Legends of Montreal Canadiens #66 Buddy O'Connor & Pit Lepine

I det här avsnittet skriver jag om Buddy O'Connor som efter att han blivit tradad till New York Rangers vann Hart Trophy och Pit Lepine som under nästan hela sin karriär fick spela andrecenter bakom Howie Morenz innan han gick till historien som Habs "sämste coach genom tiderna".

Buddy O’Connor
Herbert William ”Buddy” O’Connor föddes den 21 juni 1916 i Montreal, Quebec, Canada och var under det andra världskriget en av Montreal Canadiens viktigaste spelare.

O’Connor som i vuxen ålder skulle bli en av de lättaste (66 kg) utespelarna i NHL genom tiderna hade en ganska framgångsrik karriär som junior då han spelade för Montreal Jrs Royals. Han hamnade snabbt på Montreal Canadiens skyddade lista men 1936 då O’Connor spelade amatörhockey för Montreal Royals i QSHL tradades han till Montreal Maroons. O’Connor spelade för Royals i QSHL under sex säsonger mellan 1935 och 1941, 1939 nådde han och Royals finalen i det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup med där föll laget med 1-3 i matcher till Port Arthur Bearcats.

1938 valde Montreal Maroons som var nära konkurs att trada tillbaka O’Connor till Canadiens i utbyte mot en summa pengar. Under större delen av sin karriär i Royals spelade O’Connor center mellan Pete Morin och Gerry Heffernan i en kedja som fick smeknamnet ”Razzle Dazzle Line”. Det blev sammanlagt 78 mål och 211 poäng på 160 matcher i QSHL och 23 mål och 52 poäng på 37 matcher i Allan Cup innan O’Connor vid 25 års ålder blev proffs i Canadiens.

Efter 9 matcher i QSHL hösten 1941 plockade Canadiens upp hela Razzle Dazzle kedjan för att fylla ut laget som pga. det andra världskriget tappat flera spelare. Heffernan spelade två säsonger i NHL där han gjorde 68 poäng på 83 matcher medan Morin pga. en allvarlig skada bara kunde spela en säsong och 31 matcher för Canadiens. O’Connor som var den i trion som vanligtvis gjorde minst poäng imponerade däremot stort genom sitt spel över hela isen. Hans 9 mål och 25 poäng hjälpte givetvis till etablera honom som en av spelarna Canadiens skulle luta sig mot under resten av kriget.

Under sin andra säsong i NHL stod O’Connor för hela 43 assist och 58 poäng på 50 matcher vilket gav honom en plats bland topp 10 i poängligan 1942-43. Året efter missade han 6 matcher pga. en skada men gjorde ändå 12 mål och 54 poäng och i slutspelet gjorde han 3 poäng på 8 matcher då Montreal vann Stanley Cup. Det blev lite mindre poäng säsongen 1944-45 då han gjorde nådde 44 poäng men den säsongen passerade han 20 mål för första gången med sina 21 mål. I slutspelet spelade han bara 2 matcher när Montreal överraskande blev utslagna i semifinalen av Toronto som sedan vann Stanley Cup.

Efter krigsslutet 1945 släppte Montreal O’Connor men han hann bara spela 2 matcher för sitt gamla lag Royals i QSHL innan Canadiens insåg att laget fortfarande behövde honom. O’Connor gjorde 11 mål och 22 poäng på 45 matcher i serien och i slutspelet stod han för 2 mål och 5 poäng när Montreal vann Stanley Cup igen. Han spelade för Montreal även den kommande säsongen då han gjorde 30 poäng på 46 matcher i en betydligt mindre roll än tidigare, i slutspelet tog han för sig och gjorde 3 mål och 7 poäng när Montreal nådde Stanley Cup finalen där de föll mot Toronto.

Sommaren 1947 tradades han och backen Frank Eddolls till New York Rangers medan Montreal fick Hal Laycoe, Joe Bell och George Robertson i en trade som tillhör Montreals sämsta genom tiderna. I New York fick O’Connor chansen att leda förstakedjan och han tackade för förtroendet genom att göra 24 mål och 60 poäng på 60 matcher och det räckte till en andraplats i poängligan bakom Habs Elmer Lach. O’Connor blev efter säsongen historisk eftersom han belönades med både Lady Byng och Hart Trophy, han blev med det den förste genom tiderna som vann de båda priserna under samma säsong och han hedrades i Canada när han blev utsedd till Kanadas bäste manlige idrottare under året (priset uppkallades senare efter Lionel Conacher).

O’Connor blev kvar i Rangers i ytterligare 3 säsonger men han fick nöja sig med 35, 33 och 36 poäng under de säsongerna, Den största anledningen till att antalet poäng sjönk var den bilolycka före säsongsstarten han och tre andra Rangersspelare råkade ut för den 8 oktober 1948, O’Connor missade 14 matcher med brutna revben, centern Edgar Laprade missade 4 matcher, backen Frank Eddolls missade hela 34 matcher med en allvarlig knäskada medan backen Bill Moe som klarade sig med en hjärnskakning inte missade en enda match.

1949-50 då O’Connor var Rangers lagkapten gjorde han 4 mål och 6 poäng när Rangers mycket överraskande tog sig till Stanley Cup finalen där laget förlorade till Detroit med 3-4 i matcher. Året efter missade Rangers slutspelet och O’Connor fick inget nytt kontrakt med Rangers, han valde då att avsluta sin karriär med att spela för Cincinatti Mohawks i AHL där han efter 11 mål och 54 poäng blev uttagen i All Star Team 2. Han spelade en match för Cincinatti säsongen 1952-53 men efter det sa han tack och hej till proffskarriären.

Efter att han avsluta sin karriär flyttade han tillbaka till hemstaden Montreal där han avled bara 61 år gammal den 24 augusti 1977. Elva år senare dvs 1988 blev han postumt invald i Hockey Hall of Fame, 2009 rankades han på plats 38 bland NY Rangers största spelare genom tiderna och 2008 rankades han i boken Habs Heroes på plats 94 genom tiderna bland Montreal Canadiens största spelare genom tiderna.

Statistik

Lag	GP	G	A	P	PIM
Montreal Canadiens	271	78	155	233	22
New York Rangers	238	62	102	164	12
NHL sammanlagt	509	140	257	397	34
Montreal SC	35	10	15	25	2
Rangers SC	18	5	6	11	4
Stanley Cup sammanlagt	53	15	21	36	6

Meriter
Stanley Cup: 2 gånger 1944, 1946
Hart Trophy: 1 gång 1948
Lady Byng: 1 gång 1948
NHL All Star Team 2: 1 gång 1948
AHL All Star Team 2: 1 gång 1952
Invald i Hockey Hall of Fame 1988

Pit Lépine
Alfred “Pit” Lepine som föddes den 30 juli 1901 i Sainte-Anne-de-Bellevue, Quebec, Canada skulle antagligen varit en mycket större stjärna och ett mer välkänt namn i hockeykretsar om han inte under större delen av sin NHL-karriär spelat i skuggan av Howie Morenz.

Efter en framgångsrik juniorkarriär debuterade Lepine i seniorligan MCHL (Montreal City Hockey League) säsongen 1922-23 då han spelade 4 matcher för Montreal Royals. De två kommande säsongerna spelade han för Montreal Shamrocks och Montreal Hochelaga i samma stadsliga innan han säsongen 1924-25 började spela för Montreal Nationale i ECHL där han gjorde 8 mål på 15 matcher. Säsongen efter hann han spela 2 matcher för Nationals innan han signades av Montreal Canadiens där han gjorde 9 mål och 10 poäng på 27 matcher när han spelade i samma kedja som sin äldre bror Hector.

Lepine kommer spela för Canadiens under de 12 kommande säsongerna och den duktige centern ledde under större delen av sin karriär Habs andrakedja. Säsongen 1926-27 gjorde han 16 mål och 17 poäng när han spelade tillsammans med Gizzy Hart och Wildor Larochelle. Säsongen efter bröt han nyckelbenet och kunde bara spela 20 matcher och året efter då han var center mellan Armand Mondou och Georges Mantha var han fortfarande bara en skugga av sig själv (6 mål och 7 poäng på 44 matcher).

Frank Selke som var Montreals GM mellan 1946 och 1964 var som ung en av den långe och gråhårige Lepines största fans, Selke har bland annat sagt så här om Lepine ”Lepine brought to the game a polish seldom seen before. On any other team Pit would have been a blazing meteor, but he was doomed to play all his hockey in the shadow of the truculent Morenz, who at the time, was the fiercest competitor in all of hockey.”

Säsongen 1929-30 fick Lepine spela center mellan Georges Mantha och Wildor Larochelle i Montreals andrakedja och trion gjorde stor succé, den 14 december 1929 blev Lepine den tionde spelaren i NHL:s historia som gjorde 5 mål i en match. Lepine blev Montreals näst bäste målgörare med 24 mål och hans 33 poäng räckte också till en andraplats bakom Morenz.

Under slutspelet 1930 slog Montreal överraskande storfavoriterna Boston Bruins i finalen med 2-0 i matcher och Lepine var en viktigt kugge med sina 2 mål och 4 poäng på 6 slutspelsmatcher. Året efter gick det lite sämre i serien för Lepine som fick nöja sig med 17 mål och 24 poäng men i slutspelet där Montreal vann sin andra raka Stanley Cup gjorde han 4 mål och 6 poäng på 10 matcher.

Lepine hade sin näst bästa säsong målmässigt 1931-32 då han gjorde 19 mål och 30 poäng och hans näst bästa poängmässigt kom 1934-35 då han äntligen fick spela i Montreals förstakedja efter att Morenz blivit tradad till Chicago Black Hawks. Mellan Larochelle och Aurel Joliat gjorde han 12 mål och 31 poäng vilket räckte för att bli Habs bäste poängplockare och året efter missade han en tredjedel av säsongen.

När Morenz återvände till Habs säsongen 1936-37 fick Lepine återigen ta hand om andrakedjan där han ännu en gång fick spela tillsammans med Georges Mantha men på andra kanten fanns den unge blivande superstjärnan Toe Blake. Lepine missade nästan lika många matcher den här säsongen pga. en muskelbristning i ena låret och året efter var han en spillra av sitt forna jag. Säsongen 1938-39 lämnade han NHL och spelade för New Haven Eagles i IAHL där han gjorde 8 mål och 31 poäng på 52 matcher. Han hade kanske fortsatt spela även den kommande säsongen men när Habs nyutnämnde coach Babe Siebert tragiskt omkom i en drunkningsolycka övertalade Montreals GM Frank Selke honom att hoppa in som Canadiens headcoach.

Säsongen 1939-40 har gått till historien som Canadiens sämsta genom tiderna, laget vann endast 10 matcher och kom sjua och sist i NHL med 25 poäng. Lepine fick sparken efter säsongens slut och ersattes av Dick Irvin som fick leda det mödosamma arbetet med att föra Habs tillbaka till toppen av NHL. Under säsongen 1937-38 hade Lepine blivit den tredje spelaren genom tiderna efter Aurel Joliat & Sylvio Mantha som kom upp i 500 matcher för Montreal i NHL och när han slutade var han också trea genom tiderna med 526 matcher (ger honom i dag plats #53 genom tiderna). Lepine ligger på plats 66 genom tiderna i Montreals poängliga med 266 poäng samtidigt som hans 143 mål ger honom plats #39 bland målgörarna.

Lepine som blivit förlamad efter en stroke 1951 fick ytterligare två strokes 1954 och den 2 augusti 1955 avled han på ett sjukhem i Ste-Rose bara tre dagar efter att han fyllt 54 år. I boken Habs Heroes som kom ut 2008 placerades Lepine på plats 52 bland Montréal Canadiens största spelare genom tiderna.

Statistik