1998-2009
Mike Palmateer 1976-1984
BA:
Börje Salming 1973-1989  HHoF
Ian Turnbull 1973-1982
Tomas Kaberle 1998-2011 (aktiv)
Jim McKenny 1965-1978
Bryan McCabe 2000-2008
Brian Glennie 1969-1978
Centers:
Mats Sundin 1994-2008
Darryl Sittler 1970-1982  HHoF
Doug Gilmour 1991-2003  HHoF
Norm Ullman 1967-1975  HHoF
RW:
Ron Ellis 1963-1981
Rick Vaive 1979-1987
Lanny McDonald 1973-1980  HHoF
Gary Leeman 1983-1992
LW:
Wendel Clark 1985-2000
Paul Henderson 1967-1974
Dave ”Tiger” Williams 1974-1980
Gary Roberts 2000-2004

Nära men ändå inte.
Målvakter:
I det äldre laget var målvakterna helt givna trots att konkurrensen bestod av Lorne Chabot, John Ross Roach och Harry Lumley. I det yngre laget har jag valt att ställa Felix Potvin utanför men Mike Palmateer är den näst mest spektakulära målvakt NHL någonsin skådat och därför valde jag honom. Terry Sawchuk, Ed Belfour, Bernie Parent, Grant Fuhr, Jacques Plante och George Hainsworth är för mycket förknippade med andra lag för att vara riktigt med i konkurrensen. Det är lite skrämmande att Jonas Gustavsson ligger på en artonde plats när det gäller spelade matcher för Toronto genom tiderna.
Backar:
Förödande konkurrens speciellt i det äldre laget, Harry Cameron, Babe Pratt, Bob Baun och Jimmy Thompson är närmast men ändå långt ifrån att platsa och Red Kelly som är Detroits bäste back i deras äldre lag skolades om till center när han värvades till Toronto 1959 pga konkurrensen. I det yngre laget är konkurrensen inte mördande precis, närmast att ta en plats var Todd Gill, Dimitry Yuskevich och Al Iafrate.
Centers:
En otroligt tuff konkurrens i bägge lagen, tre spelare som är invalda i HHoF platsar inte i det äldre laget, Reg Noble, Max Bentley och Red Kelly (se backar) är utanför tillsammans med Tod Sloan och Billy Harris. Utanför det yngre laget är Vincent Damphousse, Bill Derlago och Tom Fergus.
RW:
Väldigt tuff konkurrens i bägge lagen, de här spelarna är närmast utanför: Ron Stewart, Ace Bailey, Lorne Carr, Darcy Tucker, Howie Meeker, Steve Thomas och John Anderson. Phil Kessel har ett tufft jobb framför sig om han vill ta sig in i det yngre laget, speciellt de tre första är legender och odödliga i Toronto. I det äldre laget är också otroligt tufft och bra när spelare som Ace Bailey som vunnit NHL's poängliga inte platsar.
LW:
Löjligt hård konkurrens i det äldre laget, tre spelare som är invalda i HHoF platsar inte, Harry Percival Watson, Bert Olmstead och Sweeney Schriner får ge sig i konkurrensen tillsammans med Sid Smith, Bob Davidson och Nick Metz. Om konkurrensen var hård i det äldre laget så existerar den inte när det gäller det yngre laget, närmast utanför laget är Alexei Ponikarovsky, Garry Monahan, Eddie Shack och Mark Osborne.

Har ni synpukter på lagen kommentera gärna men ta gärna reda på fakta innan ni gör det, sök på legendsofhockey.net, google eller wikipedia. En aktiv i det yngre laget och jag vet inte om så många i dagens lag har en chans att slå sig in i framtiden förutom Dion Phaneuf och Phil Kessel. Det äldre laget har varit väldigt svårt att ta ut, minst nio spelare som är invalda i HHoF och förknippas med Toronto Maple Leafs platsar inte i det äldre laget.

Toronto har när den här artikeln skrivs hedrat 17 spelare genom att antingen pensionera deras nummer eller genom att hissa upp dem i taket men fortsätta att använda dem i alla fall. Mats Sundin med #13 blir eller har blivit den artonde spelaren nu under våren.
Pensionerade tröjnummer:
#5 Bill Barilko back, odödlig efter att ha avgjort Stanley Cup finalen 1951, dog i en flygolycka under sommaren hans kropp hittades inte förrän 1962.
#6 Ace Bailey forward, Vann poängligan 1928-29, tvingades sluta efter ett överfall av Eddie Shore 1933.
.
Hedrade tröjnummer
#1 Turk Broda målvakt, han var alltid mycket bättre under slutspelet än under serien, det sägs bero på att han behövde bonusen spelarna fick vid Stanley Cup vinst, lönen hade han redan gjort av med.
#1 Johnny Bower målvakt, Maple Leafs störste ambassadör, aldrig sur, skrev alltid autografer och pratade med fans, otroligt populär än i dag i Toronto.
#4 Hap Day back, vann 1 Stanley Cup som spelare och 5 som coach för Maple Leafs, lagkapten under tio säsonger.
#4 Red Kelly forward, Detroits bäste back blev defensiv center i Toronto med ansvar för att stoppa motståndarnas stjärnor från att göra mål, han är den ende som vunnit Lady Byng som både back och forward. Han vann 4 Stanley Cup i Detroit och 4 Stanley Cup i Toronto.
#7 King Clancy, Den ende i Maple Leafs historia som spelat på samtliga positioner, målvakt, höger och vänsterback samt på samtliga forwardpositioner. Mångårig medarbetare till Conn Smythe som ledare.
#7 Tim Horton back, 20 säsonger i Maple Leafs, 24 säsonger i NHL, dog i en bilolycka 1974 då han spelade för Buffalo Sabres.
#9 Charlie Conacher forward, Maple Leafs första superstjärna, gjorde flest mål i NHL under fem säsonger.
#9 Ted Kennedy forward, lagkapten under sju säsonger, vann 6 Stanley Cup med Maple Leafs.
#10 Syl Apps forward, multitalang som bland annat blev sexa i stavhopp under Berlin-OS 1936, Vann 3 Stanley Cup med Maple Leafs.
#10 George Armstrong forward, Lagkapten under tolv säsonger, 4 Stanley Cup med Maple Leafs, hade smeknamnet "Chief" eftersom han var indian.
#17 Wendel Clark forward, publikfavorit, kämpe och lagkapten
#21 Börje Salming back, första svenska stjärna i NHL och hittills ende svensk i Hockey Hall of Fame.
#27 Frank Mahovlich forward, En av NHL's absolut bästa vänsterforwards genom tiderna, 4 Stanley Cup vinster med Maple Leafs och 2 Stanley Cup vinster med Canadiens.
#27 Darryl Sittler forward, hade gjord flest poäng i Maple Leafs fram till att Mats Sundin passerade honom, har NHL rekordet för flest poäng i en match med 10.
#93 Doug Gilmour forward, den som gjort flest poäng under en säsong för Maple Leafs.

Det är väldigt konstigt att Maple Leafs ännu inte hedrat Dave Keon som är en av organisationens kanske fem bästa spelare genom tiderna. Att Ballard blev sur när han hoppade över till WHA kan jag förstå men det är snart 40 år sedan.

Hur har då Toronto klarat sig mot Canadiens under de 93 säsonger lagen mött varandra i NHL. Lagen har mött varandra 708 gånger hittills i NHL och tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 708 335 278 95 765 poäng och målskillnaden 2,167 – 1,967

I Stanley Cup sammanhang har lagen stött på varandra 15 gånger och Toronto har vunnit 7 gånger och Canadiens 8 gånger. Lagen har mötts i fem Stanley Cup finaler och ställningen där är 3-2 till Toronto. Senaste mötet var 1979 då Canadiens vann i den första omgången med 4-0 i matcher.
Tabellraden ser ut så här med Canadiens ögon sett: 71 42 29 0 och målskillnaden 215 - 160

Här finns alla delar av serien: http://www.svenskafans.com/nhl/montreal/Rivaler-417874.aspx

Källor: NHL.com, Canadiens.com, wkipedia.org