MONTREAL CANADIENS BLOGGEN: Feels like 1993 again
Året 1993 var ingen höjdare på många sätt men alldeles underbar för en Montrealsupporter.
1993 var faktiskt ett riktigt skitår på många sätt, ta bara musiken som exempel. Ace of Base dominerade listorna med sin infantila variant på Euro-disco. Rod Stewart, Sting och Bryan Adams slog sig samman och framförde pekoralen ”All for Love” till den lika dåliga filmen De Tre Musketörerna. St. Louis skribenten Mattias Larsson hittade i alla fall sin signatur från Culture Beats hitsingel Mr. Vain samtidigt som Pet Shop Boys fortsatte att ösa ut hitsinglar gjorda på en dator och till råga på allt så avled Frank Zappa i december samma år.
När det gäller film så är det om möjligt ändå värre, året är fyllt av ”höjdare” som Cliffhanger, Drömkåken, Hot Shots 2, Rädda Willy, Den siste actionhjälten och Wayne's World 2. Det fanns visserligen några bra filmer också som Carlito's Way, Philadelphia och Schindler's List, men det var knappast filmer som gjorde att man log när man lämnade biografen.
När det gäller sport så var det också illa, Dallas Cowboy vann Super Bowl, Chicago Bulls tog hem NBA slutspelet och Toronto Blue Jays vann World Series. I Sverige vann IFK Göteborg Allsvenskan och Brynäs SM-guldet i ishockey efter att de vänt 0-2 i matcher mot Luleå i finalen till seger med 3-2 i matcher.
Om man går till min lilla del av världen så var det inte så illa, visserligen så vann inte VBK SM-guldet i Bandy för tredje året i rad men vem bryr sig om Bandy? I november så tog lilla Vetlanda ett stort steg in i framtiden när en ny ICA-affär som idag efter ett antal utbyggningar är en av landets största öppnade men framförallt så fick jag en något försenad 30-årspresent som hette duga. Det sistnämnda är anledningen till att jag minns allt det här (OK, en del har jag slagit upp). Om vi tar en titt på NHL-säsongen 1993 så förstår ni nog varför rubriken ser ut som den gör.
Så här såg Montreal Canadiens avslutning på säsongen 1992-93 ut:
Hartford-Montreal 5-6
Boston-Montreal 2-0
Montreal-Ottawa 4-3
Montreal-Quebec 2-6
Washington-Montreal 4-0
Islanders-Montreal 2-3
Pittsburgh-Montreal 4-3
Montreal-Boston 1-5
Montreal-Washington 2-3
Buffalo-Montreal 2-3
De sista tio matcherna innan slutspelet startade 1993 gav Montreal 4 segrar och 6 förluster, de sista sju innebar 2 vinster och 5 förluster. Målvakt i de avslutande 5 förlusterna var Patrick Roy som på de 5 matcherna släppte in 22 mål och han ansågs av både fans och media vara slut som elitmålvakt. I de två segermatcherna stod André ”Red Light” Racicot, vars smeknamn inte kom sig av att han var så bra på att hålla målet rent från påhälsning, snarare tvärtom. Roy avslutade säsongen med 31 vinster på 62 spelade matcher och 3,20 i GAA och ,894 i räddningsprocent, knappast siffror man förknippar med en blivande Conn Smythe Trophy vinnare. Montreal blev trea i sin division med 102 poäng bakom Boston och Quebec som hade 109 respektive 104 poäng, Totalt så var det sju lag som passerade 100 poäng den säsongen och Montreal hade sjätte mest poäng i NHL.
Om vi nu tar en titt på den pågående säsongen så ser resultaten för Montreals tio avslutande matcher ut så:
Montreal-Washington 2-3
Buffalo-Montreal 1-5
Toronto-Montreal 5-1
Montreal-Philadelphia 3-7
Pittsburgh-Montreal 6-4
Montreal- Tampa Bay 3-2
Montreal-Washington 1-5
New Jersey-Montreal 3-2
Winnipeg-Montreal ?
Toronto-Montreal ?
Hittills så har Montreal vunnit 2 och förlorat 6 matcher, det både ser ut som och känns som 1993 igen. Carey Price ser just nu inte ut som en målvakt för Canadas OS-landslag precis, känns också igen på något konstigt vis. Ett tidigare ramstarkt försvar har sviktat betänkligt de senaste matcherna, känns också bekant. Montreal har i skrivande stund 59 poäng och ligger på andra plats i sin division och har tredje mest poäng i konferensen. Sammanlagt är det just nu tre lag som har mer poäng än Montreal och två som har lika många. I sämsta fall kommer Montreal att ha nio lag före sig sammanlagt, men om man tar en ynka poäng till så är man troligen fyra i konferensen med tredje mest antal poäng och sammanlagt hamnar man då som sämst på plats 6 eftersom man har fler vinster efter full tid/förlängning än de konkurrenter som också kan komma upp i 60 poäng. Rysligt bekant eller hur.
För er som inte vet så slutade säsongen 1993 med att Montreal Canadiens lagkapten Guy Carbonneau den nionde juni fick höja Stanley Cup pokalen över sitt huvud inför ett fullsatt Forum i Montreal, dessutom vann Patrick Roy Conn Smythe Trophy efter 16 vinster på 20 matcher med 2,13 i GAA och ,929 i räddningsprocent. Montreal satte dessutom NHL rekord när de vann hela tio matcher på övertid (sammanlagt 10 av 11). Montreal vände underläge 0-2 i matcher mot Quebec Nordiques i den första rundan till seger 4-2 (tre av matcherna gick till OT och Montreal vann de två sista av dem), efter det så besegrades Buffalo Sabres med resultatet 4-3 i samtliga fyra matcher lagen spelade (de tre avslutande gick samtliga till övertid). Därefter väntade NY Islanders som föll med 4-1 i matcher efter ytterligare två övertidsmatcher. I finalen mot LA Kings så låg man under med 1-0 i matcher och 1-2 i den andra matchen på hemmaplan med bara drygt en minut kvar av matchen. Matchen blev historisk dels för att Eric Desjardins blev förste och hittills ende back som gjort en hattrick i en Stanley Cup final när han satte både 2-2 och sedan 3-2 på övertid, men också för att Montreal kvitterade när man fick ett PP pga att Marty McSorley hade en för stor hook på sin klubba. Efter det följde ytterligare två segrar på övertid på bortaplan mot ett frustrerat Los Angeles, det är i den andra av de matcherna som Patrick Roy gör sin berömda blinkning åt Tomas Sandström vars skott han nyss gjort en jätteräddning på. I den sista och avgörande matchen tar Los Angeles ledningen men Marcel Dionnes lillebror Gilbert avgör matchen när han slår in 4-1 till Montreal i den tredje perioden, John LeClair var en annan stor hjälte bland utespelarna för Montreal med tre mål på övertid under slutspelet. När Montreal sedan i februari 1995 genomför sin kanske absolut sämsta trade genom tiderna och skickar iväg Desjardins, Dionne och LeClair till Philadelphia för Mark Recchi och ett val i tredjerundan så börjar Montreals förfall.
För någon som följt NHL och Montreal i synnerhet sedan 1970-talet så känns årets säsong väldigt likt just 1993 men eftersom man på den tiden inte kunde följa alla matcher live är det svårt att jämföra nu och då. Dessutom är det viss skillnad i spel, 1993 hade ännu inte den defensiva spelstilen slagit igenom på allvar och Roy's statistik med 3,20 insläppta mål som idag skulle vara bland de sämsta i hela NHL gav honom ändå en delat åttonde plats bland målvakterna efter avslutad grundserie. Av spelarna i laget som vann Stanley Cup 1993 så är de tre gamla backarna J.J Daigneault, Patrice Brisebois och Donald Dufresne samtliga involverade i den här säsongens upplaga på olika sätt.
Att 1993 är senaste gången ett kanadensiskt lag vann Stanley Cup är ytterligare en orsak till optimism (dessutom vann Toronto även World Series och det är första och enda gången två lag från Canada vunnit en proffspokal under samma år) och framförallt efter förra säsongens misär i Montreal så är allt som hänt under den här säsongen positivt med undantag för Alexei Emelins knäskada. Montreal har dessutom en av de främsta talangpoolerna bland NHL-lagen så framtiden ser väldigt ljus ut för ”Le Bleu-Blanc-Rouge”. Det finns absolut ingen anledning att inte se fram mot det kommande slutspelet, för att ta till en gammal klyscha ”Det står noll – noll när pucken släpps” och om något lag tror att de redan vunnit när de får möta Montreal i slutspelets första omgång så kan de få en väldigt otrevlig överraskning.
