Lagbanner
Legends of Montreal Canadiens #65 Bröderna Sprague & Odie Cleghorn
Montreal Canadiens lag från säsongen 1923-24 då man vann organisationens andra Stanley Cup med båda bröderna Cleghorn i laget.

Legends of Montreal Canadiens #65 Bröderna Sprague & Odie Cleghorn

Det här avsnittet av Legends of Montreal Canadiens kommer att handla om bröderna Sprague & Odie Cleghorn. De vann Stanley Cup en gång tillsammans i Habs och Sprague har dessutom vunnit ytterligare två gånger med Ottawa Senators.

Det har funnits många mer eller mindre framgångsrika brödrapar i Montreal Canadiens: Maurice & Henri Richard, Georges & Sylvio Mantha, Pete & Frank Mahovlich, Andrei & Sergei Kostitsyn, Patrick & Stephan Lebeau, Billy & Bobby Boucher, Aurele & Bobby Joliat, Hector & Pit Lepine, Bill & Keith McCreary, Terry & Ken Reardon, Larry & Moe Robinson, Pierre & Sylvain Turgeon, Bobby, Rollie & Guy Rousseau och inte minst Sprague & Odie Cleghorn.

Det här avsnittet kommer att handla om det sistnämnda brödraparet som på många sätt verkade vara tvillingar trots att det skiljde ett år mellan dem. Sammanlagt spelade de 257 NHL-matcher för Montreal Canadiens under ligans barndom.

Vi börjar med den äldste av dem, Sprague Cleghorn som i dagens NHL antagligen skulle blivit avstängd för resten av säsongen efter sitt första byte (som visserligen hade varat i 60 minuter minus tiden i utvisningsbåset).

Sprague Cleghorn
Henry William Sprague ”Peg” Cleghorn föddes den 11 mars 1890 i Montreal, Quebec. När Sprague och hans bror börja spela ishockey så var hans bror Odie den som visade absolut störst talang. Sprague var en mycket sämre skridskoåkare och inte alls lika bra på att hantera puck och klubba, han hade dessutom svårt att behärska sig vilket gjorde att ingen vågade tackla hans bror för då small det direkt.

Fram till 1909 spelade Sprague och Odie i olika skol-, junior- och amatörlag i Montreal, när Sprague slutat skolan fick han jobb hos Art Ross i dennes sportaffär. Där träffar han en dag Ernie Dufresne som sökte hockeyspelare till ett lag i New York, Ross var inte intresserad pga att hans affärskedja var nystartad men han rekommenderade Sprague. Sprague blev erbjuden att komma till New York men han vägrade acceptera erbjudandet om inte Odie också fick följa med. Bröderna fick var sitt kontrakt med New York Wanderers som tillsammans med St. Nicholas Hockey Club, Crescents of Brooklyn, New York Athletics Club och New York Hockey Club bildade American Amateur Hockey League (ligan fanns mellan 1986 och 1917).

Bröderna stortrivdes på Broadway där de träffade alla möjliga storstjärnor inom teater- och musikalvärlden, de levde livet som playboys under säsongen 1909-10 och ingen av dem tog hockeykarriären speciellt seriöst. De återvände till Montreal och fick ett guldkantat erbjudande att spela den kommande säsongen för Renfrew Creamery Kings även kallade Renfrew Millionaires i NHA. Bröderna skrev på och Odie åkte direkt till Renfrew medan Sprague tillbringade en månad i New York innan han åkte till gruvstaden där han fick en enorm kulturchock. Det var en enorm skillnad mellan New York och Renfrew, det enda som var sig likt var att det fanns pengar i överflöd.

I Renfrew var den gamle superstjärnan Alf Smith spelade coach och samtidigt som Odie var en lovande forward så var Sprague nära att få sparken eftersom han helt enkelt var för dålig. När Smith pga skador tvingades placera Sprague som Cover Point (backarna förr spelade inte jämsides som idag utan en lite längre fram dvs. offensivare och en mer tillbakadragen) och som Cover Point så lyckades helt plötsligt allt för Sprague som gjorde sitt livs match och blev utsedd till matchens lirare.

Renfrew drog sig ur NHA efter 1911 och Odie hamnade i Montreal Wanderers medan Sprague hamnade i Toronto Blueshirts, Sprague ville tillbaka till Montreal och lyckades själv förhandla fram en trade där han skickades till Wanderers i utbyte mot den åldrige storstjärnan Pud Glass. I Wanderers är det Sprague som blir den stora stjärnan, Odie gör fortfarande många mål men Sprague var betydligt mer komplett och sen var det det här med hans fula spel. Han kan fortfarande explodera direkt när något hände honom eller hans bror men nu började han även planera sina attacker. Om någon gav honom en armbåge i ansiktet i första perioden så hämnades han kanske inte förrän i den tredje perioden då motståndaren trodde att han klarat sig undan hämnd.

Han och brodern stannade i Wanderers ända fram till NHL bildades, Sprague hade brutit benet för andra gången 1917 (första gången säsongen 1915-16) och missade hela den första säsongen i NHL och under sommaren hade Odie tagit värvning för att slåss i första världskriget. Under de sex säsongerna i Wanderers tillhörde laget hela tiden favoriterna i NHA och var fullt av den tidens superstjärnor, förutom bröderna Cleghorn så spelade Art Ross, Ernie Russell, Harry Hyland, Jack Marshall och Gordie Roberts för Wanderers under de åren (samtliga förutom Odie är invalda i HHoF). Sprague gjorde 79 mål och 112 poäng på lite drygt 100 matcher men trots hans storspel och de andra stjärnorna så fick Wanderers aldrig till det, i efterhand förklarade Sprague det hela med att inga i laget tog hockeyn på tillräckligt stort allvar.

Sin bästa säsong i Wanderers (kanske bästa i hela karriären) hade Sprague 1914-15 då han blev fyra i NHA:s poängliga med 33 poäng (21+12). Sprague var visserligen fruktad men han gick att besegra, under en derbymatch mellan Canadiens och Wanderers så knockade Habs storstjärna Newsy Lalonde först Odie och sedan Sprague, bägge bröderna Cleghorn avslutade den matchen medvetslösa.

Eftersom Wanderers lades ned efter att deras arena brunnit så hade Sprague inget lag när han ville göra comeback 1918, Odie skrev på för Canadiens men Habs ägare George Kennedy trodde att Sprague var slut efter två benbrott på tre säsonger (andra var dessutom ett riktigt svårt benbrott). Sprague ilsknande till och kontaktade Tommy Gorman i Ottawa Senators som tog en chans som de aldrig behövde ångra (de ångrade däremot antagligen att han tradades). I Ottawa visade Sprague snabbt att han inte var slut som hockeyspelare och nu tog han ishockeyn på största allvar, under sina tre säsonger i Sens vann han Stanley Cup två gånger (1920 & 1921).

Inör säsongen 1920-21 vill NHL:s president försöka få igan lite jämnare och han lyckas övertala Ottawa att låna ut Sprague till Toronto St. Pats, Sprague går med på det hela under förutsättning att han får spela ett eventuellt Stanley Cup-slutspel med Otttawa Senators. Calder som verkligen vill hålla hockeyn i Toronto levande går med på det hela och Sprague står för 7 poäng i Toronto under en säsong på han är skadad halva säsongen, när slutspelet drar igång ansluter han till Ottawa och vinner därmed sin andra Stanley Cup när laget besegrar Vancouver Millionaires med 3-2 i matcher.

Sommaren 1921 efter Stanley Cup vinsten så tradade Senators Sprague till Hamilton Tigers. Sprague blev minst sagt förbannad och ordnade ännu en gång en övergång till ett lag i Montreal, den här gången såg han till att han hamnade i Canadiens där han återförenades med Odie. Sprague har sagt att han aldrig haft att göra med bättre folk än Canadiens ägare Leo Dandurand, Louis Letourneau och Joe Cattarinich, varje säsong skrev han på ett blank kontrakt på ett år där ägarna efter säsongsstarten skrev in lönen och han fick alltid en lönehöjning.

Sprague hade haft sina kontroverser med en del av sina gamla lagkamrater i Ottawa redan när han spelade i Sens men nu så eskalerade det till rena kriget. I första matchen mellan Canadiens och Ottawa säsongen 1921-22 så såg Sprague ensam till att tre av hans gamla lagkamrater inte kunde fullfölja matchen, Cy Denneny, Frank Nighbor och Eddie Gerard blev alla skadade och missade flera matcher. Efter matchen ville polisen i Ottawa arrestera honom men de släpptes inte in i Montreals omklädningsrum, Ottawa försökte få honom avstängd men fick bara med sig ett lag (NHL bestod då av fyra lag) och Sprague fick istället böta 30 dollar.

Ottawa Senators King Clancey gjorde en gång misstaget att lura Sprague att passa honom genom att ropa på honom och i anfallet som följde gjorde Sens mål. Sprague väntade på sin hämnd och den kom när lagen gick ut till sina omklädningsrum i pausen, Clancy hörde någon ropa hans namn och när han vände sig om så knockade Sprague honom.

Som backkamrat i Canadiens fick Sprague Billy Coutu och ni som kan er NHL historia vet att Coutu skrev in sig i historieböckerna 1927 (mer om det längre ned) och de båda bildade ett av NHL:s absolut tuffaste backpar genom tiderna. I NHL-slutspelet 1923 går Sprague ändå längre, i första matchen mot Ottawa Senators crosscheckar han Lionel Hitchman i ansiktet och efter matchen blir han avstängd och bötfälld av Canadiens ägare och GM Leo Dandurand. Han tvingas se på när Ottawa vinner den andra matchen och år vidare till Stanley Cup slutspelet.

Säsongen efter tar han revansch, han leder Canadiens till lagets första Stanley Cup vinst i NHL och andra sammanlagt. Han blir efter säsongen slagen med en enda röst i omröstningen om NHL:s nya pris Hart Trophy som hädanefter delas ut till ligans MVP. Sprague gjorde 12 poäng i serien (det räckte med 24 poäng för att vinna) och under slutspelet stod han för 1 mål och 3 poäng när Canadiens vann sex raka matcher mot Ottawa Senators, Vancouver Maroons och Calgary Tigers.

Säsongen efter tar sig Canadiens till Stanley Cup finalen igen men den här gången mest tack vare att spelarna i NHL:s bästa lag Hamilton Tigers strejkade och vägrade spela i slutspelet om de inte fick mer betalt. NHL:s president Frank Calder stängde av alla Hamiltons spelare och lät segraren i mötet mellan Toronto st. Pats och Canadiens som egentligen var semifinalen i NHL-slutspelet representera NHL i Stanley Cup slutspelet. Montreal var sedan chanslösa i Stanley Cup finalen mot Victoria Cougars som vann med 3-1 i matcher.

Efter säsongen 1924-25 försökte Habs ägare Leo Dandurand hjälpa Boston Bruins som hade haft det väldigt tufft under sin första säsong i NHL. Han sa till Sprague att söka upp sin gamle chef Art Ross som nu var Bruins GM och om de kom överens om en deal så skulle Habs sälja Cleghorn till Boston. Sprague och Ross kom överens om ett kontrakt och han blev Bostons förste lagkapten (enligt många källor var Cleghorn lagkapten mellan 1925 och 1927 men Boston Bruins menar att de inte hade någon officiell lagkapten förrän Lionel Hitchman blev kapten 1928-29).

Med Sprague i försvaret så blev Boston respektabelt, laget blev fyra i NHL efter att den föregående säsongen blivit sist. Inför 1926-27 förstärktes laget med Spragues gamle backpartner Billy Coutu och framförallt med den blivande superstjärnan Eddie Shore. Med förstärkningarna så blev Boston tvåa i den amerikanska divisionen (NHL utökades den säsongen till 10 lag och de delades upp i två divisioner) bakom nykomlingen New York Rangers och slog i tur och ordning ut Chicago Black Hawks och New York Rangers på sin väg till lagets första Stanley Cup final.

Stanley Cup finalen 1927 har gått till historien pga det fula spelet och skandalen som inträffade efter slutsignalen i den fjärde matchen då Ottawa Senators säkrat segern. Sprague och Billy Coutu ledde Bostonspelarna i en attack mot domaren Jerry LaFlamme, Billy Coutu blev avstängd på livstid medan Sprague klarade sig utan straff. Spelarna Lionel Hitchman, George Boucher och Jimmy Herbert blev bötfällda för händelser under matchen och Hooley Smith blev avstängd i en månad efter en butt-ending på Harry Oliver.

Enligt media och flera spelare så hade Bostons GM Art Ross utfäst en belöning till den som tog hand om domaren men trots det så slapp Ross bestraffning. Inför den kommande säsongen 1927-28 lämnade Ross in det som kanske var det straff han fick, nämligen ett förslag till regeländring som förbjöd ägare, coacher, General Managers och spelare att förolämpa eller hota en domare.

Säsongen 1927-28 blev Spragues sista säsong i Boston och NHL, det var tydligt för alla utom honom själv att han inte längre hade det som behövdes. Det blev med andra ord en hel del hårda ord mellan Sprague och Ross och fram till Spragues död så pratade de två gamla vännerna inte med varandra. Sprague blev nu coach, först i Newark Bulldogs i CAHL där han även spelade ett fåtal matcher säsongen 1928-29. 1930-31 coachade han Providence Reds i samma liga och 1931-32 blev han coach för Montreal Maroons i NHL.

Han ledde Maroons till slutspelet där laget föll i semifinalen mot de blivande Stanley Cup mästarna Toronto Maple Leafs. 1935 tog han över Pittsburgh Shamrocks i IHL men han fick sparken mitt under säsongen, han stämde sedan Shamrocks för att få ut den lön han hade rätt till. Han fick sitt sista coaching jobb i Cornwall Cougars som spelade i QPHL men efter en dryg månad fick han sparken efter en förlust med 0-11 på hemmaplan.

Efter att Sprague slutat spela så levde hans rykte kvar i NHL som en av de allra tuffaste och fulaste spelarna genom tiderna. Den ende som möjligen kan utmana honom om titeln som NHL:s tuffaste/fulaste spelare genom tiderna är Eddie Shore men Shore var inte alls lika oberäknelig, ingen visste vad Cleghorn skulle hitta på. I en intervju långt efter de båda slutat spela har hans gamle lagkamrat och fiende Newsy Lalonde sagt att Sprague en gång sagt att hans rykte var överdrivet, han hade "bara" varit inblandad i 50 händelser på isen då motspelaren behövt en bår.

Det sägs också att Lady Evelyn Byng som var hustru till Kanadas Generalguvernör blev så förskräckt av hur Cleghorn och övriga "hårdingar" i NHL spelade att hon inför säsongen 1923-24 donerade Lady Byng Trophy till NHL för att belöna just och sportsligt spel.

Det var inte bara på isen som han hade svår att behärska sig när han vintern 1917 hade båda benen gipsade så arresterades han efter att han misshandlat sin hustru med kryckorna (det sägs att han bara fick böter pga att domaren ansåg att det var en förmildrande omständighet att hans hustru först slagit honom i huvudet med en stekpanna). Han var gift tre gånger, han skiljde sig två gånger medan hans tredje och sista hustru avled 1943.

Den 27 juni 1956 blev han påkörd av en bil när han var på väg till sitt jobb i Montreal, han ådrog sig svåra huvudskador och bröt flera halskotor. Två veckor senare den 12 juli avled han på St. Luc-sjukhuset av sina skador. När hans begravning skulle hållas två dagar senare hittades hans lillebror Odie död i sin säng av brödernas tre systrar, Odie hade dött i sömnen av en hjärtattack.

Jag har läst massor av diskussioner på nätet om hur chanslös Sprague Cleghorn och andra tuffingar från hockeyns barndom skulle varit mot tungviktarna från slutet av 1990-talet med Bob Probert i spetsen. Vad många som diskuterar verkar ha svårt att förstå är att knytnävsslagsmål var ovanliga i NHL:s barndom och den så kallade koden inte skapades förrän någon gång under 1980-talet. Det fanns ingen kod när Chico Maki och Ted Green gick lös på varandra med hockeyklubborna som samurajsvärd 1969 och definitivt inte under 1900-talets början. Det troligaste utgången av ett möte mellan Cleghorn och någon goon från slutet av 1900-talet är att Cleghorn skulle slagit klubban (träklubba som blöt nästan vägde två kilo och dessutom hade betydligt större klubblad än dagens komposit klubbor) i huvudet på motståndaren och knockat honom medan denne fortfarande höll på att kasta handskarna.

Statistik

Lag Liga GP G A P PIM
Renfrew Creamery Kings NHA 12 5 0 5 27
Montreal Wanderers NHA 103 79 33 112 238
NHA sammanlagt NHA 115 84 33 117 265
Ottawa Senators NHL 42 24 12 36 98
Toronto St. Pats NHL 13 3 4 7 26
Montreal Canadiens NHL 98 42 15 57 218
Boston Bruins NHL 98 15 8 23 147
NHL sammanlagt NHL 251 84 39 123 489
Slutspel NHA + NHL + Stanley Cup 23 4 3 7 43
        
Meriter
Stanley Cup: 3 gånger, 1920, 1921, 1924
Invald i Hockey Hall of Fame 1958
Han placerades på plats 88 när tidningen The Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna.
Ken Campbell rankade Cleghorn som #63 i boken Habs Heroes som kom ut i samband med Habs 100 års jubileum.

Odie Cleghorn
James Ogilvie ”OdieCleghorn föddes den 19 september 1891 i Montreal, Quebec. 1910 signades Odie och hans ett år äldre broder Sprague av Renfrew Creamery Kings i den ett år gamla ligan NHA. Odie slog igenom direkt, han gjorde 20 mål på säsongens 16 matcher och fick ihop 66 utvisningsminuter. Hans 66 utvisningsminuter kom faktiskt att bli det mesta han fick under en säsong och det berodde säkert delvis på det rykte som storebrorsan samlade på sig. Alla visste att om man var dum mot Odie så fick man garanterat Sprague efter sig och det var ingen höjdare.

Efter en säsong i Refrew så gick bröderna till Montreal Wanderers som också spelade i NHA, i Wanderers fortsatte Odie att göra mål och Sprague att skrämma slag på motståndarna. Bröderna stannade i Wanderers under NHA:s hela livslängd och Odie gjorde under de sex säsongerna i Wanderers hela 115 mål på 103 matcher. Wanderers gick bara till NHA-slutspelet en gång och då förlorade de till Ottawa Senators med 4-1 i målskillnad efter två matcher.

Odie tillhörde toppskiktet av poänggörarna i NHA alla säsonger utom 1914, han fick följande placeringar mellan 1912 och 1917: 5, delad 10, utanför topp 10, 8, 10 och 4. Som mest gjorde han 28 mål och 32 poäng vilket skedde 1917. När NHA lades ned och NHL bildades så passade Odie på att göra militärtjänst och deltog i det första världskriget.

Säsongen 1918-19 debuterade Odie i Montreal Canadiens och det var första säsongen han inte spelade i samma lag som storebrorsan Sprague. Han blev tvåa i både NHL:s poängliga och målliga bakom superstjärnan Newsy Lalonde med sina 22 mål och 28 poäng på 17 matcher. I slutspelet stod Odie för 9 mål och 10 poäng på 10 matcher innan Stanley Cup finalen avbröts pga ett utbrott av Spanska sjukan som bland annat ledde till att hans lagkamrat Joe Hall avled.

Året efter gör han 20 mål och 24 poäng och hans 20 mål räcker till en åttonde plats i NHL när det gäller mål men hans ansträngningar är förgäves för Habs missade slutspelet. Året efter missar Montreal slutspelet igen och Odie har nog en av de sämsta säsongerna i karriären med bara 6 mål och 12 poäng på 21 matcher.

Säsongen 1921-22 ansluter storebrorsan Sprague till Canadiens och Odie har en ny riktigt bra säsong med 21 mål och 24 poäng, de siffrorna ger honom femteplatsen i målligan och tiondeplatsen i NHL:s poängliga. Tyvärr så lyckades Canadiens inte ta sig till slutspelet trots att bröderna Cleghorn återförenats men det såg betydligt ljusare ut för framtiden med de båda i laget. I januari 1922 så gjorde de båda bröderna 4 mål var i en match mot Hamilton Tigers och i matchen efter så gjorde bröderna sex mål mot Ottawa Senators.

Säsongen som kommer går Habs till slutspel igen och Odie tillhör på nytt ligans bästa poängplockare, hans 19 mål ger honom fjärdeplatsen och i poängligan blir han sexa med sina 25 poäng. I slutspelet blir de utslagna av Ottawa Senators med 3-2 i målskillnad efter att lagen vunnit var sin match och Odie gått poänglös från matcherna.

1923-24 får Odie en betydligt mer defensiv roll i Habs bakom Howie Morenz, Billy Boucher och Aurel Joliat, han står för 2 mål och 7 poäng när Montreal tar sig till slutspelet för andra året i rad. Den här gången så besegrar laget Ottawa med två raka segrar och tar sig till Stanley Cup slutspelet för första gången sedan 1919. Väl där så besegrar Habs först Vancouver Maroons med 2-0 i matcher och vinner sedan Stanley Cup finalen mot Calgary Tigers med 2-0 matcher. Odie gjorde 2 assist under de sex slutspelsmatcherna som ledde till att han vann Stanley Cup för första gången.

Odie fortsätter i den mer defensiva rollen även 1924-25, han gör 3 mål och 6 poäng när Montreal tar sig till slutspelet som tredje lag i NHL. I slutspelet vinner sedan Montreal semifinalen över Toronto St. Patricks med 2-0 i matcher och blir utsedda att representera NHL i Stanley Cup slutspelet eftersom segrande laget i serien Hamilton Tigers diskvalificerades pga att spelarna strejkade. Montreal fick möta Victoria Cougars i Stanley Cup finalen men förlorade med 1-3 i matcher (Victoria är det senaste lag utanför NHL som vunnit Stanley Cup), Odie stod för en assist under de sex matcherna Habs spelade i slutspelet 1925.

Efter Stanley Cup förlusten 1925 så släpptes Odie av Canadiens och han valde att gå till Pittsburgh Pirates där han blev spelande coach. Under första säsongen spelade han 17 matcher men var inte inne på isen speciellt mycket. En av matcherna tvingades han stå i målet eftersom Pittsburghs målvakt Roy Worters blivit sjuk, Odie släppte in två mål men Pittsburgh vann matchen. Pittsburgh gick till slutspelet men förlorade mot de blivande Stanley Cup vinnarna Montreal Maroons i den första omgången.

Året efter spelade han endast 3 matcher när Pirates missade slutspelet. Som coach var han en innovatör, han var en av de första som bytte kedjor under spelet och inte bara vid avblåsningar. I vissa matcher hade han dessutom tre kedjor som han alternerade (de flesta andra lag hade 5 backar och 8 forwards). Säsongen 1927-28 spelade han sin sista NHL-match och Pittsburgh tog sig till slutspelet där de dock åkte ut direkt mot New York Rangers i den första omgången.

Odie kom dock att spela en viktig roll i slutspelet ändå, när NY Rangers coach Lester Patrick tvingades hoppa in i målet istället för den skadade målvakten Lorne Chabot i en av Stanley Cup finalerna så var det Odie som kom ned från läktarna och coachade Rangers under resten av matchen som laget vann med 2-1 efter övertid. Säsongen 1928-29 missade Pittsburgh slutspelet igen och efter säsongen lämnade Odie laget för att istället bli domare och linjeman i NHL där han var inblandad i flera historiska händelser.

Odie var en av domarna när Torontos retsticka King Clancy fick Bostons superstjärna Eddie Shore att explodera och skjuta ett slagskott som träffade just Odie mitt i ryggen. Han var också en av domarna när Eddie Shore nästan dödade Ace Bailey med en farlig tackling bakifrån som tvingade Bailey att sluta spela ishockey. Han var domare i NHL under hela 1930-talet innan han slutade och flyttade tillbaka till sin födelsestad Montreal.

Den 27 juni 1956 blir Odies storebror Sprague Cleghorn påkörd av en bil och Sprague avlider den 12 juli av sviterna efter olyckan. Två dagar senare den 14 juli vilket är samma dag som jordfästningen av Sprague ska ske så upptäcker brödernas systrar att Odie har dött under natten av en hjärtattack. Montreal Canadiens förre ägare Leo Dandurand som beskrivit bröderna som tvillingar trots att det skiljde ett år mellan dem var fullständigt övertygad om att Odie dött av ett brustet hjärta pga av Sprague dött.

Statistik
Lag Liga GP G A P PIM
Renfrew Creamery Kings NHA 16 20 0 20 66
Montreal Wanderers NHA 103 115 23 138 202
NHA sammanlagt NHA 119 135 23 158 268
Montreal Wanderers slutspel NHA 2 0 0 0 12
Montreal Canadiens NHL 159 93 33 126 138
Pittburgh Pirates NHL 22 2 1 3 4
NHL sammanlagt NHL 181 95 34 129 142
Montreal Canadiens slutspel NHL 24 9 4 13 14
Pittsburgh Pirates slutspel NHL 1 0 0 0 0
NHL-slutspel + Stanley Cup NHL+SC 25 9 4 13 14

Meriter
Stanley Cup: 1924
Coachade Pittsburgh Pirates mellan 1925-29, de tre första säsongerna spelade han även sporadiskt.
Pittsburgh spelade 168 matcher och vann 62, förlorade 86 och spelade 20 oavgjorda med Odie Cleghorn som coach. Han tog Pittsburgh till slutspelet 1926 och 1928. Båda gångerna förlorade Pittsburgh direkt i den första slutspelsomgången.
Domare och Linjeman i NHL under 1930-talet.

Här finns alla delar i Legends of Montreal Canadiens samlade: http://www.svenskafans.com/nhl/Legends-of-Montreal-Canadiens-396944.aspx
 

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2016-01-16 20:45:00
Author

Fler artiklar om Montreal